På dagens hundutställning överraskades jag av de ständiga (jag säger STÄNDIGA) utropen i högtalarsystemet som påpekade att i bilen si och så låg det en hund som mådde väldigt dåligt av värmen, och ägaren ombads att omedelbart bege sig till bilen för att rädda sin hund. Det sista utropet vi hörde innan vi åkte hem var till och med så allvarligt så dom hotade med att slå in en ruta i bilen om inte ägaren dök upp inom en välidgt snar framtid. Och då undrar jag. Vilken del av arslet tänker vissa människor med egentligen? Jag trodde att folk som bemödade sig att åka på hundutställning brydde sig om sina hundar så mycket så att de inte lämnade dem i en stängd bil en solig majdag.  Eller är folks förstånd så begränsat så man inte inser att att det blir varmt i en bil även om det bara är 13 grader ute och även om solen inte lyser jämnt. Bedrövligt är vad det är.

...men definitivt bättre också. På utställningen i Österbybruk alltså. Det blev en tvåa igen.

"Ngt högställd, ganska stor. Fem. Huvud. Välans. öron. Kunde ha mera stop. Ögonen bör mörkna. Bra hals. Svag rygglinje. Framskj. skuldra. Bra vinklar bak. Välst ben. Behöver mera volym. Lång längd- NOrmal päls för åldern. Bra sidorörelser men ngt lös i fronten. Behöver lite mera självsäkerhet"  Domare  Kenneth Edh.

Och nu jar jag fått lära mig vad det heter när det inte går så bra: Domarn kan inte rasen!  Så det säger vi hädanefter.  Ias uppfödare var också där, och fan ta mig om inte klippningen fick mer godkänt än förra gången. Vilket i och för sig inte säger så mycket. Men vi hade i stort sett rätt längd utom på öronen. Och så måste naturligtvis rygglinjen vara perfekt, vilket den ju  inte var. Men vi måste få bort mer av underullen (vad var det jag sa!)

Men nog är väl den här hunden värd mer än en tvåa? I alla fall tycker vi det.  Så det så. Men å andra sidan fanns gjorde det bedömningar på utställningen som var betydligt mer överraskande än bedömningen av Ia.

Dan före dan. Före Österbybruk alltså. I morgon är det utställning, och vi måste åka hemifrån runt halv sju. När man då måste gå upp vågar jag inte ens tänka på. I kväll har vi putsat det sista på Ias päls, och vi är inte ett dugg överens om hur det ska vara. Men oavset dett är Ia ganska söt i alla fall. Vi (frun) har också schamponerat benen. På Ia. Så nu kan vi inte göra mycket mer. Mer än att fika och gå och lägga oss. Pastasalladen är klar, allt annat som ska med i matväg är framtaget, alla papper klara och hundgodis packat.

Man hör ju ibland hur vuxna förfasar sig över ungdomars språk, och när man ska exemplifiera hur illa det låter brukar man dra till med "Han ba´ och ja´ ba´". Själv har jag väl varit lite skeptisk till att det verkligen låter så, men på bussen på väg till hunddagis i går fick jag höra att det faktiskt låter så. Det satt en tjej bakom mig som berättade för sin kompis. Han ba´ vad göru, o´ja´ ba men vaddå´ o´han ba´.....o´ ja´ ba´" Så nu vet jag; det låter faktiskt så. Intressant.

Så har Ia åter varit på dagis. Förmodligen var hon glad att komma dit i morse, det vet jag inget om för jag var inte med. Däremot hämtade jag henne. Utanför hunddagis ligger en rastgård som man kommer in i via dagis. Idag när jag kom fick jag se att Ia var ute i rastgården, och hon såg mig. Hon kom glatt framspringandes till stängslet och viftade på svansen. När hon såg att jag var på väg in på dagis var hon så himla smart att hon sprang in sin väg på dagis och kunde möta mig i hallen. Så kallade omvägsövningar är helt klart inget vi behöver öva speciellt mycket på.

En normal dag kör frun bil till dagis med Ia, lämnar henne där, tar bilen till en parkering en bit bort och fortsätter sedan med kollektiva färdmedel till jobbet. När jag skulle hämta idag blev det så att jag åkte buss till dagis, tänkte promenera till bilparkeringen med Ia (det är inte så långt) och sedan åka hem. MEN, på vägen från dagis till bilen sätter sig hundjäveln ner och skiter. Gissa hur många bajspåsar jag har i arbetskostymer? Svar NOLL. Så vad gör man? Jo, för omväxlings skull förbannar man inte alla människor som slänger skräp omkring sig överallt, utan man är tacksam att man på en armlängds avstånd hittar en brödpåse som duger utmärkt att plocka bajs med.

Väl hemkommen var Ia så trött att hon gick och la sig under en stol och sov i flera timmar. Och nu är vi nyss hemkomna från en kvällspromenad och nu är jag så trött att jag funderar på att lägga mig under en stol, eller något annat passande.

