Andra löparveckan första dagen. Turligt nog var äldsta dottern sjuk idag, och höll sig hemma från skolan. Inge bra för henne, men hon kunde på ett förnämligt sätt ta hand om hunden. Det tackar vi särskilt för. Vad som i övrigt har tilldragit sig på hundfronten vete allvarligt talat fanken. Jag har ingen koll. Mer än att när jag kom hem från jobbet, och även efter ordensmötet var Ia osedvanligt gosig, och ville bara sitta i knät och pussas. Och det säger man ju inte nej till.

Vi har, glädjande nog också fått besked att vi kommit med på kursen i rallylydnad. Det var inte fulltecknad, som  man skulle kunnat befara.

the rain is gone......finns det en låt som heter. Jag hörde den en gång med ett av Totta Näslunds band, från mitten av 80-talet. Det var ett hobbyband som gick under namnet  Varmare än kôrv. (När dom skulle på turné till USA hette dom dock inte Hotter than Hot dogs, utan helt enkelt  Off Course). Tottas version var så inihelvete grym, och när jag nu surfar runt på youtube hittar jag inget som ens kommer i närheten av Totta (även om det är ganska fräckt när dom blinda mössen i Shrek sjunger låten). I alla fall är det en låt som för mig andas framtidshopp. Jag tänker alltid på den när det börjar klarna en regnig sommardag. Den minst dåliga versionen jag kunde hitta på youtube finns nederst i detta inlägg. Det är bra i början, men sedan flummar den ut fullständigt.

Dessutom är det en himla fräck rubrik på ett inlägg som handlar om något så tråkigt som ett besök hos optikern. Och det är vad detta inlägg egentligen ska handla om, bara jag kommer dit någongång.

Hur som helst, i morse var jag hos optikern. Sedan några år tillbaka har jag läsglasögon. Men på senaste tiden har det blivit svårare och svårare att inte bara läsa utan glasögon, utan även att se på armbandsklockan, eller på telefonen vem som ringer, och man kan ju inte alltid hiva upp läsglasögonen i tid och otid. Och när det nu blivit så illa att det inte bara är vid läsning utan även i det vanliga livet jag behöver glasögon, tyckte jag det kunde vara dags för sådana där 70-talsglasögon (progg-resiva glas). Så nu har jag varit och provat ut progressiva glasögon. Dessutom, eftersom företaget ska tillhandahålla terminalglasögon har beställt sådana också. Även de progressiva, så kallat rumsprogressiva, dvs anpassade för avstånd till bildskärm i överkant och tangentbord i underkant. Och inte nog med detta, optikern hade något slags erbjudande, så om man beställde ett par progressiva glasögon fick man ett par extra gratis (jaja, ingenting är gratis, jag vet) och då beställde jag ett par färgade som kan fungera på sommaren. Så när jag får dessa glasögon kommer jag att ha ett par läsglasögon, ett par terminalglasögon, ett par progressiva glasögon och ett par progressiva som är färgade.

Nu skulle jag kunna skriva ett inlägg om hur jävla arg jag blir. Yngsta dottern berättade en episod från sin väg till skolan i morse. Vägen till skolan går över en ganska trafikerad genomfart genom byn, och under skoltid är hastigheten sänkt till 30 km/h. Dessutom finns övergångsställen med trafikljus. Självklart trycker yngsta dottern på knappen och väntar på grönt ljus. När hon fått det och just ska till att gå över gatan kommer en jävla bilidiot (jag kan ge mig fan på att han körde BMW) och kör mot rött ljus. Hon höll för helvete på att bli överkört.

Men om jag skriver ett sådant inlägg kommer jag bara att få en massa kommentarer om idioter till bilister, och ingen blir egentligen speciellt glad. Visst är det skönt med bloggvänner som håller med om det man skriver, men ett inlägg om ovanstående är så klockrent. Så ett sånt inlägg skriver jag inte. Och därför går det heller inte att kommentera det inlägget, eftersom det inte finns.

