Idag var vi och fikade hos Flickorna Lundgren på Skäret igen. Det är märkligt hur oerhört harmonisk man kan bli av lite välserverat kaffe och en synnerligen välsmakande äpple-vad-den-nu-kallas. Tänk vad enkelt livet kan vara. Sitta i en kaféträdgård, titta på blommorna, höja blicken något och sikta Bjärehalvön i diset, och i övrigt kontemplera över hur underbart livet är. Vad mer kan man egentligen begära av sin semester.

Det är synd om de människor som måste åka till Tahiland eller andra avlägsna platser för att känna att de verkligen har semester. Vi som nöjer oss med att åka 50 mil och sedan sitta på ett kafé i sommarsverige har det ganska bra egentligen.

... är det att man i Mölle ska träffa på någon som man egentligen inte känner. När vi parkerat bilen och ska till att börja promenera i Mölle kommer det fram en människa på cykel och frågar mig om jag är från Göteborg. Näe, svarar jag. Då frågar hon om jag tycker om Blues, och det kan jag ju inte förneka. Och då kommer jag på vem det är. De senaste 4 åren (eller vad det nu kan vara) har vi alltid varit på Göteborgs Bluesparty helgen efter midsommar. Och andra året vi var där frågade en tjej mig om vi inte hade träffast någon annanstans. -Nix, sa jag. Det tror jag inte. Utom för ett år sedan, på förra Bluespartyt. Jag kände nämligen igen hennes frisyr, som var väldigt speciell. Och sedan när vi sågs tredje året sa vi hej till varandra. Och så sprang jag på henne i Göteborg en annan gång jag var där. Och så träffades vi i Mölle idag. Snacka om att världen är bra liten. Och snacka om att jag har svårt att känna igen folk på fel plats. Hade det varit i Göteborg hade jag känt igen henne på en gång. Men absolut inte i Mölle.

Inga smitningar idag. Men hon har skällt på en hel del både hundar och människor som har passerat utanför vårt tält. Jävla hund. Och jag vet inte riktigt hur jag ska få henne att sluta skälla. På våra lediga stunder har vi tränat med henne ganska mycket idag. Utställningsgång i koppel, stå stilla, vilken av mina händer som är den högra handen, komma vid inkallning och säkert något mer som jag just nu glömt. Vad vi dock framför allt har övat på är att hon inte ska dra när hon går i koppel, och jag kan säga att det är just den övningen som vi lyckats sämst med. Ibland känns det riktigt hopplöst med det. Till exempel igår när jag stod utanför ett apotek och väntade med Ia på familjen som var inne och handlade. Då kommer en hundägare med sin schäfer, säger åt hunden att sitta och sedan går hon i på apoteket, utan att binda fast hunden. Och den jävla hunden sitter snällt kvar tills hon kommer ut igen. Då kändes det hopplöst eftersom jag fick streta emot så mycket jag någonsin kunde för att inte Ia skulle dra iväg.

Visserligen är vi på Skånesemester, men en arbetskamrat hade talat sig varm för Bjärehalvön, så idag ställde vi kosan ditåt när vi käkat frukost (dvs runt halv tolv). Arbetskamraten hade tipsat om några bra kaféer där, och vi fastnade för något som hette Killeröds kafé. Och det måste jag säga att det var en riktig hit. Det var visserligen inte så där litet och personligt som man skulle önska, men allt kaffebröd var bakat på plats, och dom hade flera egna specialiteter. Ute i trädgården var det ganska tomt och lite kallt, men när man har hund är man liksom förvisad till utefik. Det var i alla fall ett ställe som vi med största sannolikhet återvänder till. Trots den lite opersonliga tonen kändes det väldigt genuint.

Sedan åkte vi och tittade på Torekov, en mysig liten by. Och sen åkte vi hem, efter att först ha handlat i en charkuteributik i Förslöv. Där köpte vi rökt skinka, fläsk och en korv. Korven åts till middag, och var vansinnigt god. Det var en sån där korv man blir glad av att äta. Närproducerat, och med höga krav på kvalitet.

Efter middagen åkte vi ner till Mölle och promenerade i den byn en liten stund. Den verkade väldigt sömnig. Antingen har den inte kommit igång för säsongen ännu, eller också är det en sån där lung och fridfull stad även på sommaren.

