Den 14 maj börjar gå mot sitt slut, och i den blå skrivboken skrev La Famiglias mamma: Gud hjälpe mig för den gåssen, men han är i alla fall from. (Travesti på vad då?) Först och främst ett stort tack för alla gratulationer. Jag älskar att bli uppvaktad, och bloggen är ju ett fantastiskt hjälpmedel för det. Till middag blev det en gammal barnfavorit, som jag aldrig fick när jag var barn. Eller i alla fall inte så ofta som jag ville. Vilket var varje dag ( och är väl fortfarande i viss mån) entrecoté och pommes.  Sedan har vi möljat i oss resterna av tårtan och pajen. Och nu känner jag mig mätt och belåten och redo för natt.

Nu har jag kommit på varför jag fortfarande är gift. Det sägs ju att mellan hägg och syren säger inga flickor nej. Och på ena sidan av vårt hus står en underbar hägg (se bilden nedan) och på den andra växer en syren. Alltså bor vi mellan hägg och syren, vad mer kan man begära?

Framför häggen ser man också vårt ena äppleträd, och i förgrunden till vänster en häck av häggmispel, som tyvärr redan är överblommad.

I ett tidigare inlägg utlyse jag någon slags tävling om vad som skulle bjudas på kalaset igår. I morse insåg jag hur jävla korkat det var. Jag har ju i ett tidigare inlägg skrivit vad jag skulle baka. Men det har ingen läsare påpekat. Antingen har ni varit hänsynsfulla mot mig eller också har ni lika dåligt minne som jag. I alla fall, svaret ges av bilden nedan.  Och favoriterna är (även om det kanske inte helt framgår av bildkavalkaden): bullar, kokoskakor och tårta med jorddgubbsmousse. I går blev det också rulltårta, rabarbermarängpaj och sandstorm som sagt. Gott var det i alla fall.

Då jag skulle både lämna och hämta bilen på verkstad idag, hade jag fått det stora nöjet att både lämna och hämta hund på dagis. (Förutom att frun i alla fall hämtade Ia, och sedan hämtade jag bägge två på dagis) Inget speciellt att säga om dagisdagen. Nu på kvällen har vi promenerat i en av våra fina skogsdungar, och Ia har, till sin stora glädje fått springa lös. Helt OK, tycker hon. Men troligen lider hon fortfarande av sviterna från gårdagens kalas, för hon har varit trött nu på kvällen. Och hon har hittat en ny favoritplats att vara trött på. Äldsta dottern har kommit på att det är mysigt med hund i sängen, och det har Ia också kommit på att det är. Så äldsta dotterns säng är Ias nya favoritplats, och där ligger hon ofta numer.

Jag vill bara framföra ett stort tack för alla uppvaktningar med anledning av min födelsedag. Jag har vederbörligen blivit uppvaktad på sängen med kaffe, bullar, blommor och presenter. Våra barn brukar få bestämma middagsmaten på sin födelsedag. Och idag meddelade frun att jag skulle få åtnjuta samma privilegium idag. Men med tanke på vilket helvete det är att komma på vettiga middagar i veckorna vete fan om det är privilegium. Det känns mer som ett straff.

En händelserik och spännande dag på många sätt för Ia. Som tidigare meddelats hade vi något slags kalas. Med besök av samma barnfamilj som i julas (se ett tidigare inlägg). Vi hade inte tagit oss någon vidare funderare utan hoppades att barnen och föräldrarna mognat lite. Men knappast. Tur att vi har en så bra hund. Hon stod ut med alla barnen nästan hela tiden, trots att de nästan kröp in i hennes bur när hon låg där. Och när de satt i en ring omkring henne nafsade hon bara nästan efter en lite väl närgången hand. Mer synd var det nog om kaninen (men det hur inte hit).

Morgonen började dock med en utflykt till den park som har öar för lösspringande hundar. Vi var nästan ensamma och det var väldigt skönt. Lite senare på dagen när jag tog middagspromenaden med Ia  mötte vi Ias lagottokomis Gino. Och det är verkligen roligt att se två lagottos leka tillsammans. De funkar så bra ihop. Och det är också alltid roligt att se Gino när han får syn på Ia. Då kryper han nästan på knäna, så på håll ser han ut som en tax. Och nu har Ia börjat göra likadant.

På kvällspromenaden mötte vi en springer spaniel. En hund som alltid verkar så lugn och sansad och nästan alltid går utan koppel. Och han och Ia skulle också hälsa lite. Den hunden visade sig inte alls vara så lugn som den tidigare givit sken av och hälsandet blev alldeles för häftigt i mina ögon. Men innan vi han avbryta hade Ia gnällt till och sagt ifrån. När hon sedan började gå haltade hon till lite, men efter några steg gick hon normalt igen. Massor med tankar hann flyga genom skallen eftersom vi har historien om Acke i minnet hela tiden, men på vägen hem märktes inget onormalt. Vi har klämt och känt på hela hunden flera gånger och hon reagerar inte, och hon springer som vanligt och drar lika mycket som hon brukar göra. Och dagis som sett henne hela dagen har inte märkt något. (Detta skrivs nämligen en dag senare, dvs på måndagen) Men vi har lovat oss dyrt och heligt att aldrig mer släppa Ia med den hunden. Och i möjligaste mån inga andra stora hundar heller.

Under maj och juni är det ganska många i vår familj som fyller år. Först i tur är jag, och i kväll hoppas jag det kommer lite folk som vill ge mig en massa presenter fika och umgås lite. (Jag fyller visserligen inte förrän i morgon, men det passar bättre att det kommer folk idag.) Bakverken står för närvarande bl a i ugnen på gräddning  och i kylen på kallning. I väntan på att de ska bli färdiga och förevigas bjuder jag på lite gamla bilder från tidigare kalas och bjudningar. Den som vill kan ju studera bilderna och försöka bilda sig en uppfattning om favoritbakverken och kanske våga sig på en gissning om vad som serveras i kväll.

Redan kvart över sex i morse jagade vi upp en trött stackars hund (och redan kvart i sex blev husse uppjagad) för att göra oss klara för att åka till utställningen i Österbybruk. Hur det gick kan ni läsa på annan plats i denna blogg. På vägen hem stannade vi i Gamla Uppsala och åt lite medhavd mat och fikade. Väl hemkomna var de flesta jävligt trötta. I synnerhet hunden, och hon har, förutom en promenad med lösspringning, sovit hela kvällen. Men jag skulle väl tro att hon piggnar till nu när vi andra börjar fundera på att gå och lägga oss. I alla fall jag. Att eurovisionsschlagerfestivalen inte är färdigröstad än bryr jag mig inte om.  I morgon bitti kanske det finns chans att åka iväg på tidig hundpromenad. Om man orkar