...från vårt ordenssällskap Tempel Riddare Orden tänker jag inte avslöja, men lite grann av vad som hände på dagen möte tänker jag dela med mig av. Vår ordinarie ordförande var bortrest, och jag hade fått det ärofulla uppdraget att leda dagens möte. Som ordförande måste man naturligtvis hälsa bröderna välkomna och även ge dem något tankeväckande. Nedan följer mitt välkomstanförande, dock något modifierat för att kunna återges här, men i stort i orginalutförande.

Alldeles norr om Simrishamn ligger Tobisvik. En lång sandstrand, och innanför den ett större sandfält. Efter någon kilometer bryts sandstranden av en udde med klippor som kallas Vårhallarna. En märklig klippformation. Den rymmer både små laguner som barn kan bada i, och höga klippor som man kan dyka från. Vårhallarna är ett mycket populärt utflyktsmål för Simrishamnsborna. Man går dit och dricker sitt medhavda kvällskaffe, eller man har med sig en engångsgrill och grillar sin middag. Eller så sitter man bara där och njuter av utsikten.

De senaste 10 åren har vi tillbringat runt en vecka i Simrishamn på sommaren. Och otaliga är de gånger vi tagit med oss kvällsfikat bort till Vårhallarna och suttit där och bara myst. Lite längre bort, en bit upp från stranden ligger ett hus. Det är ett litet hus och det ser ganska övergivet ut. När solen gått ner bakom skogen ser huset nästan lite spöklikt ut. Men på dagen ser der mer ut om en perfekt skrivarstuga eller ateljé. När vi sitter där vid klipporna brukar jag ofta fundera på det där huset. Vem äger det? Är det någon som använder det? Vem byggde det, och till vad?

Trots att Vårhallarna är ett populärt utflyktsmål, finner man lugn och ro där. Alla i familjen uppskattar stället. Vi kan sitta där hur länge som helst och betrakta naturen, himlen och havet.

 

Men nu i somras var det lite annorlunda. Förra hösten fick familjen för sig att det var dags att skaffa hund, och i somras var första året vi semestrade i Simrishamn med hund. Och det är lite skillnad mot att inte ha hund. Till exempel kunde vi inte längre gå längs havet på stranden. Hundar är ju inte välkomna på badstränder. En annan skillnad var att en unghund uppskattar inte på samma sätt som vi andra, att sitta stilla på klipporna en kväll och se solen gå ner. Hon blir lätt otålig. Så fort man försjunkit i tankar kring det ödsliga huset, eller känt ett behagligt lugn brett ut sig i hela kroppen när man tittar på vågorna, kallade hunden på uppmärksamhet och ville göra något annat.

 På något sätt tycker jag att Vårhallarna har vissa likheter med ett ordensmöte. Det är ett ställe där jag kan hämta kraft genom att man får tid för sig själv.  Det är ett ställe jag gärna återvänder till, och inget besökt är det andra likt. Där finns alltid något nytt att se. Och liksom det ödsliga huset vid Vårhallarna väcker frågor och funderingar, har vi inom orden både symboler och ritualer vars innebörd man fortfarande funderar på. Och nog har vi alla bröder någon slags hund som står vid sidan om oss, och vill att vi ska göra annat än bara sitta på ordensmöten. En hund som talar om för oss att vi har en massa andra saker att göra. Vår ordinarie ordförande har idag lyssnat på sin hund valt att göra något annat. Det måste man göra ibland.  Men låt oss bröder för en stund denna måndagskväll glömma bort hunden, och istället ge oss hän åt ett ordensmöte. Varmt välkomna mina bröder till hösten första möte..

Så kan det alltså gå till inom Tempel Riddare Orden. Och det är ingen ordenshemlighet.

När ni släpper ut hunden i trädgården för att kissa, glöm inte att ta av hunden droppskyddet. Om hon kissar med det på sig blir det väldigt blött och ganska äckligt.

..........av En Som Vet