Så var första löparveckan till ända. Inte heller idag har jag haft hemtjänst. Jag har varit tvungen att jobba på jobbet hela dagen. Men innan jag åkte till jobbet fick jag en riktig lagottomysstund. (Morgonstund har mys med hund). Senaste tiden har Ia blivit bra mycket gosigare, och jag kan inte säga annat än att det var på tiden. Det har jag väntat på länge. På morgonpromenaden som vi företog innan jag åkte till jobbet mötte vi Ias lagottokompis Gino, men det var liksom inget bra tillfälle. Eller mötte och mötte förresten; vi kom från varsitt håll och tänkte gå samma gångväg, men för att det inte skulle bli för många lagotto i vår by valde jag att låta Gino gå en bra bit framför oss. Nu på kvällen har jag fortstt öva Ia på att fånga något i munnen som jag slänger åt henne. Det går lite framåt, men det sitter inte ännu.

..måste jag säga att Doobidoo var.  Programmets kvalitet är väldigt beroende på artisterna. Och det är klart, varken Knut Angred eller Tomas von Brömsen är speciellt dåliga. Faktum är att de tillhör mina favoriter. Jag glömmer aldrig när Knut Angred hoppade upp ur bagageluckan iklädd en fez i ett avsnitt av Macken, hoppade runt och sjöng hur bra det vara att ha en man i sitt bagage. Och Tomas von Brömsen kommer efter Albert och Herbert att alltid stå högt i kurs hos mig. Så premiärprogrammet blev en riktig skrattorgie för hela familjen.

Äntligen ett vettigt program på TV på fredagskvällarna igen. Inte för att Doobidoo är världens bästa program, men det är i alla fall musik, och det är i alla fall underhållande. Man får vara glad för det lilla.