Det kan då vara dags att summera ställningen i familjemästerskapet i konsten att ha ihjäl sin älskade hund.1:a plats. JAG! Har lagt ett kycklingskrov så att Ia kunde mumsa i sig ett kycklingben och stoppade henne inte när hon snaskade i sig en glasbit.2:a plats: FRUN Hade lite choklad i handväskan som Ia drog i sig, samt lämnade dörren till tvättrummet öppen, och gud vet vad hon käkade där inne.3:e plats: Yngsta dottern La en chokladkaka på "säkert" avstånd från hunden som hon enkelt kom åt och slök snabbare än någon han blinka.4:e plats: Äldsta dottern Har hittills inte matat Ia med någonting olämpligt ännu. Någon kanske tycker man inte ska skämta om så här allvarliga saker, men jag har alltid hävdat att humorn är ett överlevnadsbeteende. Och ni läsare ska veta att man mår inte speciellt bra när man gjort något av ovanstående. Och då kan man behöva muntra upp sig med lite humor.

Idag har Ia återigen fått spåra. Idag gick det mycket bättre än igår. Spåret var kortare och fick ligga längre. Mycket lyckat helt enkelt. Sedan var hunden trött! Hon sov i stort sett hela eftermiddagen. Nu på kvällen har vi aktiverat oss lite med de saker vi kan. Leta godis, leta nalle, hämta lejon, sitt kvar, snurra, rulla, u-sväng och så. I morgon ska hon upp tidigt för att gå till dagis igen, men med den dygnsrytm hon haft senaste veckan blir det nog svårt att få henne att somna snart, vilket hon alltså skulle behöva. Det är precis som med barn, det är ett helvete att vrida dygnsrytmetn rätt igen efter ett lov. En mycket intressant sak som jag noterat ett flertal gången är den känsla av välbefinnande som infinner sig när man varit ute med sin hund (eller sin frus hund). På något sätt känner man sig vederkvickt och stärkt till kropp och själ. Kanske mest till själ än så länge. När promenaderna börjar närma sig entimmessträcket tror jag att även kroppen kommer att känna sig stärkt. Men det kommer väl till sommaren, när Ia börjar närma sig 1-årsdagen. Men till dess får man nöja sig med att stärka själen på hundaktiviteter.

Det var ingen liten sak, ingen oviktig sak, men en ganska besvärande och tråkig sak, så mina förträngningsmekanismer arbetade väl för högtryck i går kväll. I ett obevakat ögonblick igår kväll snodde Ia åt sig en chokladkaka, nästan en hel 80-grams Fazer. Yngsta dottern tyckte hon hade lagt den långt in på arbetsbänken så att Ia absolut inte skulle kunna nå den. Men det var fel, hon nådde del alldeles utmärkt. Det blev samtal med veterinär men återigen, eftersom det var fråga om mjölkchoklad var det inte livshotande. En hund tål i runda slängar 70 gram per kilo egen kroppsvikt, och hon hade fått i sig runt 60 gram. Eftersom hon väger runt 12 kilo hade vi således 12 gångers säkerhetsmarginal. Men det var i alla fall inte roligt.

Jag har senaste dagarna på ett flertal bloggar läst om vänner. Hur svårt det är att få nya, hur svårt det är att hålla kvar gamla och inte minst hur viktigt det är att man har vänner. Jag har länge tänkt skriva något om vänner, men varje gång jag försökt har det inte blivit något. Jag tycker det är ett så viktigt ämne, så det måste behandlas med största respekt. Jag vill väl inte påstå att jag nu är mogen att skriva om det, men någon gång måste man ju försöka. Jag tror jag läst flera inlägg hos andra bloggare som handlar om att de tycker de har så få riktiga vänner. På en blogg fanns en omröstning (eller vad man ska kalla det) som handlade om hur många vänner man hade. När 67 personer röstat visade det sig att nästan tre fjärdedelar av de svarande hade mellan en och tre vänner det verkligen kunde lita på. Själv har jag tre. Jag tror inte jag skulle kunna hålla reda på fler. En vänskapsrelation måste ju vårdas för att bestå, och har man många går det åt mycket tid att vårda alla. Jag kan tänka mig att tre är ganska lagom. Jag tror att det kan vara bra att ha i alla fall minst en. Jag vet att det inte är alla förunnat att ens ha en riktig vän, och jag ska väl inte säga att livet går under utan en riktig vän, men med en riktigt vän blir livet i alla fall både lättare och roligare att leva. När jag gick på gymnasiet hade vi en lärare som påstod att vänner/kompisar skaffar man sig före 25 års ålder. Därefter blir det bara bekanta, dvs de de riktigt djupa relationerna måste grundas före man fyller 25, för sedan är det försent. Jag tyckte det lät rimligt, och jag var väl lite betryckt över det när jag vid 25-årsdagen tittade mig omkring och konstaterade att blev det inte bättre än såhär. Men sedan lärde jag mig att den där läraren hade totalfel. Det har inte alls med ålder att göra. Min senaste vän fick jag när jag var runt 35. Och det var säkert inte den sista. Jag kan till och med tänka mig att ju äldre man blir, desto lättare kan det vara att få vänner. För att få en riktig vän tror jag man måste vara väldigt öppen i sitt umgänge med andra. Man måste våga ta ut svängarna och bjuda på sig själv. Helt i enlighet med Johari fönster (för er som läst management-teorier på 90-talet). Och jag kan tänka mig att det kan bli lättare ju äldre man blir. Man litar mer på sig själv och man är tryggare med sig själv. Fast det är ju klart, det kan vara tvärt om också. Om man blivit sviken en eller flera gånger, misslyckats med något eller aldrig fått någon uppskattning för det man gjort, då är det nog inte så lätt att vara trygg i sig själv och våga öppna sig. Då har man nog ett problem, och lösningen på det problemet kan jag inte servera här och nu.