Morgonen började med en trött hund. Gårdagen var nog mer ansträngande för Ia än vi trott. Hon var oerhört seg att få igång. Men så småningom blev det i alla fall en morgonpromenad. Sedan var planen att frun och jag skulle åka iväg och handla lite och sedan gå på en lång hundpromenad i det fina vädret. Men ödet ville annorlunda. Eller i alla fall ville våra vänner från Linköping annorlunda. De hade sagt att de skulle komma förbi någongång efter tre, men redan halv två ringde de och sa att de var på gång. Sålunda blev det ingen promenad förrän de bröt upp bortemot halv fem, och då var det redan mörkt. Inte mycket att göra åt, så vi tog en ganska lång promenad i alla fall.

Till middagen lagade jag köttfärsfylla cannelloni, och som den sanne italienare Ia är, ville hon naturligtvis väldigt gärna smaka. Det fick hon inte, men hon lyckades knipa åt sig några trasiga cannellonirör som blivit över och låg och skräpade på köksbänken. Sedan tänkte jag att Ia liksom jag ville avsluta den italienska måltiden med lite frukt. Jag delade därför med mig av min clementin till Ia. Jag har läst om andra hundar som tycker om clementiner, men det hade uppenbarligen inte Ia läst, för hon var ytterst skeptisk. Hon nosade försiktigt på den, hon skällde på den, hon petade försiktigt med tassen på den, men hon vägrade äta den.

Framåt kvällen begav vi oss iväg till kyrkogården för att tända ljus. Som vanligt är ju inte hundar välkomna in på kyrkogården, så jag står utanför med Ia. Då kommer det en mamma och ett barn på en runt 3-4 år som vill klappa Ia. Jag tänker då att jag ska berätta hur dom ska göra, men det behövs inte. Mamman har full koll och sätter ner barnet så att Ia kan komma fram i sin egen takt. Ia sköter sig exemplariskt, går fram och viftar på svansen, sätter sig ner för att bli kliad och gosad med, vilket hon också blir. Som tack för det får mamman en puss av Ia, och i rättvisans namn måste ju det lilla barnet också få en tycker Ia. Så hon delar ut en fin puss som barnet välter av och jag hinner tänka FAN OCKSÅ, nu har vi skrämt ett barn till. Men icke, hon gillade det. Och det var ju tur.

Sedan åkte vi hem för att vila ut ordentligt inför morgondagen, för då ska det bli långpromenad. Hoppas jag.