....kanske jag inte måste få höra, men jag måste definitivt fika på Erik Lars-gården i Avesta när vi kommer dit på hundutställning i mitten av juni. Nu är vi i alla fall anmälda. (Karin du kan vara lugn. Jag kan ta med kaffebröd så vi kan fika tillsammans också. En go´fika säger man aldrig nej till. Och inte två heller, så jag ska nog kunna klara av både Erik Lars-gården och något på utställningen.)

Den 14 maj börjar gå mot sitt slut, och i den blå skrivboken skrev La Famiglias mamma: Gud hjälpe mig för den gåssen, men han är i alla fall from. (Travesti på vad då?) Först och främst ett stort tack för alla gratulationer. Jag älskar att bli uppvaktad, och bloggen är ju ett fantastiskt hjälpmedel för det. Till middag blev det en gammal barnfavorit, som jag aldrig fick när jag var barn. Eller i alla fall inte så ofta som jag ville. Vilket var varje dag ( och är väl fortfarande i viss mån) entrecoté och pommes.  Sedan har vi möljat i oss resterna av tårtan och pajen. Och nu känner jag mig mätt och belåten och redo för natt.

Nu har jag kommit på varför jag fortfarande är gift. Det sägs ju att mellan hägg och syren säger inga flickor nej. Och på ena sidan av vårt hus står en underbar hägg (se bilden nedan) och på den andra växer en syren. Alltså bor vi mellan hägg och syren, vad mer kan man begära?

Framför häggen ser man också vårt ena äppleträd, och i förgrunden till vänster en häck av häggmispel, som tyvärr redan är överblommad.

I ett tidigare inlägg utlyse jag någon slags tävling om vad som skulle bjudas på kalaset igår. I morse insåg jag hur jävla korkat det var. Jag har ju i ett tidigare inlägg skrivit vad jag skulle baka. Men det har ingen läsare påpekat. Antingen har ni varit hänsynsfulla mot mig eller också har ni lika dåligt minne som jag. I alla fall, svaret ges av bilden nedan.  Och favoriterna är (även om det kanske inte helt framgår av bildkavalkaden): bullar, kokoskakor och tårta med jorddgubbsmousse. I går blev det också rulltårta, rabarbermarängpaj och sandstorm som sagt. Gott var det i alla fall.

Då jag skulle både lämna och hämta bilen på verkstad idag, hade jag fått det stora nöjet att både lämna och hämta hund på dagis. (Förutom att frun i alla fall hämtade Ia, och sedan hämtade jag bägge två på dagis) Inget speciellt att säga om dagisdagen. Nu på kvällen har vi promenerat i en av våra fina skogsdungar, och Ia har, till sin stora glädje fått springa lös. Helt OK, tycker hon. Men troligen lider hon fortfarande av sviterna från gårdagens kalas, för hon har varit trött nu på kvällen. Och hon har hittat en ny favoritplats att vara trött på. Äldsta dottern har kommit på att det är mysigt med hund i sängen, och det har Ia också kommit på att det är. Så äldsta dotterns säng är Ias nya favoritplats, och där ligger hon ofta numer.

Jag vill bara framföra ett stort tack för alla uppvaktningar med anledning av min födelsedag. Jag har vederbörligen blivit uppvaktad på sängen med kaffe, bullar, blommor och presenter. Våra barn brukar få bestämma middagsmaten på sin födelsedag. Och idag meddelade frun att jag skulle få åtnjuta samma privilegium idag. Men med tanke på vilket helvete det är att komma på vettiga middagar i veckorna vete fan om det är privilegium. Det känns mer som ett straff.