Ja, dagens höjdpunkt har jag redan skrivit om, dvs när kopplet gick av, och i övrigt har det inte varit så mycket. Morgonpromenad utan grusätning, springa nästan fritt i slottsparken och för övrigt träffa en goldentik att hälsa på. Och där kan man verkligen se fördel med hunddagis. Från att ha haft en hund som inte varit speciellt pigg på hundmöten, har vi idag en hund som gärna träffar även hundar och inte bara deras ägare. Möjligen skulle man kunna karaktärisera denna dag som stora vältardagen. I morse välte hon min te-kopp och när vi fikade på kvällen välte hon en safttillbringare. Frågan är om hon tänker välta något mer innan hon ska gå och lägga sig.

Efter lunch åkte vi till en närbelägen slottspark för att låta Ia springa fritt på det därför avsedda parkområdet. På väg från parkeringen till parken gick Ia självklart i koppel, men helt plötsligt upptäcker jag att det inte är någon hund i andra änden av kopplet längre Däremot är jag fortfarande kvar i ena änden på kopplet. Det visar sig att kopplet gått av precis där haken att fästa kopplet i halsbandet sitter. Inge bra asså. Tur att man har koll på hunden så hon kommer när man ropar, även när hon just vunnit friheten. Turligt nog hade vi med oss en lång spårlina, så den fick tjänstgöra som koppel i stället. Det gick det också. Men nu måste vi åka och köpa nytt koppel. Ska det vara så här? Va? Vad skulle Sverker sagt om det? Om jag bara kom ihåg var gvi köpt kopplet skulle man kanske sverka lite.

Det har blivit dags att sammanfatta vad som hände under förra året. Nedan följer en lista över de viktigaste händelserna. Senare kommer jag att skriva lite mer om det som var allra viktigast.

• Traditionellt nyårsfirande med bästa vännerna
• Fin skidsäsong
• Fruns morfars 90-årskalas
• Bästa vännerna flyttar längre bort från oss (och vi hjälper till; hur korkade kan man bli?)
• Spanienresa för somliga
• Hundutställningen Lilla Stockholm
• Ålandsresa med Tempel Riddar Orden
• Eget födelsedagskalas
• Äldsta dotterns födelsedagskalas
• Skolavslutning med efterföljande traditionellt umgänge med tidigare grannar.
• Första besöket på kenneln
• Traditionsenlig middag på grekisk restaurang
• Yngsta dotterns födelsedagskalas
• Traditionsenligt midsommarfirande
• Camping i Bohuslän med många besök på Cafe Olivia
• Camping i Lidköping med besök på Vin och Pimpinella
• Camping i Växjö
• Camping på Möllehässle med besök på systrarna på skäret
• Camping i Simrishamn, med massor av cafébesök
• Besked om att vi skulle få en hund
• Kafferep hemma i trädgården
• Köpt Vespa
• Nytt besök hos hundleverantören för att träffa valparna
• Besök i Lovisa, Finland
• Hämtning av hund
• Klarat uppkörning
• Varit hundledig
• Nytt Ålandsbesök med Tempel Riddare Orden
• Hund börjat på dagis
• Adventsfika
• Fruns födelsedagskalas
• Traditionellt juldagsbesök på föräldrarnas landställe och premiärsåg braskaminen
• Farmors brors 100-årskalas
• Traditionsenligt nyårsfirande med bästa vännerna

Äntligen verkar det som om Ia förstått att hon inte är en stenknäck utan en hund. Morgonpromenaden var helt fantastisk. Hon åt bara en enda sten. Det känns helt underbart att kunna gå på (visserligen korta, men ändå) promenader med henne igen.

Först och främst, jag glömde en sak från gårdagen. Det berättades från dagis att Ia hade försökt rymma. Eller i alla fall hjälpa någon annan att rymma. Hon hade grävt ett hål under staketet, stort nog för en chihuahua i alla fall. Så numer får hon inte vara ensam i rsatgården.Vi kan nog också konstatera att den glasbit hon drog i sig igår inte ställt till någon större skada. Dagen har förflutit fullt normalt. Inget dagis idag, men ett jävla väder så jag har inte haft någon lust att gå ut med Ia. Inte så mycket för att vädret varit äckligt, utan mer för att efter sådant väder är en brottningsmatch med Ia i duschen ofrånkomlig, och det lockade inte. Däremot har vi lekt en del inne idag. Jag har fortsatt öva på att lära henne hämta ett gosedjur, men jag kan inte säga att jag lyckats speciellt bra. Ännu. Men jag jobbar vidare på det.Inte heller kvällens försök till TV-tittande gick speciellt bra. En rastlös hund är inget som precis främjar avkoppling framför en bra film. Dessutom hade någon (inte jag) glömt att stänga dörren till tvättrummet. Vad hon snaskat i sig därifrån, förutom ett plastlock som vi lyckades locka av henne, vete fan. Inget farligt hoppas jag. Det får väl morgondagen utvisa.

