Fortfarande har vi ingen hund som vill ligga och gosa hela natten i våra sängar, men hopkurad vid fotändan låg hon i alla fall hela natten. Nu har vi varit i Mölle så många dagar att Ia har hittat sina kiss- och bajsplatser. Samma ställe varje gång. Enkelt och bra för alla inblandade.

I Mölle träffade vi på en lös hund, som ville leka lite med Ia och sedan följa efter oss. Men eftersom vi inte hade en aning om varifrån den kom, kunde vi inte göra så mycket mer än att ignorera den och gå vidare. Och det hjälpte. Hunden tröttnade på oss tråkiga nollåttor, och gick hemåt igen. I Mölle träffade vi på en människa som sa att hon också hade en lagotto, och utanför den där lite svårspecificerade affären som ligger precis utanför camingen mötte vi två människor som sa att deras väninna också hade en lagotto. Och inne i Höganäs i förrgår såg vi också en lagotto, i en bil. Man undrar ju om nordöstra Skåne är Sveriges Romagna. (Just nu känns det också som om man skulle behöva dika ut denna del av Skåne, inte för att bli av med malariamyggen, men väl för att marken är så jävla pissdränkt av regn.) Eller är det bara Tiny Tufts Kennel som har lyckats sälja in rasen extra väl här i trakterna?

På förmiddagen försökte vi oss på att lägga ett spår åt Ia, men det gick som man säger åt helvete. Det var troligen ett alldeles för svårt spår. Öppen terräng och därför också lite för långt. Ia tappade vittringen ganska direkt, och sedan blev det sök i stället. Och det är hon ju duktig på. Sen försökte jag mig på att öva med att hon skulle följa mig utan att jag sliter i hennes koppel. Och det gick väl sisådär, ganska bra, tills hon fick syn på resten av familjen som spelade kubb. Och när man spelar kubb har man fyra väldigt smaskiga hörnpinnar, som är som gjorda för en lagotto att stjäla och sedan tugga sönder. Och Ia är ju en lagotto. Jag behöver väl inte säga mer.

Nu på kvällen har det som sagt börjat blåsa som fan, och fladdrande tältdukar är inte att leka med om man är en liten lagotto. Dom kan vara väldigt farliga och skrämmande. Och jävlar vad man kan hoppa in i husses ben när en i vinden fladdrande tältduk gör sig redo för anfall.

Visst är det härligt att sitta i förtältet och höra sommarregnet smattra mot tältduken, känna värmen från värmefläkten, men när det börjar bli lite för kallt gå in i husvagnen koka sig lite kaffe, läsa tidningen och titta lite på TV? NÄ, det är INTE mysigt. Nu är jag ganska trött på regn. Morgonen började bra, solen lyste och värmde skönt. När vi sedan åkt in till Mölle för att liksom "göra stan" började det nästan regna, och vi vågade inte gå så långt. Dock hittade vi något som jag vill minnas hetter Mölle krukmakeri och Café. Ett mycket trevligt ställe med en hel del fin keramik. Dessutom var dom inte så nogräknade med hundar. Inne i kafét satt en människa och bredvid henne, under bordet låg hennes lilla hund. Väggarna var dekorerade med diverse musikinstrument, men inte förrän långt senare såg jag sambandet. Det fanns också en bild på Evert Taube på kafét och då förstod jag att instrumenten på väggen var "dragspel, fiol och mandolin". Solklart. Men vad fan gjorde banjon där? För en sådan fanns det också. Mig veterligen har Evert Taube aldrig diktat om en banjo.

När Mölle var gjort åkte vi tillbaka till campingplatsen och somliga spelade kubb. Jag läste lite och försökte träna lite med Ia. Sedan åkte vi till flickorna på Skäret igen och fikade. Sedan handla middag och hemåt. Efter middagen blev det en kvällspromenad, återigen förbi dillfältet, och så hem för att dricka kaffe. Nu spelar de andra spel, och jag sitter som sagt ute i förtältet och hör regnet smattra mot tältduken, och jag tycker nog att det kunde räcka med regn för ett tag nu. Dessutom har det börjat blåsa. Enligt vissa källor ska det inte regna i morgon, och det vore ju trevligt, för då ska vi packa ihop oss. Att packa ihop ett blött tält är inget jag kan rekomendera, och att göra det i ihållande regn skulle jag direkt försöka undvika. Får väl se hur det går med den saken.

Idag var vi och fikade hos Flickorna Lundgren på Skäret igen. Det är märkligt hur oerhört harmonisk man kan bli av lite välserverat kaffe och en synnerligen välsmakande äpple-vad-den-nu-kallas. Tänk vad enkelt livet kan vara. Sitta i en kaféträdgård, titta på blommorna, höja blicken något och sikta Bjärehalvön i diset, och i övrigt kontemplera över hur underbart livet är. Vad mer kan man egentligen begära av sin semester.

Det är synd om de människor som måste åka till Tahiland eller andra avlägsna platser för att känna att de verkligen har semester. Vi som nöjer oss med att åka 50 mil och sedan sitta på ett kafé i sommarsverige har det ganska bra egentligen.

... är det att man i Mölle ska träffa på någon som man egentligen inte känner. När vi parkerat bilen och ska till att börja promenera i Mölle kommer det fram en människa på cykel och frågar mig om jag är från Göteborg. Näe, svarar jag. Då frågar hon om jag tycker om Blues, och det kan jag ju inte förneka. Och då kommer jag på vem det är. De senaste 4 åren (eller vad det nu kan vara) har vi alltid varit på Göteborgs Bluesparty helgen efter midsommar. Och andra året vi var där frågade en tjej mig om vi inte hade träffast någon annanstans. -Nix, sa jag. Det tror jag inte. Utom för ett år sedan, på förra Bluespartyt. Jag kände nämligen igen hennes frisyr, som var väldigt speciell. Och sedan när vi sågs tredje året sa vi hej till varandra. Och så sprang jag på henne i Göteborg en annan gång jag var där. Och så träffades vi i Mölle idag. Snacka om att världen är bra liten. Och snacka om att jag har svårt att känna igen folk på fel plats. Hade det varit i Göteborg hade jag känt igen henne på en gång. Men absolut inte i Mölle.