Jag vet att det finns flera hundar som skriver egna bloggar. Vår hund har dock lite svårt med tangenbord och mus, så i de fall hon önskar skriva något eller kommentera ett inlägg har jag hjälpt henne med det. I en kommentar till mitt inlägg om Växjö-besök har Ia skrivit att hon vill åka dit. Jag trodde det var frun som hjälpt Ia, men det förnekar hon bestämt. Då är det någon annan. VEM DÅ?????

Så är man åter hemma, och måste därför hålla sig till sanningen när man beskriver dagen. Jag kan ju säga att det jag skrev om gårdagen stämde inte för fem öre.

Hemkommen från dagis tog Ia det lite lungt medan middagen tillreddes och åts. Medan riset kokade lekte jag lite med henne och repeterade saker som hon kunnat för länge sedan. Efter middagen gick vi ut i skogen och övade lite kantarellsök. Det gick väl sisådär, svamparna kanske var lite torra och luktade inte så mycket, och Ia verkade lite trött. När vi lämnade dungen i skogen där vi övat, hällde jag ut alla kantarellrester under ett träd. Sedan gick vi på långpromenad. Och då menar jag LÅNGpromenad. Vi var väl borta i en och en halv timme. (Ja, jag vet, två timmar kan man också gå, och det är ännu längre, men en och en halv timme räcker till för att knäcka dem mest ambitiöse hundägare) När vi kom tillbaka gick vi upp i skogen igen för att se om Ia kunde hitta svampresterna. Det kunde hon. Utan några som helst problem. Sedan gick vi in och fikade och tittade på TV. Och nu är det sovdags.

Nu ska jag ge luft åt några tankar som jag för fem år sedan aldrig trodde jag skulle tänka. Ålderstecken, det finns ingen annan förklaring. Eller också gör det det. Hur som helst.....

Jag har ibland under sommaren kommit att framför allt lyssna på (TV:n har stått på där jag vistats) Hej Hej Sommar. Barnprogram för sommarlediga barn. Och varenda gång jag hört det programmet frågade jag mig varför i helvet han Nick måste skrika hela tiden. Och inte nog med det, jag noterade samma skrikande beteende hos programledarna för Idol redan i höstas. Och ytterligare, ungdomsprogram på radion, överallt skriker programledarna. Det är som att de hela tiden vill framställa det de har att säga som rena sensationen. Jag kan säga på en gång att det de säger är inte speciellt sensationellt. Eller också är de så jävla bleka personligheter så de inser att de inte kan fånga publikens intresse på annat sätt än att skrika. (När argumenten tryter - höj rösten!)   Och det verkar som om skrikande barn- och ungdomsprogramledare blir att vanligare. Vad beror det på? Och allvarligt talat, i Beppes godnattstund var det ingen som skrek på det viset, inte ens Sigrid. Och det var inte heller fråga om en massa snabba kameraklipp. Vad är det för problem med Beppes godnattstund som man tror sig lösa genom att skrika och hela tiden göra en massa snabba klipp med kameran?

Och vad blir signalen till våra barn? Knappast att eftertänksamhet och lyssnande skulle vara speciellt viktiga egenskaper om man vill göra en karriär som tV-kändis.

Bara en liten fundering. Vilka ska till Växjö på utställningen? Primo verkar vara på väg och Salma likaså. Några fler? Basta? Fixa? Tristan? Tosca? Ia? Några andra som jag glömt räkna upp? Vore liksom kul att veta. Vi kanske har om-du-åker-så-åker-jag-också-syndromet i frågan.

Eftersom jag är på konferens idag har jag ingen jävla aning om vad som hänt hemma på hundfronten.  Men låt mig hoppas. Hemkomna från dagis tog Ia det lite lungt medans middagen tillreddes och åts. Därefter övades lite med utställningskopplet på gräsmattan. Det avslutades med att Ia fick leta efter en godishög i trädgården. Sedan tog de med sig lite kantareller ut i vår skogsdunge och övade en del kantarellsök. Därefter vidtog en lite längre kvällspromenad. Hemkomna från den fikade familjen medan Ia låg och tog igen sig. Sedan var det dags för en tur upp på trimbordet, både för övnings skull och för att kamma ut lite tovor inför söndagens utställning. Sedan hade klockan blivit så mycket så det var dags för godnattpuss och sova.

Men riktigt så tror jag inte kvällen såg ut. Jag tror inte den rymde vare sig utställningskoppelträning eller kantarellsök eller kammande. Men nåt hände säkert.

