..julegranen kastasut, sut, sut.Igår hivade vi ut julen. Eller packade ner i alla fall. Granen, som stått utan vatten en längre tid var vi tvugna att demontera på plats för den barrade så förbannat. Vi klippte ner den, la den i kassar och bar upp till öppna spisen där vi eldade upp den. Ofta tycker jag det känns tråkigt att plocka bort julen så det skjuter jag gärna på. Men i år var det mer än tråkigt. På något sätt tycker jag att tiden från första advent och fram till trettonhelgen var osedvanligt fin i förra året/i år. Och därför kändes det extra vemodigt att plocka bort julen. Jag har redan börjat längta till nästa första advent. Vilket jag aldrig gjort tidigare. Jag har bara längtat efter vår och sommar. Och det gör jag väl i och för sig nu också. Men som sagt, att längta efter jul redan i januari är en ny upplevelse för mig.

Idag har vi exekverat en promenad på ett naturreservat. En plogad gångväg och ett närbeläget kafé, vad mer kan man egentligen begära av en hundpromenad. Jo att den jävla hunden inte drog så förbannat så att man nästan ramlade omkull på det hala underlaget. Hon är för jävlig på att dra, i synnerhet på nya platser. Och jag har inte kommit på hur vi ska lära henne att det är OK att gå men inte att dra. Jag har läst massor med sätt i hundböcker och hört berättas av många hundägare och till och med vår kursledare, men inget verkar fungera på hundeländet. Idag har vi också förkortat hennes öron med i runda slängar 3-4 cm. Vi har länge trott att örona varit så stora, men när vi började kamma på dem upptäckte vi att det var hår och inte öronlapp i ytteränden av örat. Hår förresten, det var det inte, det var filt. Men nu har det kammats och klippts lite. (Vi har ju klippförbud för vi ska på klippkurs nästa helg. Men vi var bara tvugna att klippa på örat, men var lugn, det finns mycket kvar än att klippa.) Och örona känns betydligt mindre. Men fortfarande finns det nog flera centimetrar att ta av, och det gör vi nästa helg.

Om lite drygt en vecka ska jag ut och underhålla på ett möte. Jag förväntas att med min gitarr framföra några visor, och kanske berätta något intressant mellan visorna också. Frågan är bara vad jag ska berätta. Det kanske på något sätt borde knyta an till vad jag sjunger. Men det har jag inte bestämt än. Det får väl till största delen bli sådant som jag redan kan. Ju äldre man blir, destor svårare blir det att lära in både nya texter och hitta ett vettigt gitarrspel till ny musik. Dock har jag länge saknat Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla i min repertoar, så den ska jag lära mig. Jag har heller aldrig framfört Cornelis, vilket lockar lite. Får se om det kan bli något av honom. Annars blir det nog På kryss med Monsunen (Evert Taube), kanske Inbjudan till Bohuslän (Evert Taube), En liten konstnär (Nils Ferlin/Lillebror Söderlund är det väl som tonsatt), Käre bröder så låtom oss supa i frid (C M Bellman), Märk hur vår skugga (C M Bellman), Ack du min moder (C M Bellman), Var blev ni av, ut Svea Hund (Hasse och Tage), Visa (La famiglia och hans far), Vårkänning (Dan Andersson/vem kan ha gjort musiken? Gunde Johansson, Sven Scholander, Gunnar Turesson, Dan Andersson, Torstein Bergman?). Sen är jag lite sugen på något av Birger Sjöberg också, men det är så himla svårt. Eventuellt, om jag törs blir det också Ett gammalt bergtroll av Fröding framförd som blues (ja, jag vet, det har både Cornelis och Peter Carlsson redan gjort, men det är så himla bra). Fler sånger än så tror jag varken att jag hinner fräscha upp från mitt eller sjunga innan publiken tröttnar.

