Idag skulle jag göra mig en Carbonara till lunch. Jag vet att det finns lite olika skolor om hur en sådan ska göras, men den skola jag gått i säger att det blir godast med en skvätt grädde i. Sålunda tar jag ut Kelda matlagningsgrädde ur kylen och ska hälla i. Precis innan första droppen lämnar förpackningen upptäcker jag att det inte alls är matlagningsgrädde jag håller på att hälla i; det är Kelda vaniljvisp. Fan vad de förpackningarna är lika. Har ni tänkt på det, Arla? Borde ni inte göra något åt det. Hade inte jag upptäckt mitt misstag i rättan tid, kunde resten av min dag varit förstörd. Kan ni ha förstörda människors vardag på ert samvete, ni som jobbar på Arla?

Hittade nyss familjens adressbok (den som vi köpte för att skriva upp alla bekantas adresser i, så vi, om vi kommer ihåg boken när vi åker på semester, har adresserna till alla de vi tänker skicka vykort till. Oftast glömmer vi boken, vilket numer enkelt går att hantera via mobiltelefon, WAP och Eniro). Adressboken är illustrerad med teckningar ur böckerna om Nalle Puh. (Observera att vi inte talar Disneys skitdåliga förenklade teckningar, utan orginalillustrationerna av E.H Shepard.) För varje person finns det rader för namn (så klart), adress (också ganska självklart) och telefonnummer (inte så konstigt). Men det finns också rader för mobiltelefon, fax och e-postadress. Och hur Nalle-Puhigt känns det? För mig känns det nästan som en paradox. En adressbok med Nalle Puh-tema kan inte innehålla mobiltelefonnummer och e-postadress. Möjligen flaskpostadress (alla ni som läst om den stora översvämningen förstår vad jag menar), men inte e-post! Det strider helt mot hela den filosofi som böckerna om Nalle Puh representerar.Men det kanske är nödvändigt i en modern adressbok, vad vet jag. Vi har inte ens kommit oss för att föra in några personer i boken.

Med anledningen av kommentaren från Marie på inlägget om ensamstående föräldrar, vill jag nog göra ett förtydligande. Det var sent när jag skrev och jag var nog tröttare än jag trodde, så det kanske blev lite otydligt. Jag har alltid känt mig oerhört ödmjuk inför ensamstående småbarnsföräldrar, och jag har genom arbetskamrater fått höra en del om hur det kan vara. Och efter dessa två dagar kanske jag lite bättre än tidigare förstår vilket helvete det kan vara att vara ensamstående småbarnsförälder. (Att helt förstå tror jag är omöjlgt om man själv inte prövat på.) Att mina två dagar bara är en försmak av hur det kan vara att vara ensamstående utan att kunna få vila en enda sekund på flera veckor är jag fullt medveten om.Så Marie, tro inte att jag försöker bagatellisera ensamstående föräldrars problem. Se det snarare så att det nu finns ytterligare en person i Sverige som kanske kan förstå hur slitigt det kan vara att inte ha någon att dela ansvaret och arbetsuppgifterna med.Sen tror och hoppas jag att det finns glädjestunder för en ensamstående småbarnsförälder också. Det finns det i alla fall tillsammans med en lite valp.

Jag har aldrig varit ensamstående småbarnsförälder, så jag vet inte hur det är. Men efter att ha varit ensamstående valpägare i 2 dagar har jag inte alls svårt att föreställa mig hur det skulle kunna vara att vara ensamstående småbarnsförälder. I alla fall inte i de jobbiga stunderna. Sen tror jag att det måste finnas fina stunder som ensamstående småbarnsförälder också.Sedan i går morse hag jag alltså ensam haft ansvar för vår hundvalp (Ja ni som läst mina inlägg från igår vet att jag var borta i två timmar i går kväll, så bortsett från det då). Detta att man aldrig kan koppla av är oerhört påfrestande. Det är som att vara chef eller projektledare ute i arbetslivet; man kan aldrig lämna över ansvaret till någon annan, bara befogenheterna. Men är man två föräldrar delar man på ansvaret, och det går att temporärt lämna ifrån sig det. Nu i kväll har jag varit på möte i det ordenssällskap jag är medlem i. Det har varit oerhört skönt, och nu känner jag mig utvilad.´Och ur dessa erfarenheter, som ju är oerhört begränsade, ser jag inga problem i att förstå ensamstående småbarnsföräldrar som tycker det är jobbigt ibland.

Vaknade kvart över 6 i morse av att en viss fröken hund ville komma ut. Sedan sov hon en bra stund i mitt knä när jag satt och halvsov på köksgolvet. Sedan var hon som vanligt lite stirrig medans alla höll på att komma iväg till skolan, men framåt 9 när det blivit tomt hemma somnade hon igen och sov till bortemot 11. Då åkte vi hem till lilla mamma och åt lunch. Morsan har en matta som är grön och luddig som är lite bökig att rulla ihop bara för ett eller annat fjuttigt hundbesök. Gissa om mattan liknar en gräsmatta Gissa vad Ia......Nåväl, med papper, potatismjöl och dammsugare kan man göra underverk.Därefter en liten promenad längs vattnet. Lagotton är ju en så kallad vattenhund som en gång i tiden användes till att apportera sjöfågel. Det trodde jag för dagens hundar tog sig i uttyck av att de gillade vatten. Några sådana tendenser hag vi hittills inte sett med Ia, så det stämmer inte. Men det måste ha blivit något fel i aveln från mitten av 1800-talet då man började skola om lagotton till tryffelhund. För som sagt, Ia badar inte, hon jagar inte fågel, men hon älskar att äta fågelskit från gäss. Never more a strandpromenad med den hunden.Sedan inföll då eftermiddagen och då började bitandet bli lite väl jobbigt. Men så här i efterhand inser jag att det snarare handlade om att jag var för trött. Jag hade ensam haft hand om hunden sedan måndag morgon, jag hade sovit för lite både natten till måndag och natten till tisdag. Då är det lättare att komma ihåg alla stunder hon bits än alla stunder hon inte bits. Och egentligen är dessa bitorgier inte speciellt långa, sett under en hel dag. Det som egentligen är tråkigast är att hon biter sönder kläder och möbler. Mina fingrar och armar växer ju ut igen, men det gör inte väggar och bordsben.

