Någon annan trovärdig förklaring till varför jag går upp klockan 5 en söndagsmorgon kan jag inte se. Den officiella orsaken är dock att jag håller på och sätter en bröddeg. Vi är bortbjudna till bekanta på frukost (som precis för ett år sedan. (Se ett tidigare inlägg)) och jag har lovat ta med nybakat bröd. Och ska man ha nybakat bröd klockan halv 10 måste man börja klockan fem. Så enkelt är det. Men nu ska jag gå och sova i ytterligare två timmar medan degen jäser.

I ottan steg vi upp, kokade kaffe, tände en brasa och morgonfek med världens mysigaste hund. Sedan lämnade vi motvilligt brasvärmen och begav oss iväg på en hundutflykt. Vi åkte till den slottspark jag skrivit om tidigare, där det finns "öar" som hundarna får springa lösa på, och där Ia hoppade i vattnet sent i höstas. Eftersom vi åkte ganska tidigt hoppades vi få vara ganska ensamma. Det fick vi också, men inte helt. Några andra hundar var också där. Det var länge sedan Ia fick springa så fritt, så hon var alldeles överlyckligt och toksprang runt oss i början. Senare lekte vi kurra-gömma med Ia, och vi övade inkallning och så. Och jag måste säga att den berömda tonårsfetvadden märks det inte så väldigt mycket av. Hon kommer ganska fint när man ropar på henne. Efter en liten stund kommer den farandes en liten fjollterrier. Ägarna syns inte till och hunden springer över hela ön, och även över bron till nästa, och så tillbaka igen, och fortfarande inga ägare. Ia och fjollterrierna leker lite och det verkar väl OK. Så småningom kommer ägarna gående, och de verkar tämligen ointresserade av sin hund. Vi går över till andra ön, och där leker hundarna vidare. Rätt var det är sätter sig fjollhunden och skiter. Men inte plockar den upp efter sig, vilket den skulle behövt, för ägarna var någon helt annanstans och hade ingen aning om vad hunden gjort. Vi lämnade öarna och promenerade vidare och åkte sedan hem för att äta frukost.

Sedan åkte vi iväg och la två spår. Åkte hem och grejade en del, gick tillbaka till spåren och lät Ia spåra. Hon var lite stirrig i det korta första, men hon hittade rätt utan större hjälp. Det andra längre spåret verkade det som om hon inte riktigt orkade med, men så småningom hittade hon rätt där också. Sedan fortsatt promenad och hemgång. Joxa hemma, laga mat, äta, gå på ny promenad med hunden och sedan började förberedelserna inför lilla Stockholm. Ia duschades och schamponerades och ut ur duschen kom en liten ynklig spansk gatukorsning, som när den torkat visade sig vara, ja just det, Ia. Därefter vidtog tovutredning och även vi lyckades trolla fram en Elisabeth Höglund till slut. (Ias syster Basta genomgick en tovutredning för en tid sedan. Och enligt utsago såg hon ut som Elisabeth Höglund efteråt) Många tovor var det, och alla blev inte utredda, men ganska så många. Därefter var det sovdags eftersom somliga skall upp mitt i natten för att baka bröd.

Sista dagen utan dagis. På sitt sätt skönt (man får bättre möjligheter att sköta sitt jobb om man inte måste vara hemma med hund) men också lite tråikigt. Framför allt morgonpromenaderna har verkligen varit trevliga. Framöver kommer vi bara ha helgerna till sådant. Dock var det inte jag som var hemma på morgonen idag, utan jag var hemma en stund mitt på dagen. Självklart tog vi en promenad då. Men tråkigt nog hade jag inte riktigt lyckats planera tiden ordentligt, så det blev väldigt stressigt på vägen hem, eftersom jag var tvungen att vara hemma till ett möte som skulle börja klockan ett och jag skulle närvara på telefon. Stressen tog sig uttryck i att jag mer eller mindre släpade hem Ia och hon fick inte alls tid att nosa runt som hon ville. Men på något sätt hann hon ändå snaska i sig nästan mer skit än vanligt. Tuggummin, godispapper och jag vill troligen inte veta allt.

