Igår på uställningen i Nyköping fick jag kommentaren "Var det inte ni som sa att ni inte var intresserade av utställningar? Nu har ni ju köpt både tält och burvagn". Och den kommentaren var jobbig. Klarsynta kommentarer är alltid jobbiga. Men det var ju faktiskt huvudet på spiken. När vi skulle köpa hund sa vi väl någonting om att utställningar är väl inte vad vi tänkte pyssla med, men visst, någon utställning kan man väl åka på, så att Lotta kan få sitt avelsresultat bedömt. Men knappast mer än det. Och vid årets slut kan vi nog summera ihop runt 10 utställningar. Hur kunde det bli så? Ja, skyll inte på oss. Vi har kanske dålig karaktär, men vi har definitivt blivit inledda i frestelse och inte kunnat stå emot.

Idag var jag inne på OnOff på lunchen, och där fick jag se hur dom demonstrerade, tja, var det nu en ny spelkonsol eller var det ett nytt spel? Egentligen skit samma, i alla fall satt det en yngling och spelade ett spel, ett spel, som såvitt jag kunde förstå, gick ut på att åka omkring i en stridsvagn och skjuta ihjäl människor inne i en stad. Jag tänkte fråga honom om han tyckte det var kul att låtsas döda en massa människor, men jag vågade inte riktigt.

Jag är inte den som påstår att elektroniska spel där man har ihjäl varandra är det som skapad det våldsamma samhälle vi har idag, men jag är helt övertygad om att världen skulle vara i alla fall vara lite bättre utan en massa krigsspel och krigsleksaker. Men så var jag malaj i lumpen också, och fick aldrig lära mig dödandes ädla konst.

Jag har en bekant, som kanske är den största orsaken till att vi har hund idag, en "tant" på 75 år.  Hon har haft hund i 50 år och samma ras under alla dessa år, nämligen saluki. Jag tycker hon är så himla häftig. Hon promenerar minst två timmar varje dag med sina hundar. När en av hennes gamla hundar dog för något år sedan, frågade jag när hon skulle skaffa en ny. "Jag vet inte om jag ska ha någon ny hund", sa hon då. Två veckor senare hade hon fixat en ny hund åt sig. Tidigare i somras var hon tvungen att ta bort sin andra hund, som också var gammal, och genast frågade jag när hon skulle hämta hem en ny. Men nu försökte hon inte ens lura mig; den kommer snart, sa hon. Men sen fick jag mitt livs chock. Hon som har haft saluki i 50 år ska inte ha en ny saluki. Hon ska ha en whippet. Får man göra så? Jag tycker det är så himla häftigt att hon aldirg har bytt ras, och så gör hon det bara sådär.

Och nu är det tillbaka till vardagen mer än någonsin. Ia har varit på dagis, jag hade svårt att komma hem i tid från jobbet och kvällen har bara försvunnit. I kväll har vi tränat kantarellsök igen. Och nu tror jag nog att IA vet vad hon letar efter. Vi fortsatte där vi slutade kursen i tisdags. Och nu gick det mycket bättre. Men jag tror att Ia skulle behöva öva mer på att leta. Jag har funderat lite grann på det där med att man inte får ta i svampen innan man kastar ut den. Vi övar ganska ofta godissök med Ia, både inne och ute. Självklart har vi tagit i godiset innan vi lägger ut det, och det har aldrig varit några problem. Jag blir mer och mer övertygad om att det är helt OK att ta i kantarellerna när man slänger ut dom. Och Ia letar verkligen ihärdigt. Man blir lite sugen på att ta ut henne i kantarellskogen och pröva henne på riktigt snart.  I morgon ska vi i alla fall pröva henne på kursen igen.

För några år sedan kom det ut en bok som hette Kyrkkaffe: bullar, böner och berättelser. Boken var en slags hyllning till alla de människor som bakar till alla kyrkkaffen runt om i landet. Den innehöll berättelser och recept kring kyrkkaffe. Som den kokbokssamlare jag är köpte jag naturligtvis boken, och när jag läste den blev jag oerhört fashinerad av företeelsen kyrkkaffe. Ända sedan dess har jag velat veta mer och helst få lyssna till ett föredrag om boken och dess tillkomst. OCH NU HAR JAG LYCKATS!!. Jag har lyckats få bokens författare Anna Braw att komma till vår IOGT-NTO-förening och berätta om boken. Det blir höjdpunkten i höstmörkret som kommer breda ut sig över landet i november.