I dag var det verkligen sista löpardagen för Ia. Det var också en av de svåraste dagar för oss att pussla ihop, men på något sätt löste det sig. Vi har ju numer som vana att gömma maten för Ia så att hon får leta efter den. Antingen gömmer vi den inomhus eller ute i trädgården. Och middagen var inget undantag. Så här har vi gjort ända sedan vi kom hem från sista utflykten med husvagnen, så därför har Ias matskål blivit stående i vagnen. Jag plockade in den idag och ställde den på sin vanliga plats, och när Ia hade varit ute och letat sin middag, och självklart hittat den, ställde hon sig och krafsade i matskålen. Hon tyckte uppenbarligen att det skulle vara mat i den. Också.

Kvällen avslutades med en ny schamponering (gårdagens räckte inte), och kan någon förklara varför en blöt lagotto är som helt tokig? Far runt, upp och ner i soffor, fram och tillbaka och jag vet inte vad.

... kanske inte är en passande rubrik när världens störste pantomimiker, Marcel Marceau har avlidit, men ändå. Jag läste i DN i morse att han dog i lördags, denne gigant inom mim-konsten. Första gången jag hörde talas om honom, och såg honom var i Mel Brooks film Det Våras För Stumfilmen. Den filmen var ju en modern stumfilm, men det sades en enda replik i hela filmen, och vem sa den, om inte Marcel Marceau. Han sa NEJ, när han fick frågan om han ville vara med i en stumfilm.