Så var Ia tillbaka på dagis igen. Det tror jag hon uppskattade. Enligt utsago från dagis har hon varit lugnare nu än tidigare. Skendräktigheten kanske håller på att gå över.

Följande lilla historia skulle det aldrig falla mig in att berätta om jag hade kommit på det själv, men nu när det är frun som berättar tycker jag det är OK (jo förresten, jag hade nog berättat det även om det var min egen historia. Det är ju av det skälet man har hund.) I alla fall, när jag kom hem från jobbet hade inte frun och Ia kommit hem. Dom kom lite senare. Frun berättade då att det var jävligt svårt att locka ut Ia ur bilen när dom kom från dagis. Frun har lärt Ia att det går att gå godis om man är tillräckligt envis med att ligga kvar i bilen, men frun vill nu lära henne av med det. Till sist sa frun att husse är hemma, och då reste hon sig och makade sig ut ur bilen. Men när hon gått en liten bit får hon se att min Vespa står utanför dörren, och då jävlar blir det fart på henne. Då springer hon in med full fart. Och som sagt, det är ju för att bli så älskad man har hund.

Jag var borta på ett möte på kvällen, och av någon anledning fick döttrarna för sig att de skulle promenera hund (Frun hade för ont i huvudet för att vilja göra något över huvud taget), så när jag kommer hem finns det inget behov av någon hundpromenad. Utom hos mig, och jag skiter i att hunden redan promenerat, jag släpar ut den på ytterligare en promenad i det underbara vårvädret. Klockan är halv elva och det är 16 grader ute. Man kan gå i kortbyxor utan att frysa, vad mer kan man begära?

Med anledning av en kommentar jag fått till mitt tidigare inlägg om Beppe Wolgers, skulle jag vilja komlettera det förra inlägget lite. På något konstigt sätt har han som gjort programmet, Henrik Koelman hittat till mitt inlägg och skrivit en kommentar. Han skriver att det var roligt att jag tyckte om programmet. Och det gjorde jag verkligen, men jag tycker inte det dirket framgår av det jag skrivit. Men det borde framgått. Och jag uppskattar verkligen läsare som mer läser det jag menar än det jag skriver. Och vad jag menade var följande:

Programmet om Beppe Wolgers som gick på TV i lördags, var verkligen underbart att titta på. Dels för att det fick mig att minnas allt underbart jag upplevt som Beppe på något sätt låg bakom. Och dels för att det faktiskt var ett program om en person som aldrig får bli bortglömt.  Men framför allt för att det så väl förmedlade Beppes storhet. Så tack Henrik, både för kommentaren och det fina programmet. Min önskan att åka upp till Öhn har växt sig större i och med detta. Vi får se när det blir, för någon gång ska det bli av, även om det är långt.

För en tid sedan träffade jag på en hundägare som hade sin hund lös när vi stod och pratade. Sedan skulle den hundägaren kalla på sin hund. Och hur gör hon? Jo, på militäriskt manér ropar hon Hiiiiiiiiiiiiiiit, och det hörs att hon förväntar sig lydnad av hunden. Men inte fan kom hunden. Han hade ju ingen lust att lyda. Idag mötte jag en annan hundägare, som på samma sätt ropade på sin lösa hund. Och inte fan kom den hunden heller. Då kunde jag inte hålla mig. Jag satte mig på huk och ropade; Bonzo, kom, men den mest inbjudande och lockande röst jag kunde uppbringa. Och givetvis kom hunden springande till mig på en gång. HA!