Sista dagen på dagis denna vecka, men Ia verkar inte vara ledsen för det. Hon verkar för övrigt sällan vara ledsen över någonting. Alltid en glad och go hund. Vad mer kan man önska sig? (Jo, esp..... ja, ni vet) Från dagis får man sällan höra något numer, så jag antar att läget är stabilt där. Efter middagen gick vi långpromenad med hunden, bort till den äng där hon brukar få springa lös. Och det fick hon idag också. Det är väldigt roligt att se en lagotto komma springande med fladdrande öron. Vi övade lite sök också. Övade förresten, det var väl kanske fel ord. Jag la lite godis på marken och Ia gick och hämtade det. Inte speciellt svårt för en lagotto med sök. Och ibland blev det inte ens sök, utan mer titt. Trots försök till avledande manövrar lyckades Ia ibland se var jag lade godiset.  Medan familjen tittade på en film tog Ia igen sig efter promenaden, och sedan var det dags för sista lilla kvällsrundan. Själv sitter jag här och skriver, men jag känner genom den öppna dörren ut till kisshagen, att det är väldigt skönt ute, och man hör näktergalen sjunga. Vad mer kan man begära? (ja ni vet)

Så var Ia tillbaka på dagis igen. Det tror jag hon uppskattade. Enligt utsago från dagis har hon varit lugnare nu än tidigare. Skendräktigheten kanske håller på att gå över.

Följande lilla historia skulle det aldrig falla mig in att berätta om jag hade kommit på det själv, men nu när det är frun som berättar tycker jag det är OK (jo förresten, jag hade nog berättat det även om det var min egen historia. Det är ju av det skälet man har hund.) I alla fall, när jag kom hem från jobbet hade inte frun och Ia kommit hem. Dom kom lite senare. Frun berättade då att det var jävligt svårt att locka ut Ia ur bilen när dom kom från dagis. Frun har lärt Ia att det går att gå godis om man är tillräckligt envis med att ligga kvar i bilen, men frun vill nu lära henne av med det. Till sist sa frun att husse är hemma, och då reste hon sig och makade sig ut ur bilen. Men när hon gått en liten bit får hon se att min Vespa står utanför dörren, och då jävlar blir det fart på henne. Då springer hon in med full fart. Och som sagt, det är ju för att bli så älskad man har hund.

Jag var borta på ett möte på kvällen, och av någon anledning fick döttrarna för sig att de skulle promenera hund (Frun hade för ont i huvudet för att vilja göra något över huvud taget), så när jag kommer hem finns det inget behov av någon hundpromenad. Utom hos mig, och jag skiter i att hunden redan promenerat, jag släpar ut den på ytterligare en promenad i det underbara vårvädret. Klockan är halv elva och det är 16 grader ute. Man kan gå i kortbyxor utan att frysa, vad mer kan man begära?

Med anledning av en kommentar jag fått till mitt tidigare inlägg om Beppe Wolgers, skulle jag vilja komlettera det förra inlägget lite. På något konstigt sätt har han som gjort programmet, Henrik Koelman hittat till mitt inlägg och skrivit en kommentar. Han skriver att det var roligt att jag tyckte om programmet. Och det gjorde jag verkligen, men jag tycker inte det dirket framgår av det jag skrivit. Men det borde framgått. Och jag uppskattar verkligen läsare som mer läser det jag menar än det jag skriver. Och vad jag menade var följande:

Programmet om Beppe Wolgers som gick på TV i lördags, var verkligen underbart att titta på. Dels för att det fick mig att minnas allt underbart jag upplevt som Beppe på något sätt låg bakom. Och dels för att det faktiskt var ett program om en person som aldrig får bli bortglömt.  Men framför allt för att det så väl förmedlade Beppes storhet. Så tack Henrik, både för kommentaren och det fina programmet. Min önskan att åka upp till Öhn har växt sig större i och med detta. Vi får se när det blir, för någon gång ska det bli av, även om det är långt.

