Såsom medlem i Dan Anderssonsällskapet fick jag härförleden medlemstidningen På Färdvägarna. I den hittade jag en fantastisk dikt, som jag bara måste dela med mig av. Det är, kan tyckas konstigt nog INTE skriven av Dan Andersson, men väl av hans syster Anna. Till henne skrev ju Dan den kända dikten Till min syster (Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr.) Och sommaren 1921 när Dan hade dött, skrev Anna ett fantastiskt svar till sin bror.

Du vandrar ej mer på stigarna

under Lombergets susande granar.

Du sjunger ej mer till fiolen

om Pajsoåns vilda svanar.

Ej mera du kämpar i natten

ensam i svidande smärta,

eller lyssnar till ekot från bergen

 som svarar ditt klappande hjärta.

Trevar du ännu i mörker

eller går du i ljusets flöden?

Har väg du funnit från djupen

och svar på mänskors öden?

Om ännu du vandrar allena

och letar dig väg genom dalar

o, då vill jag be för din frälsning

och din ingång i himmelens salar.

Där är lugna vatten likt Pajso,

där är svanar som finnskogens vilda,

där är sånger till fiol och luta

och vindar, likt Lombergets milda.

I går såg jag änderna gunga

i säven vid Hakalams stränder,

och där stockelden fordom har brunnitl

ågo kvar några sotiga bränder.

Jag såg svalorna bygga i taket

på ladan vid Stormyrslogen,

och hörde hur duvan kuttrade

som förr i Luossabergsskogen.

Men solen gick ner och dimman

steg kall ifrån Pajsoåns vatten,

jag fryser i finnskogens mörker,

inga stjärnor mig lysa i natten.