...var god mot en liten stalledräng. Ty önskar han något för egen del, är det bara ett magdeburgerspel.Efter en sån här dag med storm över stora delar av Sverige känner jag mig tvungen att skriva något om det jag också. Alla andra gör ju det, och jag kanske uppfattas som verklighetsfrånvänd om jag inte skriver något.Jag kanske inte ska säga för mycket, men hittills har allt gått bra här hemma. Inga omkullblåsta träd, inga strömoavbrott, bara ett litet blinkande, men datorn han aldrig starta om. Jag vet inte var vi har spritköket, jag tror vi har ved, och jag hoppas att ficklampan fungerar. Bättre beredskap än så har vi inte. Vi bor inte heller i värsta området för stormen. Men i en storstad är det väldigt lite luftledningar med el, så man är inte så utsatt. Och vi har inte heller några stora öppna östgötaslätter nära oss som vinden kan få upp farten på. Jag är helt enkelt inte speciellt orolig, fast man kanske borde vara det. Vi får väl se vad jag skriver i morgon.

Nu har tillräckligt många röstat i min omröstning och socker i grädden. Helt klart är att det finns fler än jag som riskerar att få vaniljsocker i köttfärssåsen. Nästa omröstning är nästintill inte rumsren. Den handlar om blues, något som denna blogg ju inte ska göra, även om det är ett av mina största intressen.

Så har vi då begått årets första semla. Jag bakade bullarna tidigare idag, och nu till kvällskaffet har vi slaskat i oss var sin. Dom blir faktiskt väldigt goda. Mina bullar blir definitivt bättre än såna där industribakade dito, men kanske inte fullt så fluffiga som man kan få dom från ett bra konditori. Men dom har å andra sidan bättre mjöl. Men på grund av kall degvätska, lång jästid och lagom mycket smör i degen, blir mina både luftiga och smakrika. Problemet med dem enligt yngsta dottern är att dom är för små. Eller för stora. En är för lite och två kanske lite för mycket. Jag har gjort så kallade 60-grammare. Nästa gång ska jag göra 90-grammare. Det borde bli bra. (Intressant förresten att semlornas olika storlekar sammanfaller med hamburgarna i ett gatukök. 60, 90, 150 och 200 gram.)

Har varit en typisk innesittardag idag. Vi hade tänkt lägga spår, men den spruckna trampdynan gjorde att vi redan igår kväll, ovetandes om vädret bestämde att inte lägga något spår. Och när vi sett hur vädret blivit var det nog lika bra. Vi har alltså suttit inne hela dagen. Ia har sovit en del, skällt en del och lekt en del. Att hämta lejon kan hon verkligen nu, och det verkar vara något som hon gillar.Egentligen skulle hon behöva klippas, hon ser för jävlig ut, men vi har ju klippförbud fram till klippkursen om några veckor.Just nu är hon ute på tomten och springer runt i snön, det verkar hon också gilla. Frun som är med, ser dock inte lika road ut.

Visst var disktrasan borta i går och visst hittade vi resten i mungipan på Ia, men att hon hade käkat upp den kunde man ju inte vara helt säker på då. Men nu är vi säkra. Disktrasan kommer ut i andra änden på hunden (alltså den ände (eller kanske ända) där den inte kom in). Det var ju bra. Att den kom ut alltså. Trasätandet kanske också är orsaken till att hon trasat sönder en trampdyna. Men även på den fronten verkar det mycket bättre idag.

Idag hade vi planer på att besöka en affär i andra änden av staden. Jag funderade då på att ringa en arbetskamrat, som bor i den änden av staden, för att fråga om de ville se en lagotto. De har nämligen inte träffat Ia ännu. Men eftersom affären visade sig ha stängt, blev det ingen resa söder om stan, och jag ringde aldrig min arbetskamrat. Men i stället ringer hon. Och det är inte speciellt ofta vi ringer varandra, så det var verkligen ett sammanträffande. Jag var inte hemma så jag talade aldrig med henne, och vet alltså inte vad hon ville, mer än att det inte var något viktigt. För det sa hon till äldsta dottern som svarade.

I tisdags åt jag lunch med en före detta arbetskamrat. Vi kom att tala lite om hunduppfostran, och jag sa vid något tillfälle att om man har till exempel en bullterrier är det inge bra att brottas med den hunden, eftersom det kan förstärka kampbeteendet. Jag vet inte om hon kom till insikt när jag sa det, eller om hon insett det tidigare, men hon berättade att hennes son, som väl är en 2-3 år, framförs det en del klagomål på från dagis. Han brukar brotta omkull sina dagiskamrater och sedan sätta sig på magen på dem. Det har han nämligen lärt sig av sin pappa. Hans pappa och han brukar brottas på skoj och sedan kittla varandra. Finns det något samband? Är det någon speciell bloggare som påpekat att ett stort problem i samhället idag när det gäller barnuppfostran, är att folk inte förstår sambanden mellan hur de själva agerar och hur barnen sedan blir?