Kvällen avslutades på numer traditionellt La famiglia-semestervis. TV med först allsång på Skansen och sedan morden i Midsomer, och därefter kvällsmat, te och smörgås. Ett fullständigt oslagbart tisdagskvällskoncept. Men när vi myser på som bäst hör vi plötsligt hur det börjar regna. Och det regnar inte lite, utan MYCKET. Konsekvensen av detta jävla regn är att Skånes alla paddor och grodor samlas på Möllehässle Camping så när det är dags för sista kissrundan med Ia, kan man nästan inte gå en meter utan att hon ska mucka med en groda eller padda. Och sådant slutar sällan väl för hundar, så den rundan blev väldigt kort. Och det gjorde nog inget, tyckte den som körde hunden vid detta tillfälle.

Även Ia har kunnat sova bra i husvagnen. Och hon verkar känna sig hemma också. Bra! Men hon är fan en fena på att rymma ut under tältduken i förtältet. I eftermiddags drog hon iväg, men jag fick tag i kopplet så det var väl bara att hala in henne igen. När jag hade halat in hunden visade det sig att det vara var selen jag halat in. Hunden var någon helt annanstans, och det tyckte hon var jätteroligt. Det tyckte inte jag!!! (jävla hund)

Jag tänkte jag skulle lära henne höger och vänster, så jag har börjat lära henne vilken av mina händer som är höger hand. Men om jag lär henne det, då blir det sedan väldigt svårt att lära henne att svänga höger och vänster när hon går. I alla fall med de orden, eftersom jag använder dem nu. Får kanske tänka igenom det.

Kvällspromenaden erbjöd ju någon slags dillextas för oss, men för Ia var det mer fråga om hästskitsextas. Så mycket hästskit som vi hittade nu på kvällspromenaden har jag inte hittat på 10 år i vår hemby, och Ia var överlycklig. Hon tror nog att hon kommit till paradiset. Och jag har ju alltid hävdat att Skåne är ett matparadis, och detsamma kanske även gäller om man är hund. Vilket osökt får mig att tänka på ett trafikmeddelande vi hörde på radion förra året när vi var i Simrishamn. Om man åker bil i storstan slår ibland bilstereon över till viktig trafikinformation av typen två-bilar-har-krockat-det-är-begränsad-framkomlighet-på-E4:an söderut-vid-Fruängsavfarten. Men förra sommaren fick vi höra ett något annorlunda trafikmeddelande. ”Riksväg 11 är avstäng mellan för trafik mot Ystad för ett lass med dynga har vält på vägen.” Snacka om ett land där man vadar i mjölk och honung, om man är hund.

Jodå, det går att sova i en husvagn som bara är fyra och en halv meter invändigt. Det går till och med riktigt bra. Trots ett bäddmadrasshaveri. När jag plockade fram bäddmadrassen igår kväll visade det sig att locket på vattentanken inte var helt åtskruvat, så när jag fyllde på vatten i går morse rann det ut lite genom locket. Och oturligt nog låg bäddmadrassen alldeles bredvid vattentanken. Så ut med bäddmadrassen i förtältet på tork och så fick vi sova på dynorna direkt. Under dagen har bäddmadrassen torkat så i natt kan vi använda den. Men det är inte direkt semestersolen som torkat madrassen, utan snarare vår värmefläkt. Solen har det nämligen inte varit mycket med idag. Det har mest regnat, och ibland varit uppehåll, men fortfarande molnigt.

Promenaden i Helsingborg blev därför ganska blöt. Och inte hittade vi riktigt det vi skulle ha heller. Äldsta dottern ska under sommarlovet läsa Dostojevskis Brott och Straff, men den gick inte att hitta i någon av de två bokhandlare vi besökte. Däremot hittade jag min semesterbok, Tio tankar om mat, av Bodil Jönsson. Den ska jag läsa när jag plöjt igenom några Harry Potterböcker. Jag har nämligen aldrig läst dem, bara sett filmerna. Men nu har vi med oss alla sex böckerna på semestern, och jag ska i alla fall ta mig igenom de fyra första.