Klockan-8-provet gick ganska bra idag. I synnerhet när vi tubbade henne med ett leverpastejfyllt tuggben. Så nu har vi sett Så ska det låta utan en uppfodrande skällhund. Hon skällde bara en gång, och det var för att hon behövde gå på toaletten. Men sen fick hon tokfnatt och stod på huvudet i soffan och försökte bita sig själv i svansen. Nu har hon slocknat så då ska vi passa på att fika.

När jag de senaste veckorna har promenerat hund märker man tydligt hur inihelvete mycket skräp det ligger på marken. Det är ju drivor med godispapper, läskburkar, kartonger, tetraförpackningar, mer godispapper, frigolit, andra kartonger, ölburkar och allt annat man över huvud taget kan tänka på. (För att inte tala om alla fimpar.) Jag har mig veterligen ALDRIG slängt något på marken (jo ibland kan jag hiva ut en glasspinne längs motorvägen när den går mitt i skogen). Och jag förstår över huvud taget inte att folk gör det. Störs man inte av att det ser ut som fan, eller tänker man att det gör ingen skillnad bara för att jag gör det också, eller tänker man inte alls. Jag begriper inte!!

Fan va' mysigt det är med hund. Jag åkte tidigt till jobbet i morse och frun var hemma med Ia en stund. Jag kom hem efter lunch, och då hade Ia varit ensam i två och en halv timme, och till synes utan problem. Men jisses vad glad hon var att se mig. Jag satte mig i soffan med datorn för att jobba lite, och hon skulle promt stå på mig eller ligga bredvid mig, inklämd mellan mig och ryggstödet. Visserligen lite jobbigt men man får tänka på varför hon ville det. Sedan gick jag ut i vår skogsdunge och la en hög med godis vid en tall (utan att Ia följde med). Sedan gick vi en promenad, och på tillbakavägen gick vi in i skogen från andra hållet och Ia fick leta upp godishögen. Det var inte speciellt svårt verkade det som. Sedan åkte jag ut på mina begivenheter, så vad som hänt sen vet jag inte. Mer än att Ia varit ute och gått i den lite större skogen som ligger lite längre bort från oss. I den skogen finns det flera bra stockar att öva balans på. Om man är en lagotto, så det har det gjorts idag. Också.

Det kanske är vanskligt att försöka identifiera vad som är den aboluta höjden av lycka, men någonstans på 10-i-topp-listan över höjden av lycka skulle jag nog ändå vilja ranka min eftermiddag och kväll. Det hela började med en middag på ett nyss omskrivet näringsställe. (Ja, jag är svag för hamburgare och pommes fast det inte är italiensk mat. Förresten tror jag att hamburgaren från början kommer från norra Italien, men som vanligt snodde amerikanerna idén och gjorde den till sin egen.) Sedan gick jag och hämtade ut min Vespa 125 LX från 100-milaserviceen och med en ny box monterad där bak. Där hittade jag också äntligen den lilla Vespan som omnämndes i ett tidigare inlägg. Sedan åkte jag och deltog i en baristakurs och lärde mig grunderna i hur man gör en riktigt god espresso och cappucino. Och sedan köra några mil hem på den nyservade Vespan. Behöver jag säga att jag inte tog snabbaste och kortaste vägen hem? Vad mer kan man begära av livet? Skulle väl möjligen vara att det hade vart lite varmare ute då, så man slipper frysa arslet av sig när man kör Vespa.

Äntligen har jag fått tag på en liten Vespa i skala. Beundra den röda T5:an från 1985 på bilden nedan.

När jag växte upp uppfattade jag McDonalds som ett ställe i första hand för ungdomar, dvs folk i min egen ålder. Och tänker jag efter tycker jag det fortfarande. Att det är ett ställe för folk i min egen ålder alltså. Vi som växte upp på McDonalds fortstätter att gå dit. Men idag när jag besökte denna restaurangkedja såg jag till min häpnad att det var ett ställe för ungdomar. Fortfarande. Jag kände mig inte alls hemma där. Jag funderar på om det är olika för olika restauranger och tidpunkter på dagen. Kanske att just denna restaurang frekventeras mest av ungdomar vid den tid jag besökte den.