Just nu har jag den kanske till synes stora förmånen att få konferera på en lyxig kursgård på min arbetsgivares bekostnad, Marsviken utanför Nyköping. Middagen var ingen hit kan jag säga. Till förrätt var det en smaklös soppa, till huvudrätt smörstekt gös, som säkert var fin om man tycker om fisk, men JAG TYCKER INTE OM FISK!! En himla massa vin till maten och avec till kaffet, men vart fan tog efterrätten vägen? Hur i helvete ska jag kunna överleva på bara lite äcklig fisk till middag? Jag vill ha dessert!!!!! Hade vi inte beställt dessert, hade vi inte råd? (Ge fan i avecen i så fall) Tyckte den som beställde att vi inte behövde dessert? FEL i så fall, FETFEL!  Hoppas bara det blir ätlig mat till lunch i morgon, annars dör jag.

Igår kväll under vårt besök i slottsparken gick vi runt och tittade på en del skulpturer som finns i parken. Bl a fanns det ett konstverk bestående av tre betongklot utplacerade på lite olika ställen i parken. Vissa i sällskapet frågade sig då om det verkligen är konst. Vidare fanns det ett antal "skrotskulpturer". Konstnären hade använt delar från gräsklippare och bilar, kläder, ståltråd och annan allsköns skrot och byggt skulpturer föreställande hundar, människor, fåglar och annat figurativt. Samma människa som funderat på om ett betongklot kunde vara konst, tyckte att skrotskulpturerna verkligen var konst. Sen fanns det andra i sällskapet som inte begrep sig på vare sig betongklot eller skrotskulpturer. Och då innfinner sig raskt frågan; Vad är konst? För han som uppskattade skrotskulpturerna men inte betongkloten var det helt enkelt hur svårt, och hur lång tid det tagit att färdigställa föremålet. Att bygga skrotskulpturer tog ju en jävla tid, så det var konst. Att gjuta betongklot däremot, är ju inte så märkvärdigt.

Det finns en skulptur av Picasso som föreställer en tjur. Skulpturen är gjord av en cykelsadel och ett cykelstyre som Picasso helt enkelt bara satt ihop. Inte speciellt svårt och tidskrävande, och vem är konstnären? Picasso, som kom på det, eller den som tillverkat sadeln och styret, eller......

Jag anser att konsten uppstår i mötet mellan konstnären och publiken. Så fort någon väljer att betrakta något som konst, och betala pengar för det, så blir det konst, oavsett vad andra tycker. Men N.B jag har inte talat om vad som är bra respektive dålig konst. Jag talar bara om begreppet konst. Sen finns det ju konstnärer som ägnar hela sitt liv åt att utforska vad konst är. Det var kanske mer vanligt på 60-talet, men förekommer säkert i dag också.

Ibland brukar jag hemfalla åt konsnären Bernt-Rune Jäverbrants definition av konst. "Konst, det är något man inte kan. För det man kan, det är ju ingen konst."

Idag har vi tillbringat kvällen med en liten utflykt till en av alla de slottsparker som finns runt omkring oss. Sällskapet vi hade utflykt med bestod bl a av ägarna till Bonzo, en bedlingtonterrier som jag skrivit om tidigare. Ia har inte träffat Bonso tidigare, men idag var det dags. Och som alla ägare till den större hunden säger, säger även jag att dom lekte väldigt bra tillsammans. Men faktum är att det tyckte även Bonzos familj. Vi släppte dom fria och det gick bra, ända tills dom for ut på ångbåtsbryggan i full fart. Då blev det lite nervöst. Ingen ramlade i, men det var en himla fart på dom ute på bryggan. Och strax efteråt trampade Ia i en jättegrop med lera. Så då var det dags att koppla hundarna igen. Med sina bruna strumpro vandrade Ia vidare, och lyckades leta upp resterna av någons lunch eller middag. Dem rullade hon sig i, och man kunde känna en svag doft av currysås från hennes gulfläckiga rygg. Väl hemkomna har det visat sig vara svårt att tvätta bort både currysås och lerstrumpor. Och Ia som ska på utställning i helgen, hur ska det gå.

Efter utflykten tog jag Ia på en kvällspromenad. Då kunde jag konstatera att hennes dragande i koppel har ökat igen. Jag vet inte om det är tillfälligt eller om det beror på att hon och jag inte tränat det på flera veckor. Hur som helst får jag väl fortsätta träna med henne.