Det visade sig att min dotter inte lyckades köpa någon folköl. Däremot lyckades en 14-årig tjej göra det, vilket ju är än mer skrämmande. Men hon var också den enda som lyckades. I 9 av 10 affärer var det nobben. Det var ju lite tråkigt på sitt sätt, men ändå ganska skönt att affärerna är såpass seriösa.

Med anledning av ett inlägg hos Fru Fundersam har jag tänkt lite vidare. Om vi bortser från rent medicinska aspekter (vilket i och för sig inte Fru Fundersam gjorde, men jag väljer att göra, för medicinska aspekter begriper jag mig inte på) har jag alltid hävdat att man har sådana barn man förtjänar. Ända till jag träffade en av initiativtagarna till FMN (Föräldraföreningen Mot Narkotika), och hon berättade att hennes dotter hade gått från ett normalt liv till död av en överdos på 7 månader blankt. Då kunde jag inte längre säga att man har sådana barn man förtjänar. Däremot hävdar jag bestämt att barnen ALLTID är en produkt av sina föräldrar (biologiska eller fosterdito). Jag anser att det är föräldrarna som till mycket stor del (låt oss säga någonstans mellan 99,01% och 99,98%) formar sina barn. Låt vara att alla föräldrar inte kan eller orkar ta hand om en alkoholiserad man, en tonårsdotter som ropar på uppmärksamhet och bekräftelse, samtidigt som hon själv går in i väggen på jobbet för hon inte orkar med alla förväntningar från arbetsgivare och omgivning i övrigt. Men fortfarande är det ju ändå hennes oförmåga (och förvisso hennes alkoholiserade mans dito) att ge sin son det stöd han behöver som kanske gör att han helt spårar ur. Och det är ju här vi behöver samhällets resurser. Det är till sådana här situationer vi inte får ha monterat ner skolan och ungdomsverksamheten i kommunerna. I detta fall är det inte rimligt att tro att mamman ska kunna reda ut situationen, men helt utan inblandning är hon ju knappast. Och i de flesta fall med urspårade tonåringar är situationen knappast så komplicerad som i exemplet jag målat upp. Utan det handlar helt enkelt om föräldrar som bara går och väntar på att deras tonåringar ska bli gamla nog att flytta hemifrån, eller föräldrar som tänker så mycket på sin egen karriär att det glömmer bort sina barns. Och då är det fanimig föräldrarnas agerande som till 100,00% format barnen till det de är.

REGLER: * Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. * Därpå väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. * Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information. Nu kör vi:1. Hade en gång planer på att bli dirigent. 2. Kan oftast avgöra vilken tonart en låt spelas när jag hör den på radio.3. Kan hela texten till Arne Qvicks Rosen.4. Har suttit på tåget mellan Stockholm och Göteborg vid 15 års ålder och stickat en toppluva (Spelmansmössa)5. Är helt torsk på dumlekola6. Har inte varit på jobbet utan slips en enda dag de senaste 15 åren.Skickar vidare till öhhh, ja, där sprack det. Alla mina tänkbara bloggvänner har ju redan fått detta. Så jag lämnar detta öppet. Ni som vill ta denna utmaning, skriv en kommentar så ska ni få den av mig.

Hur kan jag tillåta det? Jo, det är nämligen UNF, Ungdomens nykterhetsförbund som gör en av sina regelbundet återkommande kontroller av ett antal butiker om huruvida de kräver legitimation när ungdomar vill köpa folköl. De brukar kunna få ihop en ansenlig mängd folköl på en kväll trots att ingen är över 18 år. Öl som de sedan under stor förtjusning häller ut i någon gatubrunn. Dessvärre leder sällan sådant här till några rättsliga represalier för de affärer som inte kontrollerat åldern. Men vi får se hur mycket de får ihop. Jag återkommer.

Jag noterar i den pågående omröstningen att mer än hälften av röstarna inte dricker espresso. Jamen vad dricker man då? Jag begriper ingenting.