Jävla hund. När vi var på väg in på dagis i morse lapade hon i sig något som såg ut som en glasbit. Hon trodde väl att det var en sten. Det finns nämligen en sådan där glasigloo på parkeringen utanför dagis. Det var i morse, och hittills har hon inte uppvisat några symptom på att något inte är bra. Jag skulle tro att glasbiten inte är vassare och farligare än många av de stenar hon redan dragit i sig. Men vi får fortsätta hålla koll på henne.I övrigt hade dagsidagen varit bra idag också. När vi kom hem lekte vi en hel massa. Jag har återupptagit försöken att lära Ia att hämta saker, inte att bara leta reda på dem. Men det är inte lätt att få henne att förstå att hon ska ta upp saken i munnen och komma med den till mig. Men vi jobbar på.Nu på kvällen skulle familjen titta på TV, tyckte familjen, men inte Ia. Hon tyckte det var vansinnigt tråkigt av oss. Hon försökte på alla sätt få oss att leka med henne. Skälla på oss, gnaga på vedträn, gnaga på stolar, gnaga på vedkorgen, gnaga på oss, etc. Man kan ju tycka att hon borde ge upp och lägga sig ned, men det tyckte inte Ia. Hon höll på i 90 minuter med att få oss aktiva. När TV-programmet var slut och jag gick ner på nedervåningen följde hon med, och la sig raskt att sova på sin kudde. Konstig hund.

...alla civila oskyldiga i Irak som amerikanska soldater och andra haft ihjäl. Det gör det hela än mer obegripligt. Men så är jag inte utbildad i krig heller. Jag ansågs inte riktigt duga till annat än kaffekokning och fönstertvätt inom den svenska armén.

Läste i tidningen att det dött 3000 amerikanska soldater i Irak sedan USA började "befria" landet. Det går skyhögt över min fattningsförmåga. Dessa 3000 soldater är det kanske inte så synd om, (naturligtvis beroende på hur man ser på livet efter detta) men alla deras anhöriga. Vi måste ju kunna räkna med minst det 20-dubbla, dvs 60.000 människor som lider nått otroligt över att någon nära stupat i Irak. Jag skulle aldrig kunna se en anhörig i ögonen och säga: Det är jag som är ytterst ansvarig till att din son/vän/bror/etc. dog i Irak, jag tyckte det var värt det. Hur kan man över huvud taget skicka ut någon i krig? Hur kan man tvinga folk att riskera, och i 3000 fall offra, livet för att man vill..... tja, vad är det nu USA:s president egentligen vill med sin lysande insats i Irak.Kanske att presidenten har läst samma notis som Nils Ferlin läste en gång för länge sedan. Då förstår man honom faktiskt, även om dollarn idag är värd mer. I förtexten till dikten En dollar jämnt? kan man läsa följande: Skalden ser hurusom en amerikansk vetenskapsman räknat ut att den kemiska substansen i en människas kropp gör henne värd 2:50. Emellertid tycker han detta verkar en aning knalt eller småfuttigt. Skulle vi inte kunna säga en dollar jämnt? Tre kronor och sjuttiofem öre, alltså, i svenskt myntSå är — jämlik vår pressnotis,jämt tre och sjuttiofem ditt prisför klor och kol och kalciumnär du är blek och stum.Gå bort för tre och sjuttiofemo broder från ditt pauvra hematt söka dej i hopp och troett ljuvligare bo.Statt upp, alltså, och dingla gladdin hjässa över Giliadoch putta ner — helt morsk och fräck,din gud i Jabboks bäck.Gå bort för tre och sjuttiofematt timra ditt Jerusalempå allt vad du i kärlek bortgöra men ej gjort.Ack, broder, täcks förlåta mej;mitt skratt vill blott begråta dej.Vi ha det ledsamt båda två— Så kom och låt oss gåbort för tre och sjuttifematt söka oss ett bättre hem.Här synes mej så platt ochkallt och bottenskrapat allt. Nils Ferlin