När jag skulle lämna Ia på dagis i morse mötte jag en hundägare på väg ut från dagis. Ia vill naturligtvis fram och hälsa, och hundägaren ville väl också hälsa. Men jag håller lite emot Ia för att hon inte ska hoppa upp på den andra hundägarens fina päls. -Det är ingen fara, säger hon, och jag säger att jag tänker på hennes päls. Då säger hon, ingen fara, du har ju ingen jakthund. Och då börjar jag liksom förstå vad jag ser. Det är alltså en hundägande dam som är så fin att hon måste ha en päls av mink, sobel, räv eller vad det nu kan vara. Jag är ju på intet sätt en militant vegan som värnar om allt levande, men pälsar har jag lite svårt för. Det är nästan så jag önskar att jag hade haft en jakthund som kunde ställt kärringen medan jag gick och hämtade yxan i bilen så jag kunde..... näe förlåt, jag bara skojade. Men jag har faktiskt lite svårt för människor som bär päls. Och jag tycker det känns lite avigt att föda upp djur som man sedan avlivar bara för att komma åt deras päls. Å andra sidan, vad kommer min skinnjacka ifrån? Och föder vi inte upp grisar för att avliva och sedan äta upp. Vad är OK, och varför är det det? Finns det någon konsekvens i mitt tyckande? Svåra frågor. Något som är lättare är vad jag tycker om människor som bär päls. Jag ska givetvis inte dra alla pälsägare över en kam, men alla pälsägare jag hittills träffat passar i alla fall in på min schablon. En pälsägare är en fåfäng människa som vill visa att hon har mycket pengar, så mycket pengar att hon har råd att bära päls. Och att hon skulle vara hundägare är ytterst förvånande.

Idag har det varit en så kallad slappdag för Ia. Gårdagens klippkurs tog nog på krafterna. Lite promenader och lite lekar inomhus, samt repetition av läxan från valpkursen förra veckan inför morgondagens träff. Det hon ska kunna till i morgon är ligg kvar eller sitt kvar. Det kan hon sen tidigare. Eller kan, var kanske att ta i. Ibland fungerar det, ibland inte. Man vet aldrig på förväg vilket.

Från gårdagens blogg: "Kvällen har ägnats åt att försöka reda ut de sista tovorna i pälsen inför morgondagens klippkurs. Inte det lättaste, men nu är det nog gjort." Jo, morsning!! De sista tovorna var inte alls utredda visade det sig när vi kom till klippkursen. Att det kan finnas så mycket tovor på en så liten hund som inte märks. Men låt oss ta det från början. Tidigt som attan (för att vara en lördag) drog vi iväg på en 13 mil lång resa till en klippkurs arrangerad av vår uppfödare. En fantastiskt rolig och lärorik dag. Men den kanske inte började på bästa sätt. Samtidigt som vi, anlände en annan bil med två lagottisar i. Självklart lät vi Ia hälsa på dessa hundar, och fastän hon uppträdde som det anstår en liten valp som hälsar på äldre hundar blev hon rejält avsnäst, och jag hann tänka, vad är det där för otrevliga hundar. Det visade sig sedan att det var mamma och mormