Gårdagens kräkorgie har inte upprepats. Skööööönt!Ja, och hur såg nu morgonen ut? Tog vi en stilla promenad i skogsdungen utanför, eller satt vi i bilen i en timme och skjutsade dotter och dotters kompis till skolan? Svar lämnas i morgon (och då kommer jag att modifiera detta inlägg.) Väl hemkomna från vad-det-nu-var, varvades lek och vila fram till lunchpromenaden. Lek förresten, det var inget bra ord. Det handlade mest om att bita på mig och mina kläder. Lunchpromenaden gick väl sådär. Den korta promenaden i naturreservatet i onsdags kändes som ett genombrott; hon började äntligen söka kontakt med mig när vi gick på vägen. Dessvärre upprepades aldrig det vare sig igår eller idag. Det är väldigt svårt att få henne att söka kontakt när vi är ute och går. Hon bara drar. Åt alla håll.På kvällspromenaden fick vi nästan korn på en lagotto. Vi har under en längre tid sett en lagotto i våra kvarter, men aldrig vetat var den bor eller vem det är. Idag fick vi syn på den, men den var för långt framför oss (någon hund, jag säger inte vilken, sittstrejkade i skogen alldeles för länge) så vi hann aldrig ikapp den. Få se om vi kan hitta den någon annan dag när vi är ute. Nu tror vi oss veta ungefär var den bor.Ikväll har Ia för första gången gjort det som hon var köpt för att göra, nämligen ligga i soffan och gosa tillsammans med oss när vi tittar på TV. Tidigare har hon mest farit runt som en osalig ande i soffan, mellan fåtöljerna och ner på golvet. Men det gläder mig att hon börjar fatta ett och annat. Någon annat hon fattat är att det i diskmaskinen oftast finns massor av spännande matrester att slicka i sig. Det går inte att öppna luckan till diskmaskinen utan att hon hör det. Även när hon är i ett annat rum och gör något hör hon hur diskmaskinslyckan öppnas. Men lagotton sägs ju vara läraktigt, och det kan vi bara instämma i.

När jag skrev föregående inlägg fick jag ett nytt uppslag till omröstning. När jag gick i skolan kallades det ämne som idag heter idrott för gymnastik. Men vi elever kallade det alltid för jumpa. Och alla vuxna som ville verka ungdomliga (och tala med bönder på bönders vis) sa alltid gympa. Fast jag idag är över 40 år hävdar jag fortfarande att det heter jumpa. Men jag hör också folk, och numer i alla åldrar som säger gympa. Så nu tänkte jag låta er kära läsare komma till tals och eventuellt bringa lite klarhet i denna lingvistiska (heter det så) fråga .

Jag har visserligen lovat mig själv att inte göra några fler politiska utspel, men jag har svårt att släppa frågan om skolan, som ju uppenbarligen är en av folkpartiets hjärtefrågor inför valet. För mig är det egentligen ingen valfråga; jag tror att det jag vill i mångt och mycket går att genomföra på ett helt annat plan än det politiska.Idag kom yngsta dottern hem från skolan en och en halv timme tidigare än väntat. Det berodde på att svenskläraren var sjuk och vikarie saknades samt att gymnastikläraren var sjuk och vikarie saknades. I skolan fungerar det så att när 20 minuter har gått av lektionen ska man gå till lärarrummet för att höra om det finns någon lärare. Om det inte gör det får man ledigt. Det innebar att efter 20 minuters väntan gick yngsta dotterns klass till lärarrummet och fick reda på att de inte hade någon svensklärare. Då fick det också reda på att gymnastikläraren var sjuk. Detta tycker jag är respektlöst. Dessa lärare insjuknade inte akut, utan hade förmodligen varit sjuka hela dagen. Varför kunde inte någon annan lärare dirket på morgonen meddela yngsta dotterns klass att de varken skulle få ha svenska eller jumpa. Näe då, det var det tvungna att ta reda på själva. Och det är väl inte så konstigt att eleverna uppträder respektlöst mot lärarna när skolans personal är så nonchalanta mot eleverna och låter dem sitta och vänta i 20 minuter på information som sedan länge finns i lärarrummet. Fan lärare, skärp er och respektera eleverna, så får ni respekt tillbaka.

