Idag har Ia återigen provat att promenera med en ny grupp på dagis. I den gruppen fanns det en 8-månaders valp, av för mig både okänt kön och ras. Och det var tydligen väldigt lyckat, för dom lekte hela tiden. Det var väl bra. Nu på kvällen vet jag ingenting om hur saker och ting varit, för jag har varit och lyssnat på blues. Men när vi nyss kom hem väckte vi i alla fall Ia och hon blev glad att se oss. Och det är just precis det man ska ha hund till.

I dag har jag haft den stora förmånen att både få lämna och hämta på dagis. Men eftersom jag är så himla morgontrött kommer jag i väg alldeles försent och fastnar således i bilköer på väg till jobbet. Hur som helst, i dag har Ia käkat upp ett tält (eller i alla fall bitit sönder det) Det stod inne i det rum hon är på dagarna. Men så fort jag fick höra det när jag hämtade Ia sa jag att jag inte tänker betala någon ersättning. Om någon är så jävla dum så han tältar inne på ett hunddagis får han väl skylla sig själv. Men jag fick förklarat att riktigt så hade det inte gått till. Det var nämligen fråga om ett lektält som de köpt på IKEA, och tanken var att det skulle hundarna kunna gå in i och leka. Jag har också fått gå både eftermiddags- och kvällspromenaden med Ia. Ensam. Det är något speciellt att promenera ensam med med hund. Det känns så befriande och enkelt på något vis, och man känner sig så behaglig till mods efteråt. Men fortfarande går vi bara väldigt korta promenader. Men om ett halvår, då ska det minsann nötas asfalt här i byn.Tyvärr var jag borta en sväng nu på kvällen så jag vet inte om dom övat något på bollputtandet, men troligen inte. Jag får väl ta hand om det i helgen.

Idag har vi fått reda på vad för andra hundar Ia umgås med nuförtiden på dagis. Hon har ju bytt till en lungnare grupp. I den gruppen finns två labbar, en golden, en welsh springer spaniel och två Golden-hanen brukar komma väldigt tidigt på morgonen så han är alltid där när Ia kommer. Och han blir väldigt glad att se henne och vill leka, men Ia är så himla morgontrött, så hon hälsar bara lite och sen går hon och lägger sig. Nu på kvällen har vi tränat mer på att rulla boll med nosen. Ia har tränat alltså, vi andra kan redan rulla en boll med nosen. Eller ska vi vara riktigt noga är det faktiskt vi som tränat på att lära ut att man ska rulla en boll med nosen. Det går bättre än igår. I morgon kommer det gå som en dans. (Ni andra som har problem att lära era lagottisar detta är välkomna hem till oss så fixar vi det på en gång.) Nu på kvällspromenadet tyckte jag mig kunna säkerställa ett beteende jag sett tidigare. När jag håller i kopplet går Ia hur fint som helst. Och när frun håller i kopplet drar hon som fan. På promenaden nyss höll jag i kopplet i stort sett hela promenaden och det det gick hur bra som helst. Men när vi började komma tillbaka hemåt lämnade jag över kopplet till frun, och genast började hon dra. Frun hävdar givetvis att det beror på att hon alltid drar på slutet av promenaden när vi börjar närma oss hemmet igen. Fan tro't.

Jag kom just på en sak. När jag växte upp i de slummiga betongförorterna på 70-talet brukade ju gubbarna på parkbänken i centrum köra T-spriten genom en brödlimpa för att få bort denatureringsmedlet (kräkmedlet). Idag har ju brödbranschen enligt mitt förmenande fullständigt sjangserat. Men nu inser jag vilken stor insats storbagerierna har gjort för nykterheten. Jag har tidigare tyckt det vara för jävligt att det bara säljs färdigskurna limpor i affärerna nuförtiden, men så plötsligt insåg jag hur svårt det är att få bort allt denatureringsmedel när limpan redan är skivad. Således ett stort tack till alla bagerier som numer alltid skivar alla limpor innan de säljs.