Idag har jag i alla fall träffat Ia lite. Självklart blev hon jätteglad när jag kom hem. Hon ville leka och sitta i mitt knä och allt möjligt. Helst samtidigt. Men dessvärre förstörde jag hennes kväll genom att jag och frun gav oss på att justera hennes päls (medelst kam och sax) inför lördagens utställning. Och sedan var dett läggdags.

Nedan följer historien på hexameter om Kurt (som naturligtvis heter något annat. Dessutom jobbade han inte på Telia, men jag vill inte namnge  företaget. Därför har vissa justeringar gjorts i vissar rader för att inte avslöja). Att skriva på hexameter är inte det enklaste. Och det blir inte lättare av att det görs under tidspress. Så jag vet, metern haltar ibland, och är direkt fel på två ställen, men det är sånt man får ta. För övrigt hade berättelsen precis den effekt jag önskade. Jag blev ihågkommen och fick många kommentarer om att det var väldigt bra och roligt gjort. Dessvärre drunknade nog historien (som alltså är sann) och dess budskap lite i formen.

Kurt hade jobbat på Telia ända sen han gick ut skolan.

I tjugotre hela år hade han kämpat troget och ärligt.

Han hade aldrig behövt söka nytt jobb. Han hade blitt flyttad

runt inom hela koncernen, och nu var han anställd vid inköp.

En dag så blev jag kontaktad av Elsa. Hon var personalchef.

-Vi måste ge Kurt en varning. Han funkar ju inte på jobbet.

Chefen är missnöjd och anser att inget han gör har nå´t värde.

Jag känder redan att detta var början till slutet för Kurre.

Varningen handlade bara om skitsaker som ingen brukar

bry sig om när dom görs av en person som är  uppskattad av sin

chef. Men nu ville man alltså bli av med vår Kurt. Därför nämndes

månadsrapporten som han lämna´ in några dagar försenat.

Liksom att hans luncher var mycket längre än vad som var OK.

Att alla andra tog lika lång lunch spelar ingen roll, sade

Elsa. Och han kommer inte på obligatoriska möten.

Efter nå´n månad fick jag ett nytt samtal från Elsa. Hon ville

Kurt skulle själv säga upp sig, han skulle få tolv månadslöner,

och karriärchoaching som nå´n slags avgångsersättning.

Då blev jag tvungen att forska, och fann ganska snart till min fasa,

nyttan som Telia hade av Kurt var ju tämligen ringa.

Dessutom spred han en stämning i gruppen som inte var god alls.

Så min bedömning blev han skulle troligen tjäna på nystart

utanför Telia. Men självklart vägrade Kurt, och han ville

vi skulle driva hans ärende enda till domstol. Till AD.

Rättvisa, upprättelse var vad han ville vi skulle kräva.

Slutligen fick jag dock honom att inse att vad som än händer

är han förlorare, även om AD kan ge honom helt rätt.

Kurt accepterade, och sedan började vi diskutera

avgångsbetyget. Vi hade ju inte en fullständig samsyn.

Kurt ville det skulle stå att han arbetat mycket med data.

Telia ville ju helst inte skriva att Kurt hade gjort nå´t

viktigt och värdefullt som kunde vara till gagn för nå´n annan.

Småningom enades Elsa och jog om hur det skulle skrivas.

Därefter återstod bara personliga omdömet om Kurt.

Men inte heller här var Kurt så särdeles nöjd med vad Elsa

tyckt om det jobb han utfört. Han ville vi skulle förhandla.

Men jag sa, -Kurt jag kan inte förhandla om vad Elsa tycker.

Då först, när Kurt hade jobbat tju´-tre år på Telia insåg

han faktiskt att Telia aldrig var´t nöjda med jobbet han utfört.

Detta var jag, en förtroende vald stackars sate, nu tvingad

upplysa Kurt om. Det borde ju Telia redan har framfört

för sisådär tjugo år sedan. Jag tycker det är för jävligt.

Till detta sista kurstillfälle var vi ombedda att förbereda en så kallad hemläxa. Det är alltså en facklig kurs jag går, och hemläxan bestod i att förbereda att på valfritt sätt framföra en anektdot från det fackliga livet. Det naturliga var ju givetvis att man helt enkelt bara berättade historien, men fullt så enkelt ville jag inte göra det för mig. Dessutom vill jag väl utmärka mig på något sätt också. Jag beslutade mig i alla fall för att skriva min anektdot som handlade om en man som bliev uppsagt för att han inte skötte sitt job, på hexameter. Hur ofta på fackliga kurser berättas fackliga historier på hexameter? Troligen inte speciellt oftan. Så nu hoppas jag gå till allas minne som han som inte var riktigt klok Han var nykterrist och han skrev facklig historia på hexameter. Vad mer kan man begära?