I alla fall nästan. När jag skulle åka till stan nu i kväll upptäckte jag att jag hade punktering på framhjulet på stora Vespan. Det är inte långt ifrån världens undergång. Det som räddade världen var att jag kunde ta lilla Vespan i stället. Tur att vi har en gummiverkstad nära hemmet. Jag får pumpa däcket och sedan köra med full skruv till verkstaden och be dem laga däcket. Få se om jag hinner det i morgon.

Det är inte lätt att hinna skriva något på helgerna. Och om man till äventyrs skulle få lite tid över kan man ge sig fanken på att det sitter något barn och spelar SIMS vid datorn. Men nu har dom gått och lagt sig, vilket jag också borde göra. Men nästa vecka är jag tillbaka på jobbet, då ska det bloggas (hoppas inte chefen läser detta.) Efter två veckors hemmavarande och skrivande vid datorn hemma har jag också upptäck hur himla dålig arbetsställning vi har vid skrivbordet här hemma. Mycket bättre på jobbet.

I mitt tidigare inlägg om resultatet av av lördagens folktopp om bästa barnprogrammet, skrev jag att jag inte saknade något. Vid närmare eftertanke var det nog inte sant. Jag kommer på flera bra program jag saknade. Sant & sån´t med Staffan (Ling) och Bengt (Andersson). Teskedsgumman med Birgitta Andersson. Beppes jullovsmorgonprogram. Mumintrollet, men kan inte riktigt bestämma mig för vilken version som är bäst. Kanske den med Gösta Ekman som Kungen, Lasse Pöisti som Mumintrollet och Birgitta Ulfsson (var det väl) som muminmamman. Kanske John Blund, gestaltad av Lennart Svan i programmet halv sju. Eller Drutten och krokodilen i Sveriges magasin. Näe förresten, varken John Blund eller Drutten & krokodilen får vara med. Men däremot får Bullen vara med, men bara versionen med Cissi Elwin och Martin Timell. Då var jag knappast barn, men det var himla bra.Något som jag också minns med glädje från min barndom, men som knappast kan kallas barnprogram var gamla fina filmer med Nils Poppe som Soldat Bom, Söderkåkar och Harold Lloyd, den store amerikanske stumfilmsstjärnan, vars filmer gick på TV i mitten/slutet av 70-talet, på fredagarna vill jag minnas.Någon annan som minns ytterligare program? Skriv en kommentar, så kan alla vi som är födda på 60-talet bli riktigt nostalgiska.

Skönt, idag har vi varit två som passat våldsam hund. Därför har vi kunna vara ute i trädgården och lekt, både kontaktlekar och kurragömma och inkallning. Går väl ganska bra, men det går åt mycket godis. Läste i en av alla hundböcker som ligger och dräller hemma att inkallning, och mycket andra saker också för den delen, kräver att hunden tycker om att vara nära en. Man ska vara den bästa platsen för sin hund. Det är då inkallning under svåra förhållanden fungerar. Och det är när valpen är liten man lägger grunden för att man ska vara det bästa hunden vet. Låter enkelt i praktiken, men inte alltid så lätt. Till exempel inte när hunder får spatt och far runt som ett jehu i huset, biter på strumpor (som sitter på folk) biter på väggar och möbler om vartannat. Men vi jobbar på det.Värt att notera är att på dagens promenad mötte vi en Samojed. Lös. Det var ett ungt par som gick och höll varandra i handen, och mellan dem gick hunden. Det såg ut som om deras sätt att hålla varandra i handen var signalen till hunden att gå just där. Och det gjorde den. Hur snällt som helst. Konsekvensen av det var att Ia, som i vanliga fall brukar fly ner i närmsta dike när hon möter en hund, helt plötsligt blev nyfiken. Ett stort framsteg i socialiseringen med andra hundar.

Såg just slutet på programmet folktoppen i TV1. Till min oerhörda lättnad, av de 10 barnprogram som svenska folket röstat fram som de bästa, fanns flera av mina favoriter. Det var egentligen bara Disney-klubben som jag inte tycker hade där att göra. Och när Fem myror är fler än fyra elefanter får fler än 50% av rösterna på bästa barnprogram, borde det finnas hopp för framtiden.

Läste i morgontidningen en artikel att Kemikalieinsektionen hade infört omedelbart försäljningsförbud på ett antal uppblåsbara badmadrasser och pooler. De innehöll nämligen åt helvete för höga halter av någon ftalat, eller mjukgörare som det också heter. Samtliga produkter är från företaget Intex. Hur har det då kunnat bli såhär? Visste inte Intex att de hällde i så mycket av ett så farligt ämne i sina plastmaskiner? Eller visste de inte att det var så farligt? Eller är det bara ett fel i tillverkningsprocessen. För det kan väl ändå inte vara så att det har gjort det med flit och full vetskap om att det är farligt för barn och nedsätter reproduktionsförmågan? Intex är dessutom det företag som gjort de flesta uppblåsbara pooler som stått i de svenska trädgårdarna i sommar. Ganska läskigt om man tänker så.

Så har då sista dagen av mina tio pappadagar gått till ända. En dag ganska lik många andra. Hunden sov nästan hela förmiddagen. Vaknade lagom tills jag skulle äta lunch. (Råtta!)Det är en markant skillnad nu mot tidigare när man ska ta den lilla morgonpromenaden. Nu behöver man inte bära ut henne från tomten, hon springer självmant. I stället försöker jag få henne att inte rusa ut på gatan från garageuppfarten förrän jag sagt varsågod. Det går väl sisådär. (Samma övning försöker vi förövrigt med när det gäller att gå in eller ut genom ytterdörren också.) På promenaden har jag börjat med att öva på att göra ingenting. Jag bara sitter på en sten och ser dum ut (Ja, det är inte jag som behöver öva på det, för det kan jag utmärkt redan, utan det är hunden som ska övas i att koppla av.)Vi har också övat följsamhet utan koppel i trädgården. Och det gick sämre idag än i går. Vidare gick också eftermiddagspromenaden sämre än förmiddagsdito, så helt klart är ju att hon är olika mycket koncentrerad eller motiverad för att öva med mig. Men fan vad det går åt hundgodis. Allt man gör för att aktivera henne kräver ju hundgodis. Så ikväll har vi bukrat så det ska räcka hela helgen. Får se om det gör det.

Har just kommit hem från stan, där jag varit och lyssnat på musik. Självklart åkte jag Vespa. Och det är inte alldeles otrevligt att åka Vespa sent på kvällen, på vägar utan trafik och där dimman ligger, ja, inte helt tät, men i alla fall under stundom ganska tät. En obeskrivlig känsla av frihet.