Sedan hittade jag också en annan måste-ha-bok. En ny bok av Therese Wikström.  Therese är driver ju konditori En Lite Smula i Norrtälje. Ett fantastiskt konditori, eftersom Therese sätter en ära i kvalitet. Och så har hon ju Jan Hedh som personlig mentor också, så det kan inte bli annat än bra. Hennes första bok, En Liten Smula, är både en vacker och bra kakbok, och jag är helt säker på att detsamma gäller för hennes nya bok. Den ska jag köpa när jag kommer hem.

Efter den blöta promenaden i Helsingborg funderade vi på vad vi skulle göra. Eftersom det slutat regna bestämde vi oss för att åka till ett av Sveriges bästa kaféer, Flickorna Lundgren på Skäret. Det är ingen idé att försöka beskriva det stället. Antingen har man varit där och älskar det, eller också har man inte varit där, och då förstår man ingenting. Det är det dyraste kafé jag någonsin fikat på, men det är fan värt varenda krona. Familjen fikade där idag för drygt 300 kronor. Visserligen med tre bakverk var, men ändå, trehundra spänn för en fika.

Vi har också hunnit med ett besök i fabriksboden i Höganäs. Där köpte vi två grytlappar, och en kavaj. Det var nämligen inte bara Höganäs/Ittala/Rörstrands-koncernen som har utförsäljning där. Även Oscar Jacobsson hade billiga saker.

Efter middagen promenerade vi mot Mölle. Plötsligt började det lukta dill så förbannat mycket. Strax upptäckte vi att vi gick bredvid en dillåker. Och genast kändes det ganska futtigt när man går hemma i trädgården med en påse dillfrön och sår i trädgårdslandet, för att några månader senare komma och skörda med hushållssaxen. För att skörda dillen på denna dillodling använde dom skördetröska. För att komma in på åkern och kunna börja skörda hade bonden varit tvungen att köra över lite dill. Lite för honom, men bra mycket mer än vad som ryms i hela vårt trädgårdsland. Det var svårt att gå vidare för det luktade så vansinnigt gott. Men längtan efter kvällsfika tog till sist överhanden och vi gick hemåt och kokade kaffe och nu har vi just dragit i oss fikat.

Mölle kan vara lite lurigt för de som använder mobiltelefon. Förra året när vi var här (ja vi har varit här förut. Vi åker sällan till platser och gör sällan saker som vi inte gjort tidigare) pratade äldsta dottern mycket i telefon med sina kamrater. Jag tyckte väl det var OK så länge de ringde upp för då blir det ju inte så dyrt för oss. En dag förra året när hon skulle SMS:a påstod hon att det inte gick. Jag sa då åt henne att kontrollera saldot. ”Det behövs inte” sa hon, jag fyllde på igår och jag har inte ringt sen dess. Jag insisterade, och hon gjorde det, och fann att alla pengarna var slut. Obegripligt för den oinvigde, men för en som arbetar i den branchen var förklaringen ganska enkel. På kvällen före hade hon talat med en kompis som ringde upp, men under samtalet tappade hon kontakten med sitt svenska hemmanät, och och samtalet kopplades då via en dansk mobiloperatör, som har bättre täckning i Mölle än de svenska. Och eftersom samtalet helt plötsligt gick som ett utlandssamtal, betalade även den som blev uppringd. Så det första man gör när man kommer till Mölle är att ställa om sin telefon på manuell sökning av mobilnät.

Nu när Ia äntligen lärt sig att både kissa och bajsa i Göteborg var det alltså dags att dra vidare. Fyra timmar i bil är väl inte vad Ia anser vara en av höjdpunkterna i livet, men det gick faktiskt ganska bra. Och när vi promenerat henne här runt campingplatsen har hon kissat ordentligt. Få se om hon gör resten också. Det borde vara dags för det nu.  Och som sagt, hon har upptäckt att man kan smita ut under tältduken, och man kan göra det ganska snabbt. Vilket är viktigt om man fått tag på något värdefullt, som en disktrasa till exempel. Men jag kan lova att även en husse kan ta sig ut samma väg tämligen snabbt. Och sedan krävs stor förhandlingsskicklighet att få hunden att komma tillbaka och byta diskrasan mot godis. Men det gick bra. Vad som också går bra är att skälla på alla som passerar förbi utanför. Om det går bra att sova i en husvagn är något som natten får utröna. Låt oss i alla fall hoppas det.