Så har vi lyckats pussla ihop en dag till med hemmavarande hund. Och ensamhetsträningen har fortsatt. I dag satt jag ute i bilen och läste, och frös med öppen bildörr för att jag skulle höra om Ia skällde. Det gjorde hon inte på de 25 minuter jag satt där. Det gick så bra så. Fortfarande snörvlar hunden, och vi kanske borde börja fundera på att göra som veterinären sa härförleden. Om inte snuvan försvinner bör vi besöka dem, för det kan ju vara en sekundärinfektion som kräver antibiotika. Hmmm. Får väl se.I övrigt aktiverar vi hund så gott vi kan, men det känns ofta som ideerna tryter. Eller i alla fall förmågan att genomföra de ideer som eventuellt dyker upp. Det jag jobbar mycket med nu, är att lära henne att hon inte får gå in i vårt sovrum. Jag tror hon förstått att hon inte får, men det verkar som om hon skiter i det. Ibland låter hon bli, men jag ger mig fanken på att om hon visste att vi inte såg, skulle hon springa in dit det första hon gjorde. Vi har nog ett digert arbete framför oss att lära henne att vissa saker får man inte göra, och då gör man inte dem. Någon gång skulle vi ju vilja kunna ta bort kompostgallret runt vardagsrumsmöblemanget. Och vi har investerat i en ny soffa till allrummet. Den gamla fick Ia ligga i hur mycket som helst, men den nya vill vi inte ha henne i. Utom på schäslongdelen som jag tänker sy en överdragsklädsel till. Och så kommer det säkert att dyka upp fler saker som hon inte får, och då vore det bra om man bara behövde tala om för henne att det är en sån sak som hon inte får. Men det kanske är omöjligt.

Så har då mina arbetskamrater varit här och dessutom åkt härifrån. Först några ord om matlagningen. Konceptet var alltså gänget delades in i fyra grupper med ansvar för förrätt, sallad, huvudrätt och efterrätt. Jag hade handlat och försett dem men ungefärliga recept. Sedan fick de själva försöka klura ut hur maten skulle lagas. Jag har ju väldigt svårt att inte lägga mig i när jag tycker det går för långsamt eller på fel sätt. Men jag tror jag lyckades rätt bra. Jag påpekade inte att brödtärningarna och gurkbitarna var för stora i salladen. Jag påpekade inte att det var för lite basilika, för lite olivolja och för lite vinäger i salladen. Jag påpekade inte att champinjonerna skars i för tjocka skivor (jo, det påpekade jag, men bara i förbigående). Jag påpekade inte att det skulle vara mer äpplen i efterrätten, eller att smöret skulle ligga hyvlat mer jämnt på äpplena, eller att dom kokade för mycket ris, eller att det inte skulle vara salt i riset. Men det blev himla gott i alla fall. Och jag tror dom hade trevligt. Jag undrar bara varför i he...e jag inte gav vår kinesiske vän ansvaret för riskokandet? Vad gäller musiktävlingen hade jag gjort ett stort misstag i lagindelningen. Två lag kunde en hel del, och ett lag kunde ingenting alls. Och självklart gick det i Interstate 40 Rythm Kings-fällan. Rakt in. De gissade på 60-, 50- och 40-talet. Rätt svar: 2005. Och vår stackars kines kände inte igen någon enda sång. Och som Fru Fundersam kommenterade, jag ser gärna att han tar med sig musik nästa gång och spelar för oss.På det stora hela är det intressant att fösa ihop en massa människor och säga åt dem att laga mat. Det är alltid intressant att se hur grupperna verkar. Men nästa gång ska jag nog förändra konceptet, jag ska låta dem själva bestämma meny.

Hmmmm, dagen kanske inte riktigt blev som det var tänkt. När jag skulle lämna Ia på dagis i morse berättade dom att dom vill att hunden ska ha varit hostfri i tre dagar innan dom kommer till dagis. Detta på grund av de oerhörda problem dom hade i höstas med kennelhosta. Så det var bara att åka hemåt igen med svansen mellan benen. Och väl hemma dyker nästa problem upp som ett brev på posten. Hundskrället har börjat löpa. Att det varit på gång har vi förstått, och i morse innan jag åkte till dagis kollade jag noga i hennes säng, men såg inget. Men väl hemma igen är det ställt utom allt tvivel. Och löpande hundar är inte välkomna på dagis. Så nu kan vi se fram emot tre ytterligare veckor där det gäller att få ihop dagarna med hund och arbete. Man kan väl säga att ensamhetsträningen har fått ett klart incitament att lyckas snarast. Men i övrigt är det en himla go hund vi har. Ifall någon skulle tvivla.