För många år sedan såg jag en underbar musikvideo på TV. Men som vanligt när det gäller mig var det kanske inte riktigt vad man normalt förknippar med musikvideo. För det första är det Jerry Williams, bara det är ju knepigt. För det andra är videon från 60-talet, skulle jag tro. Och framför allt, för det tredje, den är gjord med en oerhörd självdistans. Jerry Williams har varit en förebild för mig,  inte musikaliskt (och inte politiskt) utan just på grund av det faktum att han alltid har haft en oerhörd självdistans. Han kan både skratta åt sig själv och ta sig själv på allvar, i en perfekt blandning.  Så låt La famiglia bli er nattsuddsvantegrundberg och spana in den här underbara videon med Jerka och skratta och njut.

Trots att frun fortfarande är borta har jag tagit mig friheten att inte vara hemma ikväll. Jag lämnade hund på dagis i morse och hämtade i eftermiddags. Lämnade hund hemma och drog iväg och åter för en stund sedan. På dagis berättades att Ia är osedvanligt aktiv just nu. Det är full fart på henne, hon söker kontakt och hon snurrar runt benen på personalen, säkert i hopp om att få godis. Personalen är inte så bevandrad i rallylydnad, men jag kan tänka mig att det är sådana trix hon har provat. Hon på dagis jag pratade med trodde dock inte att detta på något sätt var någon slags skendräktighet, det brukar inte riktigt se ut så. Utan helt enkelt bara en mysig hund som vill jobba. Vi kom också att prata om våra kurser och vår kursledare. Jag har ju tidigare skrivit att vi tycker hon är väldigt bra, fast egentligen har vi ju inget att jämföra med, utan det är bara något väldigt subjektivt. Men när jag berättade vem vi har som kursledare fick jag höra att hon hade mycket gott rykte. Hon på dagis som jag pratade med funderade på vår tränares valpkurs för sin lilla valp. Och det känns ju skönt att vår enkla uppfattning har viss förankring hos dom som vet.

En läskig epok har inletts. Frun har åkt på tjänsteresa till det stora landet i öster (Finland) och jag får ensam ta ansvar för hela skiten, inklusive hunden. Och det är väl "inklusive hunden" som är det läskiga. Dessutom måste jag både lämna och hämta på dagis. När jag hämtade på dagis idag berättade personalen att Ia varit osedvanligt busig idag. Både inomhus och på promenaderna. Och inte minst när jag kom. Jävlar vilken fart det blir på Ia när hon får se mig.

Efter middagen gick vi en lång promenad. På slutet av promenaden tyckte jag Ia blev lite väl stirrig. Hon drog i kopplet och for runt som hon inte gjort på länge. Lite förvånande måste jag säga. Och jobbigt. Sedan har vi bara fikat och myst lite.

Här några bilder från dagens promenad

Idag då, äntligen skulle det bli långpromenader med Ia. Vi drog iväg efter frukost i det fina vädret. Vi gick bort till fälten och ängarna där Ia kunde springa lös, och det gjorde hon. Med glädje. Och hon funkar fortfarande bra när hon är lös. Hon kommer när man ropar och hon drar inte iväg för långt. Det blev en lång och fin promenad. På vägen hem när vi är på väg in ien gångtunnel under motorvägen ser jag att vi möter en schäfer med ägare. Alla ni schäferägare som har fina och mysiga hundar får ursäkta mig, men är man uppväxt i en betongförort på 70-talet är schäfer det samma som pundarhund. Det bara är så, och därför är jag alltid skeptisk till schäfrar, och så även denna gång. Jag slår av på takten så att vi inte möter schäfern i tunneln, för det kommer att eka så mycket när den börjar skälla, tänker jag.  Och det är ju bara att beklaga, men mina värsta farhågor besannades. Schäfern gör utfall och skäller som fan på oss och Ia. Å andra sidan om man betänker hur schäferns matte agerade är det kanske inte så konstigt. Hon kortar kopplet, håller det spänt, står stilla och tittar på oss när vi passerar. Klart som fan hunden känner att vi är något läskigt som det gäller att sätta på plats. Men som sagt, mina fördomar visade sig stämma även denna gång. Tråkigt tycker jag.