För en tid sedan träffade jag på en hundägare som hade sin hund lös när vi stod och pratade. Sedan skulle den hundägaren kalla på sin hund. Och hur gör hon? Jo, på militäriskt manér ropar hon Hiiiiiiiiiiiiiiit, och det hörs att hon förväntar sig lydnad av hunden. Men inte fan kom hunden. Han hade ju ingen lust att lyda. Idag mötte jag en annan hundägare, som på samma sätt ropade på sin lösa hund. Och inte fan kom den hunden heller. Då kunde jag inte hålla mig. Jag satte mig på huk och ropade; Bonzo, kom, men den mest inbjudande och lockande röst jag kunde uppbringa. Och givetvis kom hunden springande till mig på en gång. HA!

Även idag har Ia fått vara hemma med äldsta dottern. Det har blivit lite väl lite promenader för henne idag. Jag gick en kort morgonpromenad, och dottern en promenad vid 3-tiden, så när det drog i hop sig till kvällspromenad tog frun sats och gav sig ut på en LÅNG promenad. När de kom hem var bägge två trötta och la sig i en hög på hallgolvet. Nästan i alla fall. I övrigt har dagen inte bjudit på några sensationer för vare sig hund eller hundägare. Jo, vi har klippt klorna på Ia samt smörjt hennes trampdynor. Men precis som på andra lagottisar som man kan läsa om genom att följa vissa av mina länkar, behöver Ia en rejäl genomkörare av pälsen. Den är tovig. Men det får bli en annan dag.

Visst, gårdagens start var inte att leka med, espresso och Vespa före jobbet. Men idag har jag lyckats överträffa det. Före espresson tog jag en promenad med hunden i det fina vädret. Och det är ju underbart att känna värmen från morgonsolen, se glittret i det daggfuktiga gräset och höra näktergalen sjunga sina sista toner på nattens konsert, och samtidigt promenera med hund. Vidare åkte jag verkligen VESPA till jobbet idag. Man kan ju köra Vespa som man kör vilken scooter eller MC som helst, men man kan också Vespa (det är svårt att göra ett verb av ett substantiv som slutar på a, det är lättare med bil som blir bila). Att Vespa är ett helt annat sätt att köra. Då har man inte bråttom; man kan kosta på sig att köra i 50 fast det är 70, bara för att dra ut på tiden man för köra. Man kör lungt och sansat och njuter av varenda kurva  man får lägga ner Vespan i, och sedan dra på i utgången av kurvan (utan att för den skull köra speciellt fort). Sålunda; lagottopromenad, espresso och Vespa (både som substantiv och verb) är den perfekta starten på dagen,  som nu bara kan bli sämre

Det var det jag visste. Jag har en italiensk hund. När jag kom hem från jobbet på Vespan passerar jag först på gatan utanför vår baksida, sedan svänger jag runt hörnet och in på framsidan av tomten. När jag kom hem var Ia ute på baksidan, men så fort hon hörde Vespan rusade hon in för att möta mig i hallen (har det berättats). Klart att en italiensk hund känner igen en Vespa på ljudet. Hade det kommit en PGO eller Kymco eller något annat suspekt märke hade hon naturligtvis inte ens reagerat.

Ia har varit hemma från dagis idag, inte för att hon var sjuk, utan för att äldsta dottern var sjuk och ville ha hundsällskap. Jag är inte säker på att Ia tyckte det var bästa alternativet, men hon får anpassa sig. Själv har jag varit borta på kvällen, och återigen blir jag påmind om varför man ska ha hund. Hon blir så himla glad när jag kommer hem. Mmmmmmmmm

Bara för skojs skull bläddrade jag runt bland nätupplagorna av diverse tidningar för att läsa om Piratenpristagaren (se föregående inlägg) Och till min förvåning visar det sig att samtliga tidningar utom Trelleborgs allehanda, där detta omnämns är det exakt samma text. Det verkar inte som om någon tidning har gjort något eget redaktionellt arbete, utan man har tagit den text som TT har tillhandahållit. Lite fantasilöst tycker jag. Men Trelleborgs allehanda har å andra sidan två bra artiklar (här och här)