Dagen började med morgonfika, sedan var det dags för morgonpromenad med fru och hund. Hon drog som attan när vi kom ut (ja, ni förstår vem), men det ordnade upp sig så småningom. Vi roade oss en del med att leta efter godis, som vi ofta brukar göra. Jag har funderat på om Ia verkligen har något vidare luktsinne, för ibland kan hon gå med nosen två centimeter från godisbiten utan att varken se eller känna den. Därför har jag tidigare nästan alltid lagt godisbiten ganska nära henne när hon ska leta godis. Men idag gjorde jag som Tage Danielssons busschaufför (tänkte att va' fan) och la godiset en bra bit från Ia. Men har man sett på fan, det var inga problem för henne att hitta det. Kan det vara så att när hon har det nära sig känner hon lukten hela tiden men har lite svårt att hitta exakt varifrån den kommer, men om den ligger längre bort känner hon vittringen på ett helt annat sätt och kan då mycket lättare gå rakt på godisbiten. Mitt på dagen hade vi lite ensamhetsträning, så vi åkte och handlade lite. När vi kom hem tänkte jag att vi inte skulle köra bil enda fram, utan gå sista biten så man hörde om Ia skällde. Jag blev avsläppt en bit från huset och gick sista biten, och möttes av en skällande hund. Frågan är om hon inte hörde bilen ändå. Det får vi aldrig veta.På eftermiddagen skulle Ia få gå två spår. Frun hade lagt dem medan jag var hemma och grejjade med annat. Vi kommer ut i skogen, går fram till första spårets startpunkt och Ia drar iväg med nosen i marken. Perfekt. Men sedan tappar hon bort sig, och problemet är att det gjorde frun också. Hon minndes inte riktigt hur hon hade lagt spåret. Så vi velar runt en stund, och Ia drar som vansinnig. Och snart visar det sig varför. Hon har fått korn på spårslutet och godishögen. Så det började med spår och slutade med sök. Så vidare till nästa spår. Problemet är att frun kommer inte ihåg vare sig spåret startade, hur det gick eller var målet var någonstans. Vi försökte lite grann, och eventuellt blev det lite spårande, men även denna gång slutade det med sök på godishögen. Till nästa gång ska frun ordentligt markera var spåret börjar.

När jag för en liten stund sedan, som vanligt på söndagskvällarna satt i bastun, kom jag att tänka på ett inlägg som Alma skrev för någon dag sedan. Hon nämnde en sångare som heter William Clausson (eller Clausen, bägge stavningarna förekommer på internet). Jag vill minnas att det i mitt barndomshem fanns några singlar med honom där han sjöng barnvisor. Jag vill också minnas att det var skivor om mina föräldrar gärna spelade för mig. Men när jag tänker efter vad jag spelade om jag fick välja själv, var det sällan William. Jag minns framför allt följande: Sven-Bertil Taube sjunger Bellman och Ferlin och Evert Taube. Alla Pippi- och Emilskivorna. Och när jag var hos min farmor och farfar Fingal Olsson, Ester, Guben i låddan, Helmer Bryds EFQ med Norge, Madrassen och Dr Sloans liniment. Och sist men inte minst, Blommig Falukorv med Hasse Alfredsson. Det kan hända att William Clausson spelades för mig när jag var riktigt liten och de ovan nämnda vara något jag gillade när jag blivit lite äldre. Men över allt detta måste jag nog ändå placera min far som sjöng för mig när jag var liten och skulle sova. Även om han inte sjöng speciellt bra. Men det är en annan historia. Som jag kanske redan skrivit om, eller också har jag inte det. Jag minns inte.

Så har jag äntligen fått lufta Vespan. Idag var det dags för premiärturen. Helt underbart att få köra på två hjul igen. Vespan gick som en dröm. Premiärturen är en vecka tidigare än förra året, men då var det fortfarande mycket snö. Det var det inte idag. Det är helt snöfritt nu på vägarna. Förra året denna tid kunde man nästan inte skymta asfalten för all snö, och lägsta temperaturen den 11 mars förra året var -17 grader. Men icke i år. Om dom bara sopade upp sanden och det blev lite varmare skulle det vara perfekt Vespaväder. Men man kan ju inte få allt.