Det brukar ju vara Fru Fundersam som nämner ollika pristagare här på bloggen, men eftersom hon är på semester, och eftersom årets Piratenpristagare berör mig extra mycket, tar jag tillfället i akt att skriva några rader om detta. Till årets mottagare av 2007 års pris till Fritiof Nilsson Piratens minne har utsetts Claes Hylingen. Motiveringen (inte motivationen som många felaktigt säger) lyder "för att han med små medel, filosofisk blick och lågmäld humor får oss att se det stora i det lilla. Han har en personlig röst som utan åthävor förvandlar läsaren till road lyssnare och god vän". Han säger i en kommentar att det är svårt att skriva och berätta med små medel. Senaste boken, Hotell erfarenhetern på 110 sidor tog 4 år att skriva. "Det ska innehålla något också. Det är inte alltid jag har något att säga och då håller jag tyst." Kloka ord. Kanske att fler skulle anamma det förhållningssättet. Jag önskar att jag kunde närvara den 16 juli i Kivik på priset ska delas ut. Dessvärre har vi troligen då just lämnat Österlen. Men hur som helst, ett stort grattis till pristagaren.

När jag nyss kom till jobbet kände jag mig osedvanligt väl till mods. Efter en kort stunds tänkande var orsaken klarlagd. Jag hade åkt Vespa till jobbet (vilket jag i och för sig oftast gör), men innan jag åkte hemifrån hade jag druckit en kopp espresso, vilket jag vanligtvis inte gör. Men denna kombination, espresso+Vespa, är en fantastisk start på dagen. Problemet med en sådan start är att nu kan det bara bli sämre.

Var det någon som såg programmet om Beppe Wolgers i lördags på TV? Jag gjorde det. Det känns på något sätt som om Beppe inte har den plats i historien han förtjänar. Han var en av de allra största. Både inom barn- och vuxenunderhållningen. Förresten är det inte så stor skillnad på underhållning för barn och vuxna. Det förstod Beppe, och det märks inte minst i hans film Dunderklumpen. Den är fortfarande en av mina favoritfilmer. I slutet av programmet ställdes den fråga som kanske väldigt många av oss har gått och grunnat på. Man frågade hans dotter Camilla Wolgers om Bepper var en sån där snäll pappa privat som han gav intryck av att vara i Pippi Långstrump, Dunderklumpen och godnattstunden. Camilla svarade att för henne hade det aldrig varit någon skillnad på hennes pappa och Beppe på TV.  Med andra ord kan man säga att Beppe också är en föregångare, och borde vara en förebild för alla pappor som vill bry sig om sina barn.  Och jag kommer tillbaka till det där med barnhumor som jag skrivit tidigare om. Riktigt bra humor för barn kan bara den vuxne prestera som tar barnen på allvar, och det gjorde Beppe (tillsammans med bl a Hasse&Tage). Är det någon som minns jullovsmorgonsprogrammen som Beppe hade? Jag minns dem som bland det bästa som gjorts i den vägen. Varken förr eller senare har det gjorts lika bra jullovsmorgonsprogram.  Sedan den 6 augusti 1986 saknas det något i Sverige. Det saknas en Beppe Wolgers.

Så var vi åter tillbaka i rutinerna igen. Och lika bra det kanske. Då vet man ju hur det fungerar i alla fall. Lite småstirrig har Ia varit på dagis idag, men annars inget att säga från dagis. Efter middagen gick jag en promenad med Ia. Frun lovade att det inte skulle börja regna, men det skulle det. Fast det regnar mer nu än när jag gick in.

Det är hög tid för kloklippning, så frun tog fram väskan med kammar och klotången. Det måste Ia ha sett för när vi skulle klippa klorna låg hon under skrivbordet och ville inte komma fram. Det gick inte att locka henne med varken godis eller annat. Utom en promenad förstås, men så lumpen hade jag ingen lust att vara . Så när jag lockade med promenad blev det promenad också. Men hon är inte dummare än att hon vet att i den väskan finns inget gott. Jag ska döpa om väskan till Pandoras väska.

Alldeles nyss berättade frun att Ia hade gått och hämtat ett tuggben där vi normalt förvarar dem innan hon får dem, och så hade hon gått och lagt sig i buren för att tugga på benet i lugn och ro. Det är ju ganska enkelt med en hund som har förmågan att ta egna initiativ, men i längden vet jag inte om jag gillar det.

Så var vi äntligen hemma igen. Eller vaddå äntligen? Det har faktiskt varit trevligt att vara hos släkten i Göteborg igen. Men Ia tycker nog att det är äntligen. Att få kissa i sin egen hage precis när man vill. Att få ligga i sin trappa med full koll över både trädgård, parkering och stora delar av huset. Att få vandra sin egna vägar igen. Och framför allt, få ligga under sin gungstol igen. När vi kom hem gick vi en kvällspromenad, och bort till skogsdungen där vi brukar spåra och där Ia brukar få springa lös. När vi kom dit släppte vi lös henne, och jäääääääääävlar vad hon drog iväg. Och sprang som en galning och kom inte på inkallning. Och vi bestämde raskt att hon nog måste få sansa sig några dagar och komma till ro innan vi släpper henne lös där. Så efter lite lockande lyckades vi fånga in henne och så fortsatte vi promenaden. Och jämfört med Göteborg drog hon inte alls mycket. Helt normalt. Nästan.

