I morse gav jag mig iväg på facklig överläggning så jävla tidigt så inte ens tomten var vaken. Men Ia kom ner, egentligen bara för att kräkas lite i sin soffa. Man kan ju undra om hon blivit katt, för det såg nästan ut som en hårboll det hon kräktes upp. Men hon verkade inte speciellt märkt av det hela, varken före eller efter. Och fula som vi är sa vi inget på dagis heller. Och sen har det inte varit något mer. Ätit har hon gjort, och hon är lika pigg som vanligt.

Hon har fått en rejäl promenad nu på kvällen, och hon och frun har övat en del tillsammans.  Och på grund av en massa andra saker som vi varit tvugna att göra har Ia sluppit att bli kammad i kväll. Vad mer kan hon egentligen önska sig?

Som tidigare nämnts var jag på fackliga överläggningar igår (och för all del även idag). Som brukligt är, när man träffas en massa människor utan att känna varandra brukar man kort presentera sig. Det gjorde vi igår. Och eftersom det var ett fackligt sammanhang var det lämpligt att man förutom sitt namn också berättade var och med vad man arbetade på vårt företag och vilka fackliga uppdrag man hade. När det var min tur kunde jag inte längre bibehålla den tråkiga och ganska formella tonen som präglat presentationerna före mig, så jag sa nånting så här: "Jag är sekreterare i fackklubben, MBL- och löneförhandlare på diverse ställen, och på min lediga tid är jag projektledare för produktutvecklingsprojekt." (Underförstått att projektledare är mer än ett heltidsarbete) Det lättade ju upp stämningen något och flera anammade mitt sätt att berätta om sig själva. Vissa i församlingen arbetar bara fackligt ( vi tillhör en ganska stor koncern med många anställda, så det finns utrymme för många heltidsarbetande fackliga) och dom berättade vad dom gjorde och någon sa att han inte hade någon ledig tid. Nästföljande fortsatte på samma tema och berättade vad han hade för fackliga uppdrag, och sa sedan att han umgicks med sin familj på sin lediga tid. Lagom för att höra honom säga det, kom det två eftersläntrare till mötet, och då var det bara de kvar att presentera sig. Och då berättade dom vad dom jobbade med, vilka fackliga uppdrag dom hade och vilka fritidsintressen dom hade, för det var nämligen så dom hade uppfattat informationen om vad man gjorde på sin lediga tid.  Så  det började med att jag försökte muntra upp tillvaron lite, och slutade med att folk berättade vad dom hade för fritidsintressen. Kanske inte riktigt viskleken, men nästan.