Av en händelse råkade jag snubbla över in websida som jag gärna vill dela med mig av. Den handlar, som rubriken antyder, om vardagens hjältar. Människor som bjuder på sig själva för att göra livet bättre för andra. I det här fallet handlar det om ett anständigt julfirande för hemlösa och andra ensamma. Så följ den här länken och läs om Sture Hallbert och de andra vardagshjältarna i Nykter ungdom som varje julafton de senaste 36 åren försökt att skapa en anständig jul för de mest utsatta i samhället.

På fredag är det 20 år sedan jag började arbeta på det företag jag fortfarande är anställd av. Då har jag lovat bjuda på tårta för att fira min oförmåga att skapa förändring i mitt liv. Men det ska väl tilläggas att jag absolut inte gör samma sak som för 20 år sedan, och min lön har väl ökat med 6 gånger på 20 år. Och ett kilo köttfärs kostar ungefär lika mycket nu som då.

I morgon måste jag baka tårtor. Frågan är bara vilken sorts tårtor jag ska baka. Jag har inte bestämt mig ännu, men det börjar nog bli dags att göra det snart.

Idag berättas det från dagis att hanhundarna har varit lite väl intresserade av Ia, så hon har bara fått vara med tikar idag. Vissa hanhundar verkar fullständigt sakna hyfs. Det är dom som borde få vara hemma från dagis när någon tik löper tycker jag.

Det har varit en lite halvtråkig kväll för Ia idag. Jag var till exempel inte hemma (idag heller. Men i morgon), och frun har fått ett nytt intresse. Det heter Idol och utövas mellan åtta och nio på vardagskvällar framför TV4. Så det var först när jag kom hem som det blev någon kvällspromenad för Ia. Stackars hund.

I vårt ordenssällskap har vi en mycket intressant broder, som jag brukar skjutsa hem efter våra träffar, eftersom vi bor åt samma håll. Han är några år äldre än jag (runt 20) men vad han har hunnit med hittills i sitt liv, skulle jag behöva en evighet för att hinna med. Hans yrkesbana är väl en ganska bra beskrivning om honom också. Han har arbetat som taxichaufför, drivit campingplats, varit föreståndare på en bensinmack, jobbat med redigering av en dagstidning, diakon, pastor, ungdomsledare, målar tavlor, klär om möbler, kan spela kyrkorgel, har kört MC, och säkert en hel del saker till som jag har glömt eller inte känner till. Gissa om det kan bli intressanta diskussioner i bilen hem från ordensmötena?

Det är inte dumt att välja rätt vänner, eller bli vald av rätt vänner. "Rätt" kan betyda en massa olika saker. Just igår betydde det snäll. Jag har en bekant från vår IOGT-NTO-förening som är en märklig man på många sätt. Bl a är han kompis med Ralph Lundsten. Ralph har nyligen kommit ut med sina memoarer En själens vagabond. Min vän hade köpt på sig några exemplar när han ändå var ute hos Ralph för ett tag sedan, några exemplar som han skulle ha att ge bort till lämpliga personer, och det visade sig att jag var en ytterst lämplig person, så jag fick den boken. Det ska bli mig ett sant nöje att läsa den.

Idag fick Ia äntligen åka till dagis igen. Men det var ett jädrans pussel innan hon kom dig. Eftersom jag behövde bilen mitt på dagen, var det jag som fick den stora äran att leverera hund till dagis. Detta skulle då ske ungefär samtidigt som jag skulle ta emot en elektriker som kom hem till oss för att sätta upp lite utebelysning. (Vi köpte lampor för tre år sedan, två av dem satte jag upp på en gång, de resterande tre har legat och väntat på att någon med större kunskaper än jag skulle komma och göra sitt jobb. Nu är det gjort.) Jag måste säga att jag är lite förvånad över Ias beteende när han kom. Hon vågade inte riktigt hälsa, men skälla vågade hon. Och det gick inte över. Jag förstår inte riktigt vad det var hon ville ha sagt.  N är vi gick en liten kort 1- och 2-promenad mötte vi grannskapets andra lagotto Gino. Och gissa om Ia blev glad. Om man kan säga att Ia försökte få igång spanieln för några dagar sedan, var det bara en västanfläkt mot vad hon försökte med Gino. Men det var för ont om tid för att leka, och efter en kort promenad begav vi oss till dagis. Och Ia blev glad, inte tal om annat.

Eftersom jag hade bilen och frun skulle hämta hunden (eftersom jag hade ärenden även på kvällen som krävde bil) fick fru, hund och äldsta dottern (som frivilligt anslöt sig) promenera hem från dagis. En sträcka som tar runt en timme. OCh det berättades från dagis att Ia verkligen hade lekt mycket idag.

På kvällspromenaden var det återigen dags för att möta Gino, och denna gång fanns det mer tid för lek. Roligt att se två lagotto som funkar så bra ihop. Vad som i övrigt hänt ikväll har jag ingen aning om, eftersom jag som sagt inte varit hemma. Men det har säkert varit bra. Ia var i alla fall glad när jag kom hem. Det är skönt med en hund som vet sin uppgift. Få mig att känna mig saknad.

I dag var det verkligen sista löpardagen för Ia. Det var också en av de svåraste dagar för oss att pussla ihop, men på något sätt löste det sig. Vi har ju numer som vana att gömma maten för Ia så att hon får leta efter den. Antingen gömmer vi den inomhus eller ute i trädgården. Och middagen var inget undantag. Så här har vi gjort ända sedan vi kom hem från sista utflykten med husvagnen, så därför har Ias matskål blivit stående i vagnen. Jag plockade in den idag och ställde den på sin vanliga plats, och när Ia hade varit ute och letat sin middag, och självklart hittat den, ställde hon sig och krafsade i matskålen. Hon tyckte uppenbarligen att det skulle vara mat i den. Också.

Kvällen avslutades med en ny schamponering (gårdagens räckte inte), och kan någon förklara varför en blöt lagotto är som helt tokig? Far runt, upp och ner i soffor, fram och tillbaka och jag vet inte vad.

... kanske inte är en passande rubrik när världens störste pantomimiker, Marcel Marceau har avlidit, men ändå. Jag läste i DN i morse att han dog i lördags, denne gigant inom mim-konsten. Första gången jag hörde talas om honom, och såg honom var i Mel Brooks film Det Våras För Stumfilmen. Den filmen var ju en modern stumfilm, men det sades en enda replik i hela filmen, och vem sa den, om inte Marcel Marceau. Han sa NEJ, när han fick frågan om han ville vara med i en stumfilm.