Idag fick Ia äntligen åka till dagis igen. Men det var ett jädrans pussel innan hon kom dig. Eftersom jag behövde bilen mitt på dagen, var det jag som fick den stora äran att leverera hund till dagis. Detta skulle då ske ungefär samtidigt som jag skulle ta emot en elektriker som kom hem till oss för att sätta upp lite utebelysning. (Vi köpte lampor för tre år sedan, två av dem satte jag upp på en gång, de resterande tre har legat och väntat på att någon med större kunskaper än jag skulle komma och göra sitt jobb. Nu är det gjort.) Jag måste säga att jag är lite förvånad över Ias beteende när han kom. Hon vågade inte riktigt hälsa, men skälla vågade hon. Och det gick inte över. Jag förstår inte riktigt vad det var hon ville ha sagt.  N är vi gick en liten kort 1- och 2-promenad mötte vi grannskapets andra lagotto Gino. Och gissa om Ia blev glad. Om man kan säga att Ia försökte få igång spanieln för några dagar sedan, var det bara en västanfläkt mot vad hon försökte med Gino. Men det var för ont om tid för att leka, och efter en kort promenad begav vi oss till dagis. Och Ia blev glad, inte tal om annat.

Eftersom jag hade bilen och frun skulle hämta hunden (eftersom jag hade ärenden även på kvällen som krävde bil) fick fru, hund och äldsta dottern (som frivilligt anslöt sig) promenera hem från dagis. En sträcka som tar runt en timme. OCh det berättades från dagis att Ia verkligen hade lekt mycket idag.

På kvällspromenaden var det återigen dags för att möta Gino, och denna gång fanns det mer tid för lek. Roligt att se två lagotto som funkar så bra ihop. Vad som i övrigt hänt ikväll har jag ingen aning om, eftersom jag som sagt inte varit hemma. Men det har säkert varit bra. Ia var i alla fall glad när jag kom hem. Det är skönt med en hund som vet sin uppgift. Få mig att känna mig saknad.