I morgon ska en massa av mina arbetskamrater komma hem till oss för att laga mat, äta den och i övrigt umgås en del. Och på något sätt måste de roas också. Musiktävlingar ligger mig ju varmt om hjärtat, så en sådan har jag totat ihop. Ett antal låtar som de ska gissa låttitel, artist och årtidonde då låten spelades in. Självklart publicerar jag här och redan nu de rätta svaren. Följande kommer de att få lyssna till:Ett & Noll, Bo Kaspers Orkester, 1996Walk of Life, Dire Straits, 1985Mamma pappa barn, Ebba Grön, 1981Thorn in my side, Eurythmics, 1986Bad to The Bone, George Thorogood, 1981Frukt, Grönt & Vatten, Thomas DiLeva, 2005Sexy Ways, Interstate 40 Rythm Kings, 2005Ack Värmeland du sköna, Jan Johansson, 1960-nåntingCry me a river, Lisa Ekdal, 1996Manish Boy, Muddy Waters, 1977Skaka kassaskrinet, Peps Persson, 1997Gud på Tunnelbanan, Rolf Wikström, 1984Rockin all over the World, Status Quo, 1977

Sista sjukdagen nu då, hoppas vi. I dag har det varit lungt på hostfronten och näsan verkar vi att lyckats täta, för den rinner inte alls lika mycket längre.Dagen har varit lugn, för lugn för somliga. Vi har dock försökt aktivera inomhus så mycket vi hunnit, och en liten promenad har det också blivit. Det är inte lätt att skilja på apa, nalle och lejon. Om man är lagotto. (Det är ju en herrans tur att vi inte har sju sortes apa hemma.) Så det har vi övat på. Nu är Ia anmäld till Lilla Stockholm, får väl se hur det kan vara. Det blir i alla fall till att träna ringvett varje dag framöver.

Nu tycker jag det känts som om Ia varit nästan hostfri i flera dagar. Men bara nästan. Rätt var det är så hostar hon till igen. Och snorig är hon. Nästan mer än tidigare. När jag läst lite fler böcker verkar det som om snoigheten också är symptom på kennelhosta, så att det skulle vara olika sjukdomar som jag tidigare antytt är nog fel.Som jag tidigare skrivit blev det ingen utställning idag, och det var ju tråkigt. Vi skulle behöva öva mer sånt inför Lilla Stockholm i påskhelgen. Problemet är att till Lilla Stockholm har Ia blivit så gammal att hon inte längre tävlar i valpklass. Alltså kan man inte skylla hennes dåliga ringskick (jfr bordsskick) på att hon är valp längre. Det blir till att ligga i stenhård träning under hela mars. Vi får se om vi kan hinna med lite höghöjdsträning också.Dagen har i övrigt förlöpt på ett rätt tråkigt sätt för Ia. Vi vill ju inte ta ut henne på för strapatsrika upplevelser så länge hon inte är frisk. Men lite ensamhetsträning har det blivit. Samma som sist, 20 minuter ensam, och frun smygandes ute i trädgården. Det gick lika bra nu som sist, så nu gäller det att fortsätta träna när vi nu fått upp farten. Dessutom har frun försökt lära hunden skilja på en björn och ett lejon. Det är ju inte så lätt, för det klassas väl som storvilt bägge två. Så Ia har lite svårt at skilja på kommandona ”hämta nalle” och ”hämta lejon”. Men när vi väl lärt henne det ska vi lära henne ”hämta bostonterrier” också. Så hon kan hämta grannens eländiga hundar som bara skäller. Men det gäller att skynda på innan grannen lär sina hundar ”hämta lagotto”, för dom tycker nog att Ia skäller minst lika mycket som vi tycker att deras bostonterrier skäller.Varför blir Ia som mest beroende av oss när vi ser på TV? Hon kan ligga ensam i flera timmar och roa sig själv på många sätt, men när vi sätter oss framför TV:n, då ställer hon sig vid soffan, tittar uppfodrande på oss och skäller på sitt speciella lek-med-mig-sätt. Eller kan det vara så att det är just klockan 8 på kvällen som en lagotto som mest behöver aktiveras. Svårt att svara på, för familjens TV-tittande börjar nästan alltid just då. Hundskrälle!!

Fan va´tråkigt. Det bidde ingen utställning idag. Vi valde att stanna hemma. Ia snörvlar fortfarande en del, även om hostan nu i stort sett är borta. Troligen var alla andra lagotto som var på utställningen bara glada för att vi inte var där. Vi hade ju sopat banan med dem och fintat upp deras hussar och mattar på läktarn redan i första perioden.

Nu vill jag åka Vespa. Men fortfarande är det för mycket snö på vägarna. Men snön smälter, sakta men säkert. Och lika sakta men säkert närmar vi oss den underbara dagen då jag kan rulla ut mina Vespor i vårsolen, sätta mig på den mjuka sadeln, trycka på startknappen och bara glida iväg. Först på den ena Vespan och sedan på den andra. Idag är det ungefär lika mycket snö här ute som förra året runt 25 mars, så det är i alla fall tidigare vår i år. Hoppas bara det håller i sig.

