Så är man åter hemma, och måste därför hålla sig till sanningen när man beskriver dagen. Jag kan ju säga att det jag skrev om gårdagen stämde inte för fem öre.

Hemkommen från dagis tog Ia det lite lungt medan middagen tillreddes och åts. Medan riset kokade lekte jag lite med henne och repeterade saker som hon kunnat för länge sedan. Efter middagen gick vi ut i skogen och övade lite kantarellsök. Det gick väl sisådär, svamparna kanske var lite torra och luktade inte så mycket, och Ia verkade lite trött. När vi lämnade dungen i skogen där vi övat, hällde jag ut alla kantarellrester under ett träd. Sedan gick vi på långpromenad. Och då menar jag LÅNGpromenad. Vi var väl borta i en och en halv timme. (Ja, jag vet, två timmar kan man också gå, och det är ännu längre, men en och en halv timme räcker till för att knäcka dem mest ambitiöse hundägare) När vi kom tillbaka gick vi upp i skogen igen för att se om Ia kunde hitta svampresterna. Det kunde hon. Utan några som helst problem. Sedan gick vi in och fikade och tittade på TV. Och nu är det sovdags.

Nu ska jag ge luft åt några tankar som jag för fem år sedan aldrig trodde jag skulle tänka. Ålderstecken, det finns ingen annan förklaring. Eller också gör det det. Hur som helst.....

Jag har ibland under sommaren kommit att framför allt lyssna på (TV:n har stått på där jag vistats) Hej Hej Sommar. Barnprogram för sommarlediga barn. Och varenda gång jag hört det programmet frågade jag mig varför i helvet han Nick måste skrika hela tiden. Och inte nog med det, jag noterade samma skrikande beteende hos programledarna för Idol redan i höstas. Och ytterligare, ungdomsprogram på radion, överallt skriker programledarna. Det är som att de hela tiden vill framställa det de har att säga som rena sensationen. Jag kan säga på en gång att det de säger är inte speciellt sensationellt. Eller också är de så jävla bleka personligheter så de inser att de inte kan fånga publikens intresse på annat sätt än att skrika. (När argumenten tryter - höj rösten!)   Och det verkar som om skrikande barn- och ungdomsprogramledare blir att vanligare. Vad beror det på? Och allvarligt talat, i Beppes godnattstund var det ingen som skrek på det viset, inte ens Sigrid. Och det var inte heller fråga om en massa snabba kameraklipp. Vad är det för problem med Beppes godnattstund som man tror sig lösa genom att skrika och hela tiden göra en massa snabba klipp med kameran?

Och vad blir signalen till våra barn? Knappast att eftertänksamhet och lyssnande skulle vara speciellt viktiga egenskaper om man vill göra en karriär som tV-kändis.

Bara en liten fundering. Vilka ska till Växjö på utställningen? Primo verkar vara på väg och Salma likaså. Några fler? Basta? Fixa? Tristan? Tosca? Ia? Några andra som jag glömt räkna upp? Vore liksom kul att veta. Vi kanske har om-du-åker-så-åker-jag-också-syndromet i frågan.