När min far fyllde 60 år, eller om det möjligen var 65, köpte jag honom en slipsten, att slipa köksknivarna på. Och jag har i princip aldrig haft en slö kniv hemma hos mig sen dess. (Och inte han heller för den delen) Men nu var det länge sedan jag slipade mina knivar, och det har gått så långt att jag i princip inte kunnat hacka lök längre. Så i tisdags fick jag låna slipstenen, och nu i kväll har jag slipat knivarna. Och jävlar vad vassa dom blir. Och det känns ju tryggt, för om man skär sig (eller jag kanske ska säga när man skär sig, för det gör man emellanåt) blir det mycket renare snittytor och det läker ihop snabbare och bättre. Och i detta läge får man en stor lust att laga till en janssons frestelse så man får använda sina vassa knivar. Problemet är att jag tycker inte om jansson, så jag kanske får göra lite  råstekt tärnad potatis eller löksoppa istället.

HA!!! Idag har jag hunnit umgås riktigt mycket med Ia. Resten av familjen åkte iväg på PUMPEN (PUMPEN, Praktiskt Ungdomsmästerskap På En Natt, en tävling som arrangeras varje av av IOGT-NTO), så jag gick en långpromenad med Ia. Och  ja, hon är inne i en jobbig period just nu. Stirrig som fan. Det är jättesvårt att få kontakt med henne, och om man lyckas få det, behåller hon kontakten och koncentrationen i ungefär 5 sekunder. Men det blev i alla fall en promenad. Och så lite gos hemma.

Såsom medlem i Dan Anderssonsällskapet fick jag härförleden medlemstidningen På Färdvägarna. I den hittade jag en fantastisk dikt, som jag bara måste dela med mig av. Det är, kan tyckas konstigt nog INTE skriven av Dan Andersson, men väl av hans syster Anna. Till henne skrev ju Dan den kända dikten Till min syster (Nu spelar vårens ljumma vind i myrens gula starr.) Och sommaren 1921 när Dan hade dött, skrev Anna ett fantastiskt svar till sin bror.

Du vandrar ej mer på stigarna

under Lombergets susande granar.

Du sjunger ej mer till fiolen

om Pajsoåns vilda svanar.

Ej mera du kämpar i natten

ensam i svidande smärta,

eller lyssnar till ekot från bergen

 som svarar ditt klappande hjärta.

Trevar du ännu i mörker

eller går du i ljusets flöden?

Har väg du funnit från djupen

och svar på mänskors öden?

Om ännu du vandrar allena

och letar dig väg genom dalar

o, då vill jag be för din frälsning

och din ingång i himmelens salar.

Där är lugna vatten likt Pajso,

där är svanar som finnskogens vilda,

där är sånger till fiol och luta

och vindar, likt Lombergets milda.

I går såg jag änderna gunga

i säven vid Hakalams stränder,

och där stockelden fordom har brunnitl

ågo kvar några sotiga bränder.

Jag såg svalorna bygga i taket

på ladan vid Stormyrslogen,

och hörde hur duvan kuttrade

som förr i Luossabergsskogen.

Men solen gick ner och dimman

steg kall ifrån Pajsoåns vatten,

jag fryser i finnskogens mörker,

inga stjärnor mig lysa i natten.

En högst ordinär dag, till och med lite tråkig för Ia. Vi ägnade oss nämligen inte åt hund utan åt kylskåp i kväll. Vi har något äckel i kylen som mjölken tar smak av, så mjölken i ett öppnat mjölkpaket går inte att dricka. Nu har vi plockat ut ALLT ur kylskåpet och slängt det som verkade det minsta misstänksamt och illaluktande. Få se nu om mjölken smakar bättre.

I alla fall var denna kylskåpsövning inget som lockade Ia till några glädjeskutt, men hon har i alla fall fått promenera.