Jag har haft problem med min dator och har därför behov av få användarnamn och lösenord till mina brevlådor skickade till mig. Jag ringde och bad om detta i torsdags. I måndags fick jag ett brev, en så kallad Ändringsbekräftelse. Den innehåller en förteckning över mina e-postadresser och användarnamn. Men inget lösenord. Alltså är jag tvungen att ringa er igen för att få lösenorden. Att ringa telia support på 90200 är ta mej fan det mest enerverade jag någonsin varit med om. Jag får hålla på och snacka men en jävla datorröst i 8 minuter innan mitt ärende kopplas fram. Jag blir dessutom jävligt förbannad av att höra att jag ska starta om dator och moden för att se om det fungerar bättre då. Jag vet väl för helvete att det inte är fel på modemet när jag saknar lösenord. Och när jag äntligen kommit fram till att bli placerad i kö, är det alltid minst 45 minuters väntan. DET ÄR TA MEJ FAN INTE ACCEPTABELT!!!!!!!!!!!!!! Ni har sveriges dyraste jävla bredband, men ni kan fan inte ge support inom rimlig tid. Vad är det för jävla service. Och dessutom, oavsett hur jag beskriver mitt problem blir kötiden lika lång. Fan, varför i helvete ska jag hålla på att knappa eller prata med en dator i 8 minuter om jag ändå kopplas in i samma jävla telefonkö!!! Det gör mig ju bara förbannad. Och att hitta fram till en web-sida för att kunna skriva till er är tamejfan inte heller lätt. Ni har ju för helvete strukturerat webben så att det är näst intill omöjligt att komma i kontakt med er. Era försök till så kallad självsupport är en katastrof. Det är möjligt att många som ringer till er skulle kunna hitta svaren själva på webben, men när det gäller att få lösenord och användarnamn går det inte. Då måste man prata med er, eller möjligen skicka mejl. Men det är jävligt svårt när internet inte fungerar. Och som sagt, hela web-siten genomsyras av era försök att omöjliggöra för oss användare att komma i kontakt med er. FAN VAD JAG HATAR TELIA!!!!!För närvarande har jag internet, fast telefoni och två mobilabonemang hos telia, och jag hade tidigare tankar på att flytta över ett mobilabonemang från tele2 till er, men varför i helvete ska jag göra det när ni har gjort er fullständigt otillgängliga. Ska det vara så? Är det ett seriöst sätt att behandla sina kunder?? Nån jävla måtta får det väl vara på hur illa man kan behandla sina kunder.Och detta är inte allt: första gången jag skulle ringa 90200, i onsdags. Jag ringde väl runt 21.45 Det meddelades att det skulle vara runt 45 minuters väntetid, och jag hörde hur jag det blev färre och färre framför mig i kön. Och precis när rösten sagt att jag kopplas fram, bröts samtalet. Och när jag ringde igen hade supporten stängt. Jag hade alltså suttit i telefonkö i 45 minuter, och då kopplas jag bort. Fan vad jag hatar televerket!!!!!! Och slutligen, vid flera tillfällen jag ringt, och efter att knappat och pratat med dator-jävla-rösten i de sedvanliga 8 minutrarna får jag höra att det är så många som ringer er att ni inte kan ta emot samtalet. Då kunde datorkärringen för helvete sagt det på en gång då. Om det inte skulle tyda på att jag är obildad och inte har ett vårdat språk, skulle jag be hela ert jävla företag dra åt ett ställe där det är jävligt varmt.Hur fan tänker ni kompensera mig för alla de besvär jag haft för att komma i kontakt med er?? Jag förväntar mig ett svar på denna kommentar, och ni får vara jävligt pedagogiska och generösa om ni ska kunna övertyga mig om att fortsätta använda telia som telefon- och internetleverantör

I morse fick jag den stora förmånen att äta en så kallad hotellfrukost. De brukar ju ofta höjas till skyarna, för det är så trevligt när det finns så mycket att välja på. Prinskorv, äggröra, bacon, 3 sorters marmelad, 5 sorters bröd, färskpressad apelsinjuice och kokta ägg i alla hårdhetsgrader i all ära, men vad är en hotellfrukost utan wienerbröd? Var är egentligen en frukost utan wienerbröd? Platt intet, skulle jag vilja säga. Wienerbröd till frukost är bland det lyxigaste och egentligen mest naturliga man kan tänka sig. Storheten med wienerbröd till frukost insåg jag för en himla många år sedan när det gick en serie på TV som hette Pappas pojkar. Det var Carl-Gustav Lindstedt som pappan som altid råkade i svårigheter och fick ringa efter hjälp, sina två söner, spelade av Magnus och Brasse. Magnus var den ordentliga som alltid var upptagen av sitt medicinska forskningsarbete, och Brasse var hans motsats. Han var också alltid upptagen, men det var mer med brudar och chips än med medicinsk forskning. Hur som helst, i ett avsnitt blev Magnus och Brasse tvugna att övernatta i Brasses bil (en jenkare så klart, vad annars? (Serien var ju från 70-talet)) och på morgonen efter ska de äta frukost. Magnus kokar gröt och ägg, äter fiberrika smörgåsar och dricker jucie. Brasse klämmer i sig wienerbröd och coca-cola. Och då förstod jag hur viktigt det är med wienerbröd till frukost. Och ända sedan dess anser jag att coca-cola och wienerbröd är bland det mest syndiga man kan äta över huvud taget. Och jag älskar det.

Så har jag då äntligen kommit hem till MIN hund (nåja, min frus hund i alla fall) igen. Lite tråkigt att vara borta en natt sådär bara. Jag blev i alla fall mottagen på det sätt som jag förväntar mig att Ia ska ta emot mig när jag kommer hem efter att varit borta en natt. Men dessvärre fick jag inte vara hemma ikväll och umgås med Ia. Jag var tvungen att åka för att leda en studiecirkel kring musik. Den studiecirkel som jag har gjort själv och skrev om i ett tidigare inlägg. Men medan jag var på studiecirkel har det ägnats tid här hemma att lära Ia rulla en boll med nosen (den idén har jag inte stulit från Östgötaslätten även om det kan ligga nära till hands för vissa att tro det, utan det var frun som läst om det i en bok i går kväll och ville prova det. Och det var tydligen inte helt trivialt, varken för fru eller hund. Bägge två blev väldigt trötta, och en av dem har legat på fruns jacka (som av någon märklig anledning ofta ligger på golvet i hallen) och sovit hela kvällen. Jag säger inte vem!

...men det sket jag i!Jag körde utan PowerPoint, men om det blev bra vet jag inte. Eftersom jag egentligen inte hade så mycket att säga borde jag hållit käft. Men jag var ju tvungen att tala lite. Så jag körde en Kurt Olson. Prata och rita på blädderblock eller tavla med otydliga bilder och en massa pilar. Det dög åt dem i alla fall. Vår engelsktalande vän (han som gjorde att vi alla var tvungna att svamla på Engelska (att svamla på svenska är ganska lätt, men ska man svamla på engelska måste man vara förberedd)) visade PowerPoint-bilder med textstorleken 6 punkter. Inte speciellt bra, och dessutom mumlade han så man hörde inte vad han sa. Och de flesta andra använde sina PowerPoint-presentationer som pratmanus, inte för att förstärka det de hade att säga. Deras framförande hade blivit lika bra om de bara haft PowerPoint-bilderna framför sig och pratat utifrån dem utan att visa dem. Klåpare hela bunten.