Fortfarande vovvas det i familjen. Ia hostar inte speciellt mycket längre, men hon är väldigt snorig. Och hundar har ju den egenheten att de inte snyter sig i näsduk som vanligt folk. Näe, de låter snoret torka in i pälsen och klibba fast på nosen. Det tycker inte jag är någe bra. Jag skulle inte tro att det blir utställning för henne i morgon. Jag tror inte vi är välkomna med en förkyld hund. Och Ia kanske inte riktigt orkar heller. Men för säkerhets skull har vi ägnat delar av kvällen åt att klippa henne så att hon ska vara i toppform inför morgondagen. IFALL vi nu skulle åka. Vi har också varit ute på en liten kort promenad. Tidigare i veckan har vi ju avstått från promenader eftersom vi tror att det är bäst att Ia får vara hemma och ta det lungt. Men idag (liksom igår, fast det glömde jag att skriva om) var hon fullständigt överlycklig att få komma ut. Men hon var inte lika glad åt duschen efteråt idag. Stänga skåpsluckor och lådor i köket är nu nästan ingen utmaning för Ia längre. Det kan hon. Så nästa utmaning är för oss att komma på vad vi ska lära henne mer. Göra espresso? Vispa pannkakssmet? Gå fint i koppel? Näe, nu tog jag nog i. Gå fint i koppel är ju bland det mest meningslösa en hund kan lära sig. Verkar hunden i fråga tycka i alla fall. Vi får väl se.

I kväll har jag varit på Scalateatern i Stockhol och tittat på föreställningen Ringside med Jerry Williams. Han tillhörde i min ungdom en av mina stora favoriter. Inte bara för att han spelade bra musik, utan främst för att det var något äkta över honom. Och han hade distans till sig själv, en av de allra viktigaste egenskaperna hos en människa. Och så körde han en jävligt snygg hoj, en Suzuki Katana. Så småningom började jag tröttna på att smöriga sida och under en tid, från ungefär mitten av 80-talet började han samarbeta med Ola Håkansson och Stockholm records, och då blev det bara skit med all musik. Visserligen fick han några stora hits med Did i tell you, Who's gonna follow you home tonight, En vintersaga och så, men det var ju för fanken ingen Rockenroll. Och det var ju det jag gillade (Som en räddning hittade jag då Bluesen, men inte mer om det här). Och så började han spela på Börsen i Stockholm, och jag tyckte väl att han då förlorade lite i trovärdighet. Arbetargrabben från Huvudsta spelar på ett ställe dit ingen normalavlönad människa har råd att ta sin familj. Att uppträda på Scalateatern som ikväll passar honom mycket bättre (även om han tveklöst gör sig bäst i folkparken i Finnspång eller Östervåla, eller i någon annan byåla). I alla fall, företsällningen var både en besvikelse och en hit. För det första var det dåligt ljud. I alla fall där jag satt. och så var det alldeles för mycket Did-I-tell-you-, Who's-gonna-follow-you-home-tonight- och En-vintersaga-smörja. Och så var det alldeles för välrepeterat. Det verkade som om dom visste exakt hur dom skulle spela varje låt. (När jag går och lyssnar på Blues vet sällan orkesten hur låten kommer att spelas. Dom kan början och dom kan slutet, men vad som händer däremellan varierar från gång till gång.) Och instrumentalsolona var alldeles för korta.Å andra sidan, när det väl tände till på scenen, jävlar vad det brann. Det är ju ingen tvekan om att han kan sina saker, bara har gör det han är bra på. Snacka mellan låtarna på sitt speciella sätt, och så ösa på i riktig stenkrossar rock'n'roll. Då är det gung. Men å andra sidan, vilken jävla publik. Dom verkar tro att dom är på teater, bara för att dom är på teater. Det går väl inte att lyssna på Rock'n'Roll och sitta still. Klart som fan att fötterna stampar takten så stolsraden gungar. I alla fall den stolsrad jag satt på (Stackars mina grannar). Och klart att man diggar med hela kroppen så gott det går när man sitter i en teatersalong. Dom måste trott att jag inte var helt nykter. (Dom skulle bara veta. Som jag sa till en polis som stoppade mig i en nykterhetskontroll för några år sedan då han frågade om jag druckti alkohol. "Jag har troligen druckit mindre alkohol de senaste 20 åren än vad du gjort de senaste 20 dagarna")

Jag har, genom att titta på referenser till min blogg upptäckt att någon har lagt en länk till min blogg på sin egen blogg. Vederbörande har aldrig kommenterat i min blogg, men det kanske inte är så konstigt för bloggen företräds av en älghund. Och älghundar kanske inte är så duktiga på att kommentera andras bloggar (Men uppenbarligen kan älghundar, och för den delen andra hundar också, skriva egna bloggar. Det finns det massor av exempel på.) Hur som helst blir jag väldigt smickrad av att någon vill länka till min sida. Det borde betyda att vederbörande tycker att det jag skriver har något slags värde. Och naturligtvis återgäldar jag detta genom att lägga en länk till den bloggen. Besök den gärna och titta på de fina bilderna på den fina hunden. (Inte som en lagotto, men alla hundar kan ju inte vara en lagotto)Vidare har Ias uppfödare också lagt en länk till denna blogg från sin sida. Och jag lägger mer än gärna en länk till henne.