Jag läste just i senaste numre av Buffé (Icas tidning för de som handlar större delen av sin mat där) om ett förslag till hur man ska lägga upp julbordet för att orka med. Mitt på dan börjar man med sill och lax och sånt som man lätt äter för mycket av på julbordet. Sedan tittar man på kalle anka, och sedan äter man skinkan och tillbehören. Därefter vidtar julklappsutdelning och sedan är det dags för kaffe med kaka och godis.  Låter som ett perfekt upplägg, men i praktiken omöjligt att genomföra. I alla fall i vår familj, för som den minnesgode läsaren vet, kör vi dubbla föreställningar på julafton. Först på julafton firar vi jul med mina föräldrar. Hela julbordet till lunch. Sedan är det julklappasutdelning, Kalle Anka och fika. Sedan är det dags att bege sig hem till fruns mamma för att i princip upprepa proceduren. Hela julbordet, julkalppsutdelning och fika. Sedan är man jävligt trött, och somnar oftast till midnattsmässan.

I söndags var jag ju på matmässan Det goda köket på Älvsjömässan utanför Stockholm. Ett mer passande namn hade varit Det goda barskåpet. Det var ju för fanken fler utställare av alkoholhaltiga drycker än utställare av mat och kökstillbehör. Lite tråkigt tycker jag. Dessutom var det inte några speciellt roliga matutsällare. Tidningarna Allt om mat och Året runt, hur kul är det på en skala?  Familjen Dafgård som säljer färdigmat. Dansukker som talar om hur bra deras socker och sirap är. Det jag framför allt saknade var ett stort utbud av olivolja och balsamvinäger som man kunde få smaka sig igenom. Dock hittade jag en föreläsning om olivolja. Någon människa som drev en olivoljebutik i Stockholm skulle hålla ett föredrag om olivolja. Det kunde ju vara intressant tyckte jag. Men bara tills kärringen hade börjat prata. Då var det inte ett dugg intressant längre. För det första hade hon i sin röst och sitt manér en fruktansvärt överlägsen attityd gentemot oss i publiken, och det blev inte bättre när man förstod vad hon pratade om. Hon påstod att vi i publiken var mycket kunniga och pålästa när vi köper vin till lördagsmiddagen. Vi vet precis vad vi är ute efter och hur mycket vi är beredda att betala. Vi vet hur olika viner passar ihop med olika maträtter, sa hon. Men hur gör vi när vi väljer olivolja? Jo, sa kärringen, vi går in på konsum och plockar den billigaste flaskan med en snygg etikett på, och sedan använder vi den smörjan till vad som helst. Är det inte på tiden, sa hon, att ni blir lite mer medvetna om olivoljan? Jävla kärring, jag hade inte gått dit för att höra henne tala nedlåtande om mig och mina olivoljeköparvanor. Dessutom hade hon i sak fel. Jag kan ingenting om vin, men är lite påläst på olivolja. Fan vi som kommit för att lyssna på henne, det är väl klart att vi är intresserade av olivolja, och säkert att flera av oss redan kunde en hel del. Då inleder man inte föredraget med att tala om för alla i publiken att de inget begriper, och att de är idioter. Det föredraget lämnade jag efter 5 minuter.

Idag har jag haft väldigt lite kontakt med hunden. Jag lämnade henne på dagis i morse, sedan har jag inte sett röken av henne. Inte förrän jag kom hem för en stund sedan. Då skällde hon först på mig när jag gick utanför huset, sen när jag kom in blev hon jätteglad och hoppade på mig och ville gosa en liten stund. Sedan gick hon och la sig.

Enligt utsago var promenaden hem från dagis idag ingen hit. Den gick på rekordtid, Ia körde ner nosen i marken och så satte hon full fart hemåt. Hon varken såg eller hörde något i övrigt utan skulle bara framåt. Hur jobbigt som helst enligt frun. I morgon är jag hemma, då är hon säkert hur lugn och snäll som helst.

HURRA!!!!! Nu äntligen tror jag att Ia kommit in i perioden av skendräktighet. Det har varit ett jävla bobyggande på henne hela kvällen. Men det går inge bra att gräva gropar varken i soffan eller i köksgolvet. Och ute på promenaderna är hon i stort sett fullständigt hopplös. Stirrig och ska bara dra åt alla håll. Jag hoppas det går över snart. I övrigt har dag och kväll förflutit normalt. (Och alla som har en lagotto vet ju vad "normalt" betyder.)