Som sagt, av något konstigt skäl föredrog jag en himla massa bilåkande, doften av avgaser och en glaslös mässhall framför att vara ute i det fina vädret med Ia (Jovisst ja, skälet är ju att jag är en man som håller på med riktiga saker och inte med en massa fjolliga hundar) Men när jag återvänt från mässan åkte vi iväg för att lägga ett spår och senare spåra. Spåret var snart lagt, och vi åkte vidare till en slottspark för en liten promenad medan spåret låg till sig. (Nedan ses några bilder från slottsparkspromenaden)Sedan åkte vi tillbaka för att spåra, och det gick inte alls. Nu kanske ni hundkunniga tänker "fan, är han inte klok? Det begriper han väl att det inte går att spåra när det är snö". Jag kan bara säga att det begriper jag inte. Jag vet inte om det inte går att spåra i snö. (Jag tycker det går alldeles utmärkt. Det är aldrig lättare än när det är snö ute.) Om det nu går att spåra i snö måste varit något annat fel idag. Det blåste mycket, kan spåret blåsa bort? Var spåret lagt i medvind? Det tänkte vi inte på förrän vi var på väg hemåt, så det vet vi inte. EFtersom vi promenerade på en plats där vi tidigare lagt spår var Ia kanske så uppspelt (ja, det var hon) för hon trodde hon skulle få spåra där, och sedan när det först inte blev något spår och sedan blev, kanske hon tappade koncentrationen. Eller också var det något annat fel. Jag vet inte. Nu på kvällen har hon vaktat baksidan lite väl mycket tycker jag. Jag undrar hur man får henne att sluta med det. Vad jag kan förstå handlar det om att tala om att det är jag och frun som sköter om vaktandet. Hon behöver inte vakta åt oss. Det gör vi. Men hur fanken gör man sken av att vakta baksidan och hur talar man om för hunden att man gör det? Jag kan ju inte stå och spana ut genom fönstret och skälla hela dagarna. Eller?

...inte hoj, men väl utställare var BikerChurch, en MC-klubb för kristna hojåkare. Av dem fick jag Biker Bible, vilken alltså inte innehåller tips på bra hojåkarvägar, bra fik och förteckning över MC-tillbehörsförsäljare, utan är faktiskt en bibel med nya testamentet, dedikerat till alla som åker hoj. Hur häftigt som helst. Och dom i montern hade lika mycket skinnkläder och långt skägg och hästsvans som vilken hojåkare som helst. Jag tror det är ett himla bra grepp om man vill sprida det kristna budskapet. (Vilket ju är OK så länge det handlar om kärlek respekt och alla människors lika värde, men kanske mindre OK när man fördömer vissa människor, för att inte tala om när man bedriver krig i guds namn)

Enligt Dagens Nyheter var hojen på nedanstående bild mässans häftigaste. Kan så vara, men inget jag vill ha i alla fall.

Nu är jag äntligen hemkommen från MC-mässan i Älvsjö utanför Stockholm. Man undrar ju egentligen vad som kan få en att sitta en timme i bil för att gå in i en stor mässhal utan fönster, när man i stället kan vara ute i det fina vädret med hunden. Hur som helst, något var det i alla fall. MC-mässan var en upplevelse. Och jag fick känna att jag är en man. Jag satt en halvtimme i en mörk lokal, insöp doften av motorcykelavgaser och tittade på en massa stuntåkare på hoj. Dom åkte mest på bakhjulet och snurrade runt, och det kändes verkligen manligt. YEAA!!! När jag sedan gick vidare bland utställarna möttes jag av mycket lättklädda damer som delade ut tillbehörskataloger. Jag trodde sådant var ett passerat stadium i den mänskliga evolutionen. Och inte nog med det. Motivlackade hojar är ju alltid spektakulärt att visa på en mässa. Och att få se när en hoj motivlackas är ännu bättre, men ack så vanligt. Därför hade en motivlackande utställare valt att motivlacka en lättklädd dam. OHHHHHHHHHHH, YEAAAA, JAG ÄR EN MAN!! JAG GILLAR NÄR MAN MOTIVLACKAR BRUDAR. Det var för övrigt nästan roligare att titta på alla olika människor som var där, än alla hojar och tillbehör. Men självklart var jag och provsatt den nya Vespan som kan ses på bild i ett tidigare inlägg. Inte lika skön som min, men SNYGG!