Så har jag då varit på kurs, en kurs i hur man coachar andra. Ett intressant ämne i och för sig, men fan vad paltkoman slog till efter lunch. Och vespaturen både på morgonen och kvällen satt inte fel. Inte heller espresson. Men liksom vid förra tillfället var det problem med känslan. Espressodrickande på Vespa kräver en Armanikostym, inte MC-ställ.

Idag ska jag återigen på kurs. Inne i stan. Det innebär en lagom lång tur på Vespan, som kan rundas av med en espresso på stans bästa espressobar. En bra start på fredagen. Dessvärre erbjuds det väl inte så stora möjligheter att blogga under dagen (en brist hos kursarrangören, som man i och för sig, i viss mån kan förstå, och dessutom håller kurshelvetet på till klockan 5 i kväll. FEM? På en fredagseftermiddag? Ja, det lär väl behövas en espresso på vägen hem också för att inte tappa modet fullständigt.

Grattis Ia på 13-veckorsdagen. Delad vårdnad idag igen. Jag var hemma på förmiddagen och hon sov i stort sett hela den tiden. Mycket passande, då kunde jag jobba hemifrån. Dagens absolut största begivenhet fick jag naturligtvis inte vara med om. På kvällspromenaden mötte Ia grannskapets andra lagotto. Den har vi bara sett på håll tidigare. Men nu blev det närkontakt. Det verkade rätt OK enligt utsago. OCh återigen vill jag framhäva hund som en kontaktkatalysator. Tänk hur lätt det är att prata när man har hundar att prata om. Och i synnerhet när man har samma ras.

Jag har massor att skriva (tror jag) men jag hinner inte. Återkommer i morgon kväll. (Då är det ju idål(igt) på TV, och då kan man blogga järnet

Nu har i alla fall åtta personer sagt vad de tycker om rotmosets betydelse för mänskigheten. Två till och jag lägger ner omröstningen. Gäller bara att hitta på någon ny livsavgörande omröstning.

Jag sitter och tittar på mina avslutade omröstningar. Tänk vad mycket viktiga fakta dessa har givit. Lägg därtill alla andras omröstningar, och vi får en nästan oändlig källa till kunskap om saker vi inte ens visste att vi inte visste. Vid ett senare tillfälle ska jag försöka sammanfatta all denna visdom i ett inlägg.

Idag har vi haft delad vårdnad. Jag jobbade förmiddag och var hemma på eftermiddagen. Det fungerade det också. Och idag har vi ytterligare förfinat förmågan att leta godis. Hon är inte ännu så duktig att leta godis, men hon förstår helt klart att det är det hon ska göra när jag säger det. (Däremot har hon jävligt svårt att förstå vad "LÅT BLI DIN JÄVLA HUND" betyder. Det är nog ett sundhetstecken.)

Ikväll var jag på möte i den förening jag är ordförande i. Vi hade bjudit in en föreläsare. Och när hon kommer står jag självklart och hälsar henne välkommen och eftersom jag aldrig har träffat henne förut försöker jag vara formell och ska handhälsa. Då säger hon. Du ska få en kram för det var så länge sedan vi träffades..............Gissa om jag blev ställd? (Svar ja) Generad över mitt dåliga minne? (Svar nej, inte jag inte. Det är jag alldeles för okänsligt för.) Sedan satt jag och lyssnade på henne i en timme, och sakta men säkert återvände minnet. Det lilla jag har.Men detta är inte första gången som människor i det förgångna dyker upp i nuet och jag inte minns dem. Det stör mig att jag inte minns personer. Vissa människor minns jag hur bra som helst, men av någon anledning faller andra bort. Förmodligen för att dom aldrig gjorde något större intryck på mig, eller, förhoppningsvis mer troligt, att jag hade så mycket med mig själv att jag inte var mottaglig för utifrån kommande intryck. Just i detta fallet är det dessutom obegripligt, eftersom hon ikväll gjorde ett mycket stort intryck på mig, vilket hon borde gjort även för 100 år sedan då vi träffades första gången. Men som sagt, nu har minnet återvänt så gott det kunnat. Och jag har lovat att aldrig glömma henne igen.