I morse tog jag för första gången på väldigt länge fram min gitarr. Tänkte jag skulle miljöträna Ia på lite Blues, så jag vevade igång med:I woke up this morning, with an awful achin head.I said I woke up this morning, with an awful achin head.My baby had left me, in the room with an emty bed.Men si det var inte alls populärt. Hon verkar inte ha rytmen i blodet.I morgon ska jag försöka sjunga en aria ur Rigoletto, får se om det faller henne bättre i smaken.

Denna vecka har äldsta dotterns klass aktiviteter ute i fält. Det innebär extra långa resor för henne. I morse missade hon och hennes kompis tåget, vilket innebar att de skulle missa en anslutande buss. Eftersom vi snackar landsort gick nästa buss nästan 2 timmar senare. Vad gör man då? Erbjuder jag mig att köra dem (det tar ungefär en timme fram och tillbaka) eller säger jag att man måste lära sig att ta konsekvenserna av sina handlingar. Och här utlyser jag en gissningstävling. Vad gjorde jag? (Vill du vara med och gissa, skriv en kommentar och motivera ditt svar.) Svaret på frågan kommer under morgondagen.

Med anledningen av kommentaren till inlägget med bilderna från Sundborn vill jag säga att självklart besökte vi också Carl Larssons hus när vi var i Sundborn. Men därifrån finns ingen anledning att visa några bilder. Men jag kan inte låta bli att återigen reflektera över min reaktion när vi kom till Carl Larsson-gården. På sitt sätt var det en oerhört stor besvikelse. På grund av alla Carl Larssons tavlor jag sett hade jag gjort mig en inre bild av hur det skulle se ut. Jag tänkte mig att gården skulle ligga enskilt i skogen vid en stor björkhage ner mot en stor sjö. Och så låg det mitt i ett samhälle, och sjön var löjligt liten. Björkhagen såg jag inte ens till. Snacka om besvikelse. Men å andra sidan blev ändå vistelsen i Sundborn magiskt, kanske inte minst på grund av besöket i kyrkan. Och helt klart är ju att jag vill åka tillbaka.

Som vanligt fastnade jag vid datorn. Satt och pillade lite på bilder från förra sommaren. Hittade några stycken från vår resa till Dalarna. Det var meningen vi skulle åka dit i år också, men de semesterveckorna sparade vi för att ha när vi fick hund, vilket alltså är nu. Men när jag tittar på bilderna från förra året inser jag att jag saknade årets resa dit. Jag bjuder på två bilder från Sundborns kyrka, en nästan magisk plats. Eller kanske att andlig är ett mer passande ord. Man behöver inte vara religöst lagd för att uppskatta platsen, jag lovar. Håll till godo

Idag har det varit en lugn dag. Inte mycket bitande men ganska mycket gos och kel. På förmiddagen var vi hemma hos mina föräldrar, vilket uppenbarligen var spännande. Deras lägenhet har två rum och kök, men Ia tyckte det räckte att bekanta sig med köket. Kanske beroende på att hon kunde dammsuga köksgolvet på smulor och andra intressanta saker. Därefter tog vi en kort promenad i en närliggande slottspark. Det gick väl lite sämre än igår med avseende på att inte dra och att söka kontakt. På vägen hem kräktes hon i bilen. Det var väl inte sådär vansinnigt mysigt. Vi har också provat en ny lek: Försök få fram godis som ligger under ett grytlock. Inte alldeles lätt, och det låter en himla massa när man gör det. Men det var i alla fall en uppskattad lek.Nu på kvällen har hon kräkts ytterligare några gånger, vilket inte alls känns bra. Men vår käre uppfödare som ringde nyss (eftersom jag hade skickat ett mejl) sa att det inte behöver vara något att oroa sig för. Så länge hon verkar pigg och frisk i övrigt, dricker vatten och bajsar, är det inget att oroa sig över. Men om hon blir apatisk orkeslös är det däremot dags att kontakta veterinär. Det känns ju lite lungnande. Men nu är det kväll, och hur vet man om hon är apatisk eller bara trött. Helt lugn känner jag mig inte. I och för sig hade hon alldeles nyss springfnatt ute i trädgården, och det kan man väl kalla allt annat än apatisk. Hoppas morgondagen förlöper utan kräkningar.