Återigen en sån där dag då man nästan smälter bort. Det enda vettiga vi gjort var att kamma Ia. Vi kammade, och kammade, och kardade och kammade, och vips låg det en halv hund på golvet. I alla fall såg det ut så. Det var en himla massa päls som vi kammade loss. Och jädrans vad vi redde ut tovor, allt för att vi i morgon ska åka till vår uppfödare Lotta och få Ia klippt inför utställningen i Avesta i helgen.

Tidigare på dan åkte vi ut i en park vid en sjö, för att återigen ta reda på hur road Ia är av att bada. Så vansinnigt road är hon inte, hon går mest och lullar i strandkanten. Vattenhund? Hmmmm?

Förra året när äldsta dottern fyllde år skulle hon få en mobiltelefon. Men kan kan ju inte köpa en och slå in eftersom man inte vet vad hon vill ha. Så i stället fick hon en symbolisk present, vi slog in min första telefon från 1993, som gick under smeknamnet hundbenet. I år var det yngsta dotterna tur att få en ny mobiltelefon (eller ny förresten, hon har aldrig haft någon egen förut, hon har bara fått överta min gamla avlagda tjänstetelefoner), men för att variera oss valde vi att inte slå in hundbenet. I stället slog vi in ett hundben, och sa att det var en rebus att lösa. Äldsta dottern löste rebusen på ett litet kick, men yngsta dottern gick bet. Hon kom nämligen inte ihåg att det fanns en telefon som kallades hundben. Men jag tycker i alla fall att idén var lysande; den var nämligen min.