Ikväll har jag varit på styrelsemöte i min IOGT-NTO-förening. Förutom nykterhetsfrågor och fika, avhandlades också konsten att avliva en scalare. Vår sekreterare berättade att när de hade akvarium för många år sedan hade det uppstått ett läge då en av deras scalare skulle behöva avlivas. Och sånt vill man ju göra på ett så humant sätt som möjligt, så vår sekreterare tog fisken i håven, gick in i badrummet, la den på handfatet och dräpte den med gummiklubban. Jag säger bara det. GÖR ALDRIG SÅ!!! Dom hade sedan scalare över hela badrummet, svarta scalarebitar prydde väggar och tak i badrummet. Under själva gummiklubban fanns ingenting kvar. Och det var förvånande att en så liten fisk kan sprida sig så mycket och lukta så mycket så länge efteråt.

Tiden som Ia är ensam har vi gjort allt längre, så nu är vi uppe i över två och en halv timme. Kan tyckas lite, men för mig känns det väldigt långt. Men Ia verkar inte bry sig. Och detta är ju inget som ska återkomma regelbundet, utan målet är ju att hon ska klara det när det behövs. I vanliga fall har hon ju dagis. Men förr eller senare kommer hon säkert att löpa igen, och då är det bra som vi slipper vara hemma så mycket som nu.Jag jobbar oförtrutet vidare på att lära henne att lägga sin apa i tvättbaljan, men det går trögt. Hon har inte fattat vad jag vill, och dessutom är hon rädd för tvättbaljan. Men jag ska lyckas. Nån gång.

Idag har Ia varit hemma med yngsta dottern hela dagen. Hon hade så kallad studiedag. Hon har studerat hund och hur man bakar kladdkaka, bägge sakerna med stor framgång. Eftersom jag inte orkade skriva detta när det verkar vara skrivet, utan skriver det ett dygn senare, har jag egentligen inte så mycket att säga om dagen. Skulle väl möjligen vara att morgonen började extra mysigt. Ia och jag låg och gosade på soffan, och det verkade nästan som om hon krävde det av mig. Vi gjorde det lite grann, sen gick jag och borstade tänderna. Men då stod hon och skällde på mig, och när jag sedan gick och la mig på soffan igen kom hon och verkade så nöjd. En mysig hund vi har

Ikväll har jag varit på ett 75-årskalas. Det är en av våra medlemmar i nykterhetsföreningen som fyllde 75 år idag. En helt underbar människa. Det är delvis hennes förtjänst att vi har hund idag. Jag minns en gång för länge sedan när vi satt på ett möte i föreningen. Då säger hon att hon brukar promenera runt två timmar varje dag. Och Elisabeth, som är ungefär lika gammal och som sitter bredvid, tar ett stadigt tag i sin rullator och säger att det skulle hon aldrig orka göra. En av dessa två har hund. Gissa vem? Då förstod jag vad hundar kan göra för hälsan. I år har hon dessutom haft samma hundras i 50 år. Det är häftigt! Samma hundras i 50 år. Det kommer jag aldrig att klara. (För er intresserade kan jag berätta att det är rasen Saluki.) Så hon och jag har suttit och pratat hundar hela kvällen. Stackars de andra gästerna. Men dom får skylla sig själva om dom inte har hund. Och eftersom hon fyllde 75 år tillhör hon den generation som fortfarande vet hur man fyller ett kakfat. Det var minsann inga färdigköpta varken kakor, bullar, pajer eller smörgåstårtor där inte. Allt hade hon gjort själv. Men jag min klant åt ju middag innan jag gick hemifrån. Hur dum får man bli? Jag orkade inte igenom alla kaksorterna, och det grämer mig.

Nu borde vi vara inne på sista veckan hemma innan Ia åter får gå på dagis. Man kan väl säga att det bästa med dessa fyra veckor är att vi har blivit tvungna att prova på lite ensamhet, och det har ju gått över förväntan. I alla fall över min förväntan. Morgonens promenad företogs i duggregn, men vad gör väl det? Man är ju hundägare. Efter morgonpromenad och dusch åkte jag till jobbet. Lite senare kommer frun hem, äter lunch, matar och promenerar hund och åker sedan tillbaka till jobbet, och strax därefter kommer yngsta dottern hem från skolan. Både när jag kom hem från jobbet och när jag kom hem från kvällens evenemang blir jag fullständigt överöst med hund. I synnerhet en hund som slickar mig i öronen. Trevligt kan jag säga till alla er som inte har hund.

En kanske inte fullt så rolig dag för Ia idag som igår. (Och inte för mig heller för den delen. Har känt mig klen och inte orkat göra något, yr i huvudet och orkeslös. Kanske någon sorts sjukdomstillstånd.) När frun skulle gå på morgonpromenad med Ia påstod hon att Ia inte ville gå utan mig. När dom skulle gå ut sprang Ia upp till sovrummet där jag låg och tyckte synd om mig själv, som för att hämta mig. Om det var sant är det ju en trevlig tanke. Sedan lades det två spår som Ia ännu lite senare fick gå. Det första spåret gick klockrent, problemet var bara att vid spårslutet hade någon jävel snaskat i sig Ias godishög. Det andra spåret var ganska långt och Ia var väldigt stirrig, så det var svårt att få henne i mål. Men det gick till slut.Vid eftermiddagspromenaden såg Ia och frun en lösspringande retrieverhane på håll, men dom lyckades på något sätt svänga av och undvika möte. Ägaren syntes inte till. När dom sedan nästan var hemma såg dom en lösspringande retrieverhane på håll. Utan ägare. Om det vara samma hund förtäljer inte historien, men det är ju inte otänkbart. Det är ju ganska osmart av hundägare att bara släppa ut sin(a)hund(ar)sådär. Man kan väl i viss mån säga att det är rätt åt ägaren om det vara samma hund. Och det var ganska långt mellan första och andra stället dom såg hunden.Just nu jagar Ia runt petflaskor på golvet som är fyllda med godis, dom för ett jävla liv. Men hon verkar ha roligt. I går mötte vi en hund med ägare som vi stöter på titt som tätt, och hon kommenterade Ia med att hon alltid verkar så glad. Och det är väl något man måste instämma i. Jag kan inte minnas att hon någonsin surat över något. En underbar hund helt enkelt.

Tja, det kanske är en bra fråga. Fast själv vet jag svaret. Eller snarare svaren, för det finns hur mycket som helst man kan ha sina barn till. Ett nytt användningsområde uppenbarade sig igår kväll. Yngsta dottern rumsterade omkring i skafferiet på jakt efter godis samtidigt som jag la sista handen vi middagsdisken. Hon hittade så småningom den After Eight-ask som jag fått för en tid sedan och som mina barn till största delen länsat. Hon undrade om hon fick ta en till, och så sa jag att jag drar på lite kaffe så sätter hon och jag oss med varsin kopp kaffen och en After Eight när jag har diskat. Så det gjorde jag. Det är inte alls fel att sitta och dricka en kopp kaffe med sin 13-åriga dotter och prata lite över en After Eighht.

Med anledning av min liknelse mellan vänner och jordgubbar tidigare, har några av våra vänner bestämt påpekat att dom INTE är som en påse jordgubbar. Dom kommer aldrig att acceptera att ligga och bli förtorkade som någon sorts trygghet. Dom kommer själva se till att dom blir använda om det finns risk för att dom håller på att bli gamla och förtorkade. Det är för övrigt samma vänner som bjöd oss på frukost såsom beskrivits i ett tidigare inlägg, och si, dom har bjudit in oss till frukost nästa helg igen. Tänk vad bra det är att ha lite jordgubbar i frysen.