Igår kväll läste jag på en hemsida om hur man kan hantera valpar som bits. DET FUNGERAR INTE. Hon bits lika mycket i alla fall. Att skrika aj, på samma sätt som andra valpar ylar när deras kompis blir för hårdhänt fungerar inte. Att göra som tiken, gå undan, fungerar inte heller. Då börjar hon bita på inredningen i stället. Tuggben och andra substitut för mänskliga fingrar är inte heller intressanta. Men just nu står hon ute i trädgården och gräver en grop i gräsmattan. Inte roligt alls :-(

En oerhört spännande dag började runt halv sju. Spännande på så sätt att hon-jag-delar-hund-och-morgontidning-med, ska åka bort och komma hem först i morgon kväll. Således ensamt ansvarig för en galen hund.Återigen sov hon hela natten, så man får väl nästan kosta på att konstatera att det är en ny giv från hennes sida. Förmiddagen, när det inte sovs, ägnades åt miljöträning. Denna gång tittade vi på hästar och käkade hästskit. Det var helt OK. Däremot var kommunalgubbarnas grästrimmrar inte alls OK. De förde ett herrans väsen och stank av miljövänligt bränsle. Under stundom har bitandet idag varit för jävligt. Men som tur var, var jag borta på möte i kväll, så ansvaret för den galna hunden hamnade på två stackars barn och deras mormor. Och det hade inte varit någon dans på rosor förstod jag när jag kom hem. Men nu ligger hon snällt i sin sovhage och sover. Hoppas det fortsätter hela natten. I morgon ska vi åka och hälsa på mamma igen (fortfarande min, inte Ias.)Läste just en hemsida om bitande hundvalpar. Ska i morgon försöka prova några av de sätt som där beskrevs för att hantera en valp som biter för mycket. Men efter att ha läst den sidan känns det som våra problem är ganska små trots allt. Om nu det är någon tröst.

Jag läste igår i en blogg om hundrädsla. Vad jag kunde förstå berodde den hundrädslan främst på före detta grannhunden. En hund som satte skräck i hela kvarteret. Skrämde barn och gamla. Hundägarna beordrades kopplingstvång (på hunden) och munkorg. Hunden var också känd sedan tidigare av Kennelklubben på orten. Och sedan kommer liksom hela upplösningen. När bloggaren försynt påpekar för hundägaren att de kanske borde ha bättre koll på sin hund, får hon till svar att nästa gång den anfaller är det bara att sparka eller slå till den. (Och för övrig anfaller den inte, den vill bara leka) Och man behöver ju inte vara Einsteins brorsa till hundpsykolog att räkna ut vad den hunden hade för problem. Sådana människor borde inte få ha hund.Eftersom jag själv är hundrädd (hur går det ihop när jag har egen hund? Fundera på det ni, och N.B jag inte är rädd för min egen hund) tycker jag det kan vara viktigt att klargöra hur hundar funkar (som jag sagt tidigare, det är inte svårt att vara hundexpert). Ytterst få hundar är oprovocerat aggresiva. Dom fåtal som är det har, som i exemplet ovan blivit slagna och aldrig fått den för valpar så viktiga tryggheten, och är således på något sätt mentalt störda. Eller också är det uppfostrade till agresivitet. Eller också är de fysiskt sjuka, vilket ibland kan ta sig uttryck i aggresivitet. Men detta tillhör undantagen. Och självklart måste ägare av sådana hundar ha dem under fullständig kontroll. Sedan har vi alla "vanliga" hundar. Viktigt för oss hundrädda att veta är då att en hund väljer nästan alltid att fly från en fara. Och om den morrar betyder det att man är för nära. Ofta när en "vanlig" hund biter en människa beror det alltså på att hunden ser det som sista utväg. Och troligen känner hunden sig trängd och har inte kunnat fly undan. Nästa sak värt att veta för hundrädda är ju att hunden känner självklart att den inte är omtyckt av den som är hundrädd. En hund vill vara till lags, och försöker därför blidka den hundrädde. Problemet är bara att människor och hundar talar inte samma språk. Därför blir det lätt så att när hunden försöker blidka, skräms den ändå mer. Och slutligen den mest klassiska av alla språkförbistringar mellan hundar och människor. Den hundrädde som springer undan, och hunder tolkar det som en lekinvit. Jag vill på intet sätt förlöjliga eller bagatellisera hundrädsla, och vi med "vanliga" hundar respekterar självklart alla hundrädda. Och alla hundrädda kanske kan vara lite mindre hundrädda med lite kunskap om hur en hund fungerar (att begära att en hundrädd ska lära sig läsa en hund tror jag är för mycket begärt). Sen har vi alla jävla rötägg som inte kan hantera sina aggresiva hundar. Och vad vi gör åt dem vet jag inte.Alla ni hundägare som också är experter, tala gärna om för mig om mitt resonemang ovan innehåller några felaktigheter. Jag vet att jag är ofullkommlig i min kunskap, och rättar mig gärna om jag skrivit några felaktigheter.