Ikväll har jag varit på ett 75-årskalas. Det är en av våra medlemmar i nykterhetsföreningen som fyllde 75 år idag. En helt underbar människa. Det är delvis hennes förtjänst att vi har hund idag. Jag minns en gång för länge sedan när vi satt på ett möte i föreningen. Då säger hon att hon brukar promenera runt två timmar varje dag. Och Elisabeth, som är ungefär lika gammal och som sitter bredvid, tar ett stadigt tag i sin rullator och säger att det skulle hon aldrig orka göra. En av dessa två har hund. Gissa vem? Då förstod jag vad hundar kan göra för hälsan. I år har hon dessutom haft samma hundras i 50 år. Det är häftigt! Samma hundras i 50 år. Det kommer jag aldrig att klara. (För er intresserade kan jag berätta att det är rasen Saluki.) Så hon och jag har suttit och pratat hundar hela kvällen. Stackars de andra gästerna. Men dom får skylla sig själva om dom inte har hund. Och eftersom hon fyllde 75 år tillhör hon den generation som fortfarande vet hur man fyller ett kakfat. Det var minsann inga färdigköpta varken kakor, bullar, pajer eller smörgåstårtor där inte. Allt hade hon gjort själv. Men jag min klant åt ju middag innan jag gick hemifrån. Hur dum får man bli? Jag orkade inte igenom alla kaksorterna, och det grämer mig.

Nu borde vi vara inne på sista veckan hemma innan Ia åter får gå på dagis. Man kan väl säga att det bästa med dessa fyra veckor är att vi har blivit tvungna att prova på lite ensamhet, och det har ju gått över förväntan. I alla fall över min förväntan. Morgonens promenad företogs i duggregn, men vad gör väl det? Man är ju hundägare. Efter morgonpromenad och dusch åkte jag till jobbet. Lite senare kommer frun hem, äter lunch, matar och promenerar hund och åker sedan tillbaka till jobbet, och strax därefter kommer yngsta dottern hem från skolan. Både när jag kom hem från jobbet och när jag kom hem från kvällens evenemang blir jag fullständigt överöst med hund. I synnerhet en hund som slickar mig i öronen. Trevligt kan jag säga till alla er som inte har hund.