Jag har en jävla massa. Jag vill på intet sätt kalla mig för samlare av kokböcker, men det faktum att jag har så många gör det ju svårt att förneka att visst samlarintresse. I ett försök att framställa mig som unik berättade jag en gång för en arbetskamrat om hur många kokböcker jag hade. Det visade sig då att hon hade ännu fler. Så mycket för det försöket att imponera. Nu har ni kära läsare möjlighet att tävla med mig och min arbetskamrat om vem som har flest kokböcker. (Den som har flest kokböcker när han/hon dör, den vinner)

Nu har det blivit så många röster att vi bryter omröstningen (eller kanske undersökningen är ett bättre ord) om degspadstemperatur. Kanske föga förvånande bakar de flesta med en temperatur som är "fingervarm eller ljummen". Det är väl ganska väntat, men jag säger igen: pröva någon gång med kallt degspad. Ni kommer att bli förvånade

Som jag tidigare skrivit har jag sett tydliga tecken på att Lagotton är en italiensk hund. Hon blir väldigt rädd för Sodastream, men fullständigt oberörd av en espressobryggare och dito kvarn. I morse plockade jag fram dragspelet. Och även om vi inte vill tro det, är ju knappast dragspelet speciellt svenskt. Jag vill minnas att det har sina rötter i Italien. Men det finns mycket som tyder på att jag har fel, för när jag började spela på det, försvann Ia bort snabbare än blixten. Antingen spelar jag som en kratta (möjligt), är inte dragspelet italienskt (eventuellt), är inte lagotton italiensk (omöjligt) eller också var det något annat fel. Det troligaste är nog att Evert Taube Sjösalavals inte var italiensk (Troligast).

När jag var liten brukade man (faktiskt inte så mycket jag, det var väl mest tjejer kanske) använda sitt hopprep som mikrofon när man ville leka Abba. Det fungerade ju ganska bra, ett handtag och en sladd. När mina barn kom upp i hopprepsåldern noterade jag att hopprepen förvånansvärt ofta gick sönder. Handtaget lossnade från repet. Men det är ju helt i enlighet med dagens teknik. Idag använder man ju oftast trådlösa mikrofoner, och si, fortfarande kan man använda hopprepshandtagen. Snacka om att hopprepsbranchen har anpassat sig till modern teknik, och tillhandahåller det kunden vill ha.

Nu har jag varit hundledig i 40 minuter, och så här långt går det ganska bra. Hon har bara bajsat inne en gång. Och sovit i ungefär en timme. Men en morgonpromenad har jag inte lyckats få ut henne på ännu. Men jag jobbar vidare på det.

Detta var första dagen vi hade så kallad hundvakt. "Det gick väl sådär ska jag säga dig Stefan." I morse innan jag åkte till jobbet var hon billig. Hon jagade mig och bet oupphörligt i min morgonrock. Till slut blev jag förbannad och gick och satte mig i trappan. I den kommer hon ju inte upp ännu för det står kompostgaller för. Vi får innerligt hoppas att hundvakten inte blev avskräckt för all framtid, för vi behöver hennes hjälp senare i höst. I morgon bli en spännande dag; första dagen jag är hemma med hund. Får se hur det går. Jag ska väl försöka miljöträna en del. Ska börja lära henne åka bil. Och kanske något mer. Mer rapport i morgon.

I lördags satt jag med en massa bekanta och åt lunch. Eftersom jag satt nära fönstret tittade jag emellanåt ut genom fönstret för att titta på de som går förbi. Plötsligt får jag se hur en hund av rasen nova scottia duck tolling retiever går förbi utanför. Eftersom den rasen är min absoluta favoritras, inte minst vad gäller deras färg, lutar jag mig naturligtiv mot fönstret och följer hunden med blicken för att få se så mycket som möjligt av den. En av mina bekanta tittar också ut och frågar sedan; var hon så mycket att titta på? Jag förstår ingenting, absolut ingenting av vad han menar, men sen tittar jag ut igen och ser att hunden hade sin matte med sig. Och det var naturligtvis henne dom trodde jag tittade på. Jag hade inte ens märkt vem hunden hade med sig, så helt klart har jag snöat in på hundar.

Eftersom stora Vespan var i stort sett tom på bensin i morse (vem fan har kört slut på bensinen?) tog jag lilla Vespan til jobbet. Och den kändes bättre att köra än på länge. Troligen berodde det på att jag idag för första gången på väldigt länge körde den av fri vilja, inte för att jag inte har körkort för en större. Och det är egentligen samma fenomen som på jobbet på fredag-eftermiddagarna. Efter klockan fyra tycker jag att man med gott samvete kan gå hem, därför är det så oerhört lätt att sitta till både fem och sex, för man kan ju gå precis när man vill. Någon som känner igen sig?