I går på väg till jobbet när jag körde Vespa var det en idiot som körde om mig. Det var tvåfilig väg och inte speciellt mycket bilar, men den idioten stryker precis både bakom, bredvid och framför mig med sin jävla bil. På vägen hem är det först en buss som strutar i lämna företrädesskylen och kör ut precis framför mig. Efter tre minuter är det en idiot i en bil som gör precis samma sak, kör ut precis framför mig trots att han är skyldig att lämna företräde. När jag var ute och gick med Ia i morse och skulle gå över på ett övergångsställe körde en bil nästan på mig, trots att han hade rött. Men man överlever. För man känner ju Leffe. (mer om Leffe i ett senare inlägg)

Jag har en förkärlek för att samla i frysen. Och framför allt har jag en förkärlek för att ha kvar saker i frysen. Jag vill aldrig ta "sista påsen" för den kan vara bra att ha senare. Det ger en slags trygghet att veta att man har en påse jordgubbar i frysen i den händelse man skulle behöva dem. Och lite grann är det så med vänner också. Det är inte alltid man "använder" dem, men det är väldigt skönt att veta att de finns den dag man verkligen behöver dem.Problemet med att aldrig använda det man har i frysen är att det förr eller senare blir gammalt och oanvändbart. Detsamma gäller för vänner. Om man inte "använder" dem ibland blir de oanvändbara. OCh eftersom jag har problem med jordgubbarna har jag också problem med vännerna. Jag har ett antal jag skulle behöva tina upp och använda lite, annars blir dom oanvändbara. Så det är väl bara att sätta igång.

Nu är vi i mitten på tredje veckan som Ia inte kan gå på dagis. Det börjar bli lite jobbig å ena sidan, men ganska mysigt å andra sidan. Det jag uppskattar mest är möjligheterna till morgonpromenader. Och vi har på allvar blivit tvungna att träna ensamhet med Ia. Och det går som sagt förvånansvärt bra.När man är hemma stora delar av dagen märker man dessvärre ett annat problem (Ja, att man märker det är det väl ingen fara med, men att det finns är inget vidare). Ia larmar rätt bra när det passerar folk på gatan. Ibland, men inte alltid. Det är inge bra. Å andra sidan har jag blivit mer ödmjuk inför andra hundägare som låter sina hundar skälla som fan när man passerar. Men jag vill inte ha det så här. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Att skrika och bråka på sin hund när hon larmar är säkert inte rätt sätt. Så vitt jag förstår av det jag läst larmar hon för att ingen annan gör det. Att stoppa det handlar alltså om att tala om för Ia att det är jag som sköter vakthållningen. Det ska inte hon behöva göra. Men hur fan säger man det till en hund?

Nu har det blivit så där besvärligt igen. Jag hinner inte sköta min blogg. Och det beror inte bara på att jag är hemma med hund. Igår var jag två gånger på jobbet, och så var jag tvungen att sent igår kväll förbereda ett möte till idag. Jag gick och la mig vid halv 1. Stiger upp runt 6 för att käka frukost och åka till jobbet. Sitter i ett planeringsmöte mellan 8 och 9, för att planera ett möte som ska hållas mellan 13 och 15 idag. Klockan 9 börjar ett heldagsmöte, där min insats sträcker sig till en presentation och att svara på lite frågor. Sålunda slösar jag bort större delen av dagen på detta för mig irrelevanta möte. Mellan 12 och 15 var jag på det möte som jag var med och planerade tidigt på morgonen. Dessvärre blev det mötet precis så dåligt som jag var rädd för, och som gjorde att jag ville planera mötet ordenligt. Men det hjälpte inte. Och nu är det natt och jag försöker skriva på bloggen samtidigt som jag förbereder en presentation till ett skojigt möte i morgon bittí.

Tonårstjejernas julafton. Så kan man sammanfatta dagen i La famiglia. Äldsta dottern började skolan klockan 4 i eftermiddags, så hon har varit hemma med Ia hela dagen. Och det har berättats att de sov till framemot 10, sedan masade de sig sakta upp. Jag har inte fått det bekräftat men jag ger mig attan på att äldsta dottern käkade lite kvarglömda chips från i lördags till frukost och Ia fick säkert lite godis samt nöjet att slicka rent efterrättstallrikarna. Sen har som inte gjort ett skit idag. Bara slappat. Typiskt tonåringar. Sedan kom yngsta dottern hem och styrde upp det hela (hon är visserligen också tonåring men inte fullt så tonårig). Och kvällspromenaden har jag fått gå. Mycket skönt.

