När jag de senaste veckorna har promenerat hund märker man tydligt hur inihelvete mycket skräp det ligger på marken. Det är ju drivor med godispapper, läskburkar, kartonger, tetraförpackningar, mer godispapper, frigolit, andra kartonger, ölburkar och allt annat man över huvud taget kan tänka på. (För att inte tala om alla fimpar.) Jag har mig veterligen ALDRIG slängt något på marken (jo ibland kan jag hiva ut en glasspinne längs motorvägen när den går mitt i skogen). Och jag förstår över huvud taget inte att folk gör det. Störs man inte av att det ser ut som fan, eller tänker man att det gör ingen skillnad bara för att jag gör det också, eller tänker man inte alls. Jag begriper inte!!

Fan va' mysigt det är med hund. Jag åkte tidigt till jobbet i morse och frun var hemma med Ia en stund. Jag kom hem efter lunch, och då hade Ia varit ensam i två och en halv timme, och till synes utan problem. Men jisses vad glad hon var att se mig. Jag satte mig i soffan med datorn för att jobba lite, och hon skulle promt stå på mig eller ligga bredvid mig, inklämd mellan mig och ryggstödet. Visserligen lite jobbigt men man får tänka på varför hon ville det. Sedan gick jag ut i vår skogsdunge och la en hög med godis vid en tall (utan att Ia följde med). Sedan gick vi en promenad, och på tillbakavägen gick vi in i skogen från andra hållet och Ia fick leta upp godishögen. Det var inte speciellt svårt verkade det som. Sedan åkte jag ut på mina begivenheter, så vad som hänt sen vet jag inte. Mer än att Ia varit ute och gått i den lite större skogen som ligger lite längre bort från oss. I den skogen finns det flera bra stockar att öva balans på. Om man är en lagotto, så det har det gjorts idag. Också.

Det kanske är vanskligt att försöka identifiera vad som är den aboluta höjden av lycka, men någonstans på 10-i-topp-listan över höjden av lycka skulle jag nog ändå vilja ranka min eftermiddag och kväll. Det hela började med en middag på ett nyss omskrivet näringsställe. (Ja, jag är svag för hamburgare och pommes fast det inte är italiensk mat. Förresten tror jag att hamburgaren från början kommer från norra Italien, men som vanligt snodde amerikanerna idén och gjorde den till sin egen.) Sedan gick jag och hämtade ut min Vespa 125 LX från 100-milaserviceen och med en ny box monterad där bak. Där hittade jag också äntligen den lilla Vespan som omnämndes i ett tidigare inlägg. Sedan åkte jag och deltog i en baristakurs och lärde mig grunderna i hur man gör en riktigt god espresso och cappucino. Och sedan köra några mil hem på den nyservade Vespan. Behöver jag säga att jag inte tog snabbaste och kortaste vägen hem? Vad mer kan man begära av livet? Skulle väl möjligen vara att det hade vart lite varmare ute då, så man slipper frysa arslet av sig när man kör Vespa.

Äntligen har jag fått tag på en liten Vespa i skala. Beundra den röda T5:an från 1985 på bilden nedan.

När jag växte upp uppfattade jag McDonalds som ett ställe i första hand för ungdomar, dvs folk i min egen ålder. Och tänker jag efter tycker jag det fortfarande. Att det är ett ställe för folk i min egen ålder alltså. Vi som växte upp på McDonalds fortstätter att gå dit. Men idag när jag besökte denna restaurangkedja såg jag till min häpnad att det var ett ställe för ungdomar. Fortfarande. Jag kände mig inte alls hemma där. Jag funderar på om det är olika för olika restauranger och tidpunkter på dagen. Kanske att just denna restaurang frekventeras mest av ungdomar vid den tid jag besökte den.