Så var vi äntligen hemma igen. Eller vaddå äntligen? Det har faktiskt varit trevligt att vara hos släkten i Göteborg igen. Men Ia tycker nog att det är äntligen. Att få kissa i sin egen hage precis när man vill. Att få ligga i sin trappa med full koll över både trädgård, parkering och stora delar av huset. Att få vandra sin egna vägar igen. Och framför allt, få ligga under sin gungstol igen. När vi kom hem gick vi en kvällspromenad, och bort till skogsdungen där vi brukar spåra och där Ia brukar få springa lös. När vi kom dit släppte vi lös henne, och jäääääääääävlar vad hon drog iväg. Och sprang som en galning och kom inte på inkallning. Och vi bestämde raskt att hon nog måste få sansa sig några dagar och komma till ro innan vi släpper henne lös där. Så efter lite lockande lyckades vi fånga in henne och så fortsatte vi promenaden. Och jämfört med Göteborg drog hon inte alls mycket. Helt normalt. Nästan.

På vägen hem från Göteborg passerar man Linköping, och planen var att vi skulle hälsa på Acke och Primo, men det ville sig inte riktigt. Dom hade ju fått kennelhosta, och det hade inte varit någe bra om Ia hade träffat dom. Så vi fick nöja oss med att träffa Ackes och Primos matte, vilket inte var det sämsta. Och hon fick i alla fall träffa Ia.  Och vi fick trevligt fikasällskap på Kafé Dahlberg i gamla Linköping.  Och detta är nästan något av det bästa med hundar. Man lär känna folk som man aldrig skulle träffa annars, och bara för att man har samma hundras är det så himla roligt att träffas. Men vi fick inte vara med i Hässleholm, där det verkar ha varit hur trevligt som helst. Hmmmmmm :-(