Så var vi inne på tredje veckan då Ia inte kan vara på dagis. Börjar få rutin på detta nu. Eftersom yngsta dottern hade sovmorgon åkte jag till jobbet en sväng på morgonen. Jag kom hem vid 10, och då hade Ia varit ensam i drygt en timme. Och eftersom jag kom indônandes på Vespan vet jag inte om hon skällde innan jag kom. Skulle väl inte tro det. Vi lunchpromenerade och sedan kom yngsta dottern hem från skolan och jag åkte tillbaka till jobbet. Och sen hem igen till middagen och så bort på möte, och så hem igen och så sova. Och för Ias del har det nog varit en hyfsad dag.

Dagen började med morgonfika, sedan var det dags för morgonpromenad med fru och hund. Hon drog som attan när vi kom ut (ja, ni förstår vem), men det ordnade upp sig så småningom. Vi roade oss en del med att leta efter godis, som vi ofta brukar göra. Jag har funderat på om Ia verkligen har något vidare luktsinne, för ibland kan hon gå med nosen två centimeter från godisbiten utan att varken se eller känna den. Därför har jag tidigare nästan alltid lagt godisbiten ganska nära henne när hon ska leta godis. Men idag gjorde jag som Tage Danielssons busschaufför (tänkte att va' fan) och la godiset en bra bit från Ia. Men har man sett på fan, det var inga problem för henne att hitta det. Kan det vara så att när hon har det nära sig känner hon lukten hela tiden men har lite svårt att hitta exakt varifrån den kommer, men om den ligger längre bort känner hon vittringen på ett helt annat sätt och kan då mycket lättare gå rakt på godisbiten. Mitt på dagen hade vi lite ensamhetsträning, så vi åkte och handlade lite. När vi kom hem tänkte jag att vi inte skulle köra bil enda fram, utan gå sista biten så man hörde om Ia skällde. Jag blev avsläppt en bit från huset och gick sista biten, och möttes av en skällande hund. Frågan är om hon inte hörde bilen ändå. Det får vi aldrig veta.På eftermiddagen skulle Ia få gå två spår. Frun hade lagt dem medan jag var hemma och grejjade med annat. Vi kommer ut i skogen, går fram till första spårets startpunkt och Ia drar iväg med nosen i marken. Perfekt. Men sedan tappar hon bort sig, och problemet är att det gjorde frun också. Hon minndes inte riktigt hur hon hade lagt spåret. Så vi velar runt en stund, och Ia drar som vansinnig. Och snart visar det sig varför. Hon har fått korn på spårslutet och godishögen. Så det började med spår och slutade med sök. Så vidare till nästa spår. Problemet är att frun kommer inte ihåg vare sig spåret startade, hur det gick eller var målet var någonstans. Vi försökte lite grann, och eventuellt blev det lite spårande, men även denna gång slutade det med sök på godishögen. Till nästa gång ska frun ordentligt markera var spåret börjar.

När jag för en liten stund sedan, som vanligt på söndagskvällarna satt i bastun, kom jag att tänka på ett inlägg som Alma skrev för någon dag sedan. Hon nämnde en sångare som heter William Clausson (eller Clausen, bägge stavningarna förekommer på internet). Jag vill minnas att det i mitt barndomshem fanns några singlar med honom där han sjöng barnvisor. Jag vill också minnas att det var skivor om mina föräldrar gärna spelade för mig. Men när jag tänker efter vad jag spelade om jag fick välja själv, var det sällan William. Jag minns framför allt följande: Sven-Bertil Taube sjunger Bellman och Ferlin och Evert Taube. Alla Pippi- och Emilskivorna. Och när jag var hos min farmor och farfar Fingal Olsson, Ester, Guben i låddan, Helmer Bryds EFQ med Norge, Madrassen och Dr Sloans liniment. Och sist men inte minst, Blommig Falukorv med Hasse Alfredsson. Det kan hända att William Clausson spelades för mig när jag var riktigt liten och de ovan nämnda vara något jag gillade när jag blivit lite äldre. Men över allt detta måste jag nog ändå placera min far som sjöng för mig när jag var liten och skulle sova. Även om han inte sjöng speciellt bra. Men det är en annan historia. Som jag kanske redan skrivit om, eller också har jag inte det. Jag minns inte.