Igår kväll lagades det Flygande Jakob till middag. Då införskaffades en påse jordnötter, eftersom det krävs till den maträtten. Naturligtvis blev det lite jordnötter kvar, som man kanske skulle kunna snaska i sig nu på lördagskvällen. Efter att ha suttit här vid datorn en stund och skrivit en massa inlägg , tänkte jag sluta, gå upp och sätta mig hos den övriga familjen och få äta lite jordnötter. Gissa hur många det fanns kvar i påsen när jag kom upp? INTE EN ENDA JÄVLA JORDNÖT HADE DOM SPARAT TILL MIG!!

tack och godnatt

Som tidigare meddelats, idag har Ia letat kantareller. Hon har också åkt bil en hel del. Och som avslutning på dagen har vi promenerat en lång runda här hemma i byn. Och nu är Ia trött. Men inte tröttare än att hon orkar skälla på fyrverkeriet som hörs i fjärran.

Tidigare här i veckan när vi var ute och gick, passerade vi flyktigt bekanta (våra barn har spelat basket i samma lag) och konstaterade att de skaffat hund. Vi stannade och pratade en stund med dem, och jag kunde inte låta bli att fråga vad det var för ras på deras hund. Dessvärre kommer jag inte ihåg svaret, av det enkla skälet att det var en blandras, med fyra olika raser inblandade. Jag vet att diskussionen kring blandrashundar ibland kan bli ganska infekterad, och jag är absolut inte kunnig att sätta mig till doms över blandrashundars eventuella för- och nackdelar. Men jag tänker ändå ta mig friheten att reflektera lite över det i alla fall, men utan att egentligen ta ställning för eller emot blandrashundar.

I de flesta hundböcker där det skrivs om konsten att välja hundras talas det om vikten av analys. Man måste fundera på vad för sorts hundliv man vill ha? Vill man ha en hund som man i stort sett bor på brukshundsklubben tillsammans med? Eller vill man ha en hund att använda till jakt? Eller vill man ha en hund att leta tryffel med? Eller vill man ha en hund som kan vakta familjens tempel?  Och när man väl bestämt sig för ras måste man sätta sig in i vilka egenskaper just den rasen har, och så tänka igenom om det är de egenskaper man vill ha hos sin hund. Problemet, som jag har förstått det med blandrashundar, är att det är mycket svårt att säga vilka egenskaper från respektive ras som kommer att dominera. I synnerhet om hunden, som i detta fallet, innehåller fyra raser. Om familjen med 4-rasershunden ovan vet vilka egenskaper de vill ha hos sin hund, har dom ytterst svårt att prediktera om hunden kommer att leva upp till förväntningarna. Dom har mycket svårt att avgöra vad för hund dom kommer att få, och vad för uppfostran den hunden kommer att kräva. Jag tror att risken för att den familjen ska få problem med sin hund hade varit mindre om de valt en ras med någorlunda kända egenskaper.  Dessutom är det väl så att vissa blandningar är mindre lyckade.  Men jag är fullt medveten om att det finns en eller flera "etablerade" blandraser, t ex labradoodle, där det förmodligen är lättare att prediktera egenskaperna,  än hos en gatukorsning, eller som i detta fallet, snarare en Place Charles de Gaulle.

Så långt mina tankar. Kanske inte så mycket om blandrashundar, men väl om de som väljer en sådan. Har de verkligen förstått vad det valt och vad det kan innebära?

Springer jag bredvid och hejar på? Eller håller jag mig lite bakom och låter frun sköta det hela? Eller älgar jag runt i hopp om att hitta kantarellerna innan Ia hittar dom, sätter sig på dom eller käkar upp dom? NIX. Jag befinner mig 2 mil bort, sittandes på kafé Tre Små Rum i Trosa och dricker en kopp kaffe och äter en mazarin. Jag kände att jag behövde en stunds ensamhet, och det var länge sedan jag strosa´i Trosa och eftersom vi var i de trakterna - varför inte passa på? Så det gjorde jag. Tre kvarts promenad och runt 20 minuters fika. Det absolut tråkigaste med Tre Små Rum, och även ett annat mycket trevligt kafé i Trosa, är att dom har så förbannat äckligt kaffe. Bägge kaféerna har kaffemaskin från Scanomat, och det är inge bra. Troligen hade Scanomat en mycket duktig försäljare i den regionen som lyckades lura på vartenda kafé i Trosa en sån där äckelautomat. Det är sorgligt att ett kafé som Tre Små Rum, som håller så hög klass på bakverken inte kan servera ett anständigt kaffe. Det smakar för svagt, frystorkat kaffe. BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!

Som tidigare omtalats på denna plats har Ia (eller snarare hennes flockledare) gått en kantarellsökskurs, med sista kurstillfället i tisdags. Så idag åkte vi ut till mina föräldrars sommarställe för att med hjälp av dem, som vet var det finns kantareller, testa om Ia kunde hitta några. Resultatet efter promenaden var mycket magert. Någon annan hade varit där tidigare och plockat alla kantareller. Det visade sig att Ia kunde hitta växande kantareller, visserligen som andra hade hittat först. Men ändå. Och trot eller ej, men hon hittade faktiskt två kantareller långt nere i mossan också, som ingen annan sett. Så det är ju bara att gratulera Sofia (vår hundtränare) som faktiskt lyckats lära ut hur man får en hund att leta svamp. Och därmed torde det också vara bevisat att det faktiskt är skit samma om man tar i kantarellerna med fingrarna eller ej när man lär hunden. Sen får man väl konstatera att lite mer övning inte skulle skada. Vi får fortsätta köpa kantareller för 160 kronor kilot, slänga ut i skogen och sedan låta Ia leta efter dem. Så det lär ju dröja innan Ia liksom har betalat tillbaka kurs- och kantarellkostnad. Ia skulle väl behöva hitta en fem kilo eller så, för att nå break even.