Idag (eller snarare igår) var jag med mina barn på standen för att bada. På vägen hem bestämmer vi oss för att köpa en glass i glasskiosken som finns på badstranden. När vi kommer dit noterar vi att samtliga glasspriser har han trimmat lite. Daimstruten kostar 20:- mot normala 18:- 88:an kostade 15:- mot normala 13:- Och detta inte för att kiosken skulle ha högre omkostnader än andra glasskiosker, utan helt enkelt bara för att han var ensam glasskiosk på stranden och utan problem kunde ha lite högre priser än normala glasskiosker. Och det är väl inget fel med det, passar inte priserna får man vara utan glass. Eller handla den någon annanstans. Det var jävligt skönt att högt säga till sina barn, och få gott medhåll av dem, att med sådana priser har vi ingen lust att handa av honom i kiosken. Vi handlar på Konsum på vägen hem i stället. Det hade nog inte kioskägaren riktigt tänkt sig att någon skulle säga.

Även idag har det varit en sån där hemsk fönstermålardag. Och även idag gick jag morgonpromenaden med Ia. Men jag släppte henne INTE lös idag. Och återigen, när jag går ensam med henne går hon mycket bra i koppel, när vi är några fler, går hon inte riktigt lika bra.

Under eftermiddagspromenaden låg jag i hammocken och läste. Från denna promenad berättas att kommandot "sakta" med framgång hade använts. Det är ett kommando som lagottoägare företrädesvis behöver använda i trappor i synnerhet på väg nerför, men även i branta nedförsbackar ute i skogen.

På kvällen gick vi inte åt taxhållet, för vi ville promenera. Och det gjorde vi. En underbar promenad som bjöd på det mesta. Skog, gångväg, intill hårt trafikerad väg, ängsmark, villaområde, tråkig asfaltsparkering, vad mer kan man önska sig?

för att blogga. Jag orkar inte ens kommentera de kommentarer jag fått, tills vidare håller jag dem opublicerade.  Dessutom tvingar frun mig att måla fönster. Jag återkommer nog ikväll när det blivit lite svalare.

Vi har då kommit till den tidpunkt på året då det oåterkalleligen har blivit dags att måla fönster. Därför kan man inte säga att dagen direkt gått i hundens tecken. Morgonpromenaden sov jag mig igenom (det var inte jag som gick den, det var frun), men förmiddagspromenaden hade jag det stora nöjet att få leda. När jag är ute och går med hund brukar jag alltid försöka göra promenaden till något mer än just bara en promenad. Idag tänkte jag vi skulle öva lite vänta. Jag sätter henne på ett ställe på en plan, säger vänta och så går jag bort. När jag vänder mig om och ropar på Ia ska hon komma springande. Så brukar det fungera. Idag fungerade det så att jag satte Ia, börjar gå bortåt och ser i ögonvrån hur Ia drar iväg åt ett annat håll. Och jävulskapet riktigt lyser ur ögonen på henne. Och hon kommer inte när jag ropar, hon springer förbi, precis utom räckhåll och bara skrattar åt mig.  Till slut kommer hon dock fram till mig, och jag kan ta tag i kopplet. Så försökter jag en gång till, och det gick precis lika bra. Jävla bushund!!

Sedan tillbringar hon resten av dagen med att vila. På kvällen går vi på en kvällspromenad, och vi möter samma tax som kvällen innan. Att det vara samma tax konstaterade Ia också, och att det var en rolig tax kom hon ihåg. I stället för promenad gick vi hem till taxens trädgård och där släppte vi lös hundarna. Och jävlar vad dom sprang och lekte. Jag har aldrig sett Ia ha så roligt ihop med en annan hund. Det var verkligen en fröjd att se dom leka tillsammans. Jag tyckte verkligen dom lekte bra, och inte alls hårt eller buffligt. Men på vägen hem slår det mig att man tycker nog alltid att ens hund leker bra så länge den leker med en mindre hund. Men faktum är att det var taxens ägare som bjöd hem oss till deras trädgård, och dom sa också flera gånger att hundarna lekte bra ihop. Och som jag skrev tidigare, det är en jättemysig tax. När han inte busade med Ia, kom han gärna och kelade och pussades. Så det kan jag säga, att får jag inte ha en lagotto vill jag ha en sån där pusstax.

..och hur ska jag kunna få ihop något vettigt att skriva nu då? Jag har tittat på film i nästan två timmar, och blivit helt utblåst i pallet och helt uppblåst i kistan (Vilken svensk sångare har en liknande text i en sång, och vad heter den sången?)

Det blev ingen eftermiddagspromenad efter dagis för Ia idag. Men efter middagen gick vi en lång en. Och nu börjar det faktiskt arta sig lite. På den promenaden mötte vi först två stycken spanska vattenhundar, varav den ena ilsknade till på Ia när dom hälsade. (Lagotto och spanska vattenhundar är ganska lika, men lagotto är mycket sötare!!) Sedan mötte vi en tax. En tax som var hur mysig som helst. Den ville hälsa på alla och gosa och kela och pussas. Så vid den hunden fastnade vi för en stunds prat (De spanska vattenhundarna rastades av en finnig tonårsson och någon mer, så dom var väl inte så mycket att prata med.)  I övrigt har inte kvällen bjudit på några upphetsande saker, varken för hundar eller människor.

Idag var det frun som skötte hämtning och lämning på dagis. Och direkt efter dagis var det samling hemma hos mina föräldrar, för att dels hämta barn som varit hos dem på landet, dels äta middag och dels träffa släkten från Göteborg. Ia tyckte det var väldigt spännande med en massa folk. Efter middagen tog vi en promenad på runt en timme. Och sedan åkte vi hem till oss. Både föräldrar och släkt följde med för att fika. När de hade åkt hem kände jag, trots entimmespromenaden med Ia tidigare, att jag inte var färdigpromenerad för dagen. Så vi släpade ut Ia på ytterligare en halvtimmes promenad. Och sipåfan igen. Två hundmöten blidde det. Först med lagotton Gino och sedan med Ginos granne, en svensk lapphund. Och lapphunden verkade också falla Ia i smaken, hon ville gärna leka med honom. Och lapphundens husse berättade något verkligt uppbyggligt. Dom törs aldrig släppa honom lös. Dom litar inte på att han inte sticker iväg. Och jag är ju nästan likadan. Jag är inte heller speciellt pigg på att släppa lös Ia, även om jag gör det ibland.  Men det är skönt att höra att det finns fler som jag.

Rubrikens fråga ställer väl sig de flesta bloggare någongång i sitt bloggliv. Jag ställer mig den just idag när jag noterar att jag haft över tvåhunda besökare. Och många av dem var dessutom och hälsade på i går också. Men jag känner egentligen bara till en handfull av mina läsare, nämligen ni som lämnar kommentarer. Alla ni andra annonyma har jag ingen aning om vilka ni är. Det är lite frustrerande, men också smickrande. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Lämna gärna en liten kommentar eller så när ni varit här. Men det är också helt OK att läsa utan att kommentera ;)

Har legat i hammocken den senaste timmen och kontemplerat. Det är väl runt 16 17 grader varmt ute, och att ligga där i kortbyxor och kortärmad skjorta är alldeles lagom varmt. Frågan är om det egentligen kan bli så mycket bättre en torsdagskväll i augusti.