Idag var det, som tidigare beskrivits, rallylydnadsträning igen. Med kanske inte alltför roligt slut. Men innan dess gick det riktigt bra. Frun gick banan först, och det gick väl ganska bra förutom på några ställen då hon tappade kontakten med Ia. Sedan gick jag banan, och jag tyckte det gick skitbra rent ut sagt. Frun påstod attt jag höll handen i stort sett i munnen på Ia hela tiden. Och det är väl klart, jag hade godis i handen och jag ville ju få Ia att följa mig. Då måste man ju ta till sådana trix. Och dom fungerade ju. 

Efter rallylydnadsträningen åkte vi hem för att käka middag, och sedan var det tid för vägrar-titta-på-idol. Det blev På spåret för min den, sedan utvärderingen av melodifestivalen, och därefter hundpromenad. Själv satt jag inne då och knappade på min data, men Ia fick promenera en bit. Och nu ligger hon och sover. Troligen kommer hon fortsätta med det tills i morgon bitti, så det är väl lika bra att göra detsamma.

Idag var vi åter på rallylydnadsträning så som jag beskrivit tidigare. Det var tre andra hundar med också, En Irlänsk varghund, en lite pudel och en tysk jaktterrier. Ia och den tyska jaktterriern visade visst intresse av att hälsa på varandra, så det lät vi dom göra. Men då morrade terriern till och Ia backade tillbaka. En bra stund senare, när vi hade gått banan några gånger, visade både terriern och Ia återigen intresse av att hälsa på varandra så frun och terrierdamen släppte fram dem mot varandra. Men plötsligt gör terriern ett utfall och biter sig fast i Ia. Lite svårt att se var han tagit tag men det är någonstans kring munnen och troligen inte i nosen. Och som en sann tysk jaktterrier släpper han inte taget. Ia skriker, terriern matte försöker bända loss sin hund utan framgång, vår hundinstruktör hämtar vatten och häller på terriern, också det utan framgång, jag lockar med godis, jag vrålar terriern i örat, jag slår den med mina hanskar, utan framgång. Instruktören går för att hämta en järnpinne för att kunna bända upp käkarna på hunden, men av någon outgrundlig anledning släpper terriern efter en tid som kändes som en evighet, men kanske inte var mer än två minuter. En första inspektion visar på blod i Ias mustasch, men när vi tittar kan vi inte se något sår.  Terriern matte tittar på sin hund och ser visst blod i munnen på den. Kan den ha bitit sig själv möjligen? Kanske det, men det visar sig stax att det är terriertantens finger som troligen är källan till blodet, både på Ia och på terriern. Turligt nog verkar Ia inte speciellt berörd av det hela. Vi ser snabbt till att fortsätta med rallylydnad så att Ia även i fortsättningen ska förknippa den platsen med roligheter. Och sedan låter vi Ia hälsa på pudeln så att hon inte ska vara rädd för främmande hundar. Och så lite mera rallylydnad. Och de som är mest chockade är nog jag, frun och inte minst terrierns matte. När vi ska gå till bilen efteråt får vi rådet både av vår instruktör och av terrierns matte att vi ska gå tillsammans men hålla hundarna på avstånd. (Vår instruktör berättar för mig att terrierna matte är en mycket rutinerad och duktig hundägare, så orsaken kan inte sägas vara ovan/nonchalant/okunnig/korkad hundägare, utan kanske något annat. När vi sedan vandrar mot bilen frågar jag henne vad som egentligen hände, och hon börjar med den enligt henne själv dåliga försvarsöppningen "det har aldrig hänt förut". Men hon tror att terrierns utfall kunde bero på att hon var dum nog att strama upp kopplet, och då kände hunden kanske rädsla eller signal om kamp, och agerar som den är avlad att agera. DÖDA!!!!!!!!!!!!! (OBS, mitt tolking). Och självklart tar hon på sig hela skulden, och hittar vi några skador är det bara att vi hör av oss till henne. Eftersom jag har ett mycket starkt förtroende för vår instruktör och litar på vad hon säger, är jag övertygad om att terrierns matte INTE är en slarver som inte vet vad för tysk dödsmaskin hon är ägare till. Och som sagt, det märktes att hon var den som mådde sämst av alla inblandade.

Väl hemkomna undersöker vi Ia i bättre ljus. Vi ser inga bitmärken alls insidan av Ias överläpp, och vi hittar heller ingenting på utsidan. Lite svårt att se genom pälsen, men vi ser alltså inget. Troligen hade terriern bara bitit tag i en av Ias tovor i mustaschen.