Efter denna långa promenad har det blivit ytterligare två promenader för Ias del. Dessutom lite tovutredning. Liksom Salma har tovorna verkligen blommat upp i pälsen igår och idag.  Men nu ska vi hålla efter. På allvar. Så vi slipper stora tovutredar- och klipparveckan före nästa utställning. Kanske

Var på Konsum idag för att lämna tillbaka en DVD som familjen hyrde igår kväll. Där fick jag se en broschyr som hette någonting i stil med "Det är lätt att baka". Snacka om lögn. Det är inte alls lätt att baka. I alla fall inte om det ska bli riktigt bra. Däremot är det fullt möjligt att lära sig. Men för att det ska gå enkelt att lära sig måste man ha en handledare som talar om hur man ska göra. Försök till exempel att i text beskriva hur en bulldeg med rätt mängd mjöl och lagom länge knådad ser ut. Det går inte. Det krävs erfarenhet. Så där ljuger Konsum. Det är INTE lätt att baka, men det går att lära sig!

Ia har blivit utmanad av Salma. Här svarar hon på den utmaningen, som är att beskriva 6 egenheter hon  har:

1. Äter helst min mat utspridd i skogsdungen på tomten

2. Älskar att jaga frusna ärtor på vardagsrumsgolvet

3. Krafsar i matskålen när jag vill ha nytt vatten (att krafsa i vattenskålen blir man så blöt om tassen av)

4. Har en egen returpapperskontainer som jag vaktar omsorgsfullt (I alla fall anser jag att den är min, även om den står på parkeringen utanför tomten)

5. Balanserar gärna på min soffas ryggstöd när jag vill att mattes uppmärksamhet ska riktas mot mig i stället för datorn

6. Ylar när husse spelar piano, men inte när lillmattar gör det.

Morgonen började med en trött hund. Gårdagen var nog mer ansträngande för Ia än vi trott. Hon var oerhört seg att få igång. Men så småningom blev det i alla fall en morgonpromenad. Sedan var planen att frun och jag skulle åka iväg och handla lite och sedan gå på en lång hundpromenad i det fina vädret. Men ödet ville annorlunda. Eller i alla fall ville våra vänner från Linköping annorlunda. De hade sagt att de skulle komma förbi någongång efter tre, men redan halv två ringde de och sa att de var på gång. Sålunda blev det ingen promenad förrän de bröt upp bortemot halv fem, och då var det redan mörkt. Inte mycket att göra åt, så vi tog en ganska lång promenad i alla fall.

Till middagen lagade jag köttfärsfylla cannelloni, och som den sanne italienare Ia är, ville hon naturligtvis väldigt gärna smaka. Det fick hon inte, men hon lyckades knipa åt sig några trasiga cannellonirör som blivit över och låg och skräpade på köksbänken. Sedan tänkte jag att Ia liksom jag ville avsluta den italienska måltiden med lite frukt. Jag delade därför med mig av min clementin till Ia. Jag har läst om andra hundar som tycker om clementiner, men det hade uppenbarligen inte Ia läst, för hon var ytterst skeptisk. Hon nosade försiktigt på den, hon skällde på den, hon petade försiktigt med tassen på den, men hon vägrade äta den.

Framåt kvällen begav vi oss iväg till kyrkogården för att tända ljus. Som vanligt är ju inte hundar välkomna in på kyrkogården, så jag står utanför med Ia. Då kommer det en mamma och ett barn på en runt 3-4 år som vill klappa Ia. Jag tänker då att jag ska berätta hur dom ska göra, men det behövs inte. Mamman har full koll och sätter ner barnet så att Ia kan komma fram i sin egen takt. Ia sköter sig exemplariskt, går fram och viftar på svansen, sätter sig ner för att bli kliad och gosad med, vilket hon också blir. Som tack för det får mamman en puss av Ia, och i rättvisans namn måste ju det lilla barnet också få en tycker Ia. Så hon delar ut en fin puss som barnet välter av och jag hinner tänka FAN OCKSÅ, nu har vi skrämt ett barn till. Men icke, hon gillade det. Och det var ju tur.

Sedan åkte vi hem för att vila ut ordentligt inför morgondagen, för då ska det bli långpromenad. Hoppas jag.