På vägen hem från Göteborg passerar man Linköping, och planen var att vi skulle hälsa på Acke och Primo, men det ville sig inte riktigt. Dom hade ju fått kennelhosta, och det hade inte varit någe bra om Ia hade träffat dom. Så vi fick nöja oss med att träffa Ackes och Primos matte, vilket inte var det sämsta. Och hon fick i alla fall träffa Ia.  Och vi fick trevligt fikasällskap på Kafé Dahlberg i gamla Linköping.  Och detta är nästan något av det bästa med hundar. Man lär känna folk som man aldrig skulle träffa annars, och bara för att man har samma hundras är det så himla roligt att träffas. Men vi fick inte vara med i Hässleholm, där det verkar ha varit hur trevligt som helst. Hmmmmmm :-(

Det är inte lätt att ha hund på ett nytt ställe. Eller, det är inte lätt att ha en skendräktig hund. Eller en hund i spökåldern. Mao en hund som skäller på allt och alla. Så fort det rör sig utanför huset skäller Ia. Och även annars också. Dessutom har hon manifesterat sina kunskaper tidigare i kväll. När jag passerade värdfolkets sovrum fick jag se hur Ia stod i deras säng och käkade på något. Raskt lyfte jag bort henne från sängen, och sedan konstaterade jag att det hon käkade var det som hon just hade kräkts upp, dvs middagen blandat med lite gräs. Och det är klart, äter man gräs måste man idissla. Det gör ju korna. Och har man bara en mage får man väl spy upp maten och sedan käka den igen. Men lite olämpligt att göra det i någons säng. Och synnerligen olämpligt att göra det så att maten kommer inte bara på påslakan och underlakan, utan även på täcket som stack fram lite ur påslakanet.

I övrigt bjöd dagen på en förmiddagspromenad i Slottssskogen. Bara jag och Ia, de andra tittade på äldsta dotterns basketmatch. Hon drog inte alls lika mycket som igår, och vi lyckades samarbeta riktigt bra. Sedan åkte vi till Gunnebo slott och fikade (ni som har möjlighet att göra det, gör det!) En liten promenad i parken och sedan hem för att äta lunch (om man var hund. Vi andra hade ju fikat) När vi sovit middag (allihop) åkte vi för att titta på nästa basketmatch, och då promenerade jag med hund i omgivningarna kring sporthallen. Jag kan säga att det är finare i Slottsskogen än i Västra Frölunda.

Sedan hem och middagsdags, och som sagt, idisslande i fel sängar. Och nu är det bara sista kvällspromenaden kvar, sedan är det sovdags, och i morgon åker vi hem.

Eftersom jag är i Göteborg läser jag självklart GP. I denna tidning skriver tydligen Anna Mannheimer krönikor. Anna Mannheimer är underbar, inte bara när hon gör något tillsammans med Rallygänget. Följ denna länk och läs hennes syn på vikten av matematikundervisning i skolan, jämfört med andra viktigta ämnen, till exempel framförhållning.  Eller det ämne där man som tonåring får lära sig hur en tröja som ena dagen låg smutsig på golvet en dag senare återfinn ren och ihopvikt i garderoben.

Jag har nog skrivit det förrut, men jag skriver det igen; för mig är Göteborg en mycket speciell stad, och jag blir alltid glad när jag kommer hit. Grunden till denna känsla är att min farmor och farfar bodde strax utanför Göteborg, och hos dem var jag i stort sett hela sommaren från det att jag var 10 år till jag var 20. Och jag har bara positiva minnen från dessa somrar.

Idag har vi vandrat lite i stan och köpt kaffe på Mauritz kaffehandel. Där köper man orostat kaffe, och det håller sig länge. Och köper man Old Java, som jag gör, blir det bara bättre av att lagras innan det rostas. Sedan vandrade vi bort till saluhallen och jag lämnade hund till frun för att kunna gå igenom den. Det är underbart att göra det vid lunchtid. Doften av mat överväldigar en, och det är fantastiskt att gå och lukta på maten, titta på råvarorna och drömma om vad man skulle kunna laga till. 

Sedan åkte vi till Slottsskogen och fikade på Vita Bandet, fast nu heter det väl Villa Bel Parc. Men när jag var liten och gick där med min far hette det Vita bandet. Sedan promenerade vi bort till Azaleadalen för att titta på alla Azaleor som blommade. Alla hade dessvärre inte slagit ut än. Och så är det jämnt. Jag är i Göteborg på kristihimmelsfärdshelgen, och då har de inte slagit ut, och när jag kommer tillbaka när skolan slutat (eller numer till midsommar) är dom överblommade. Men det var i alla fall fint att se de som blommade, och känna doften. Många skulle säkert säga att det luktar äckligt, men för mig luktar det Göteborg, och därmed bara positiva minnen.  Och sedan visade jag yngsta dottern den utkikspunkt varifrån man kan se ända ut till Vinga. Och det kunde man nästan. Om man visste vart man skulle titta och hur det skulle se ut.

I morgon ska vi nog åka till Gunnebo slott och promenera i parken, men framför allt fika. Dom har ett underbart café på Gunnebo. Det kan varmt rekomenderas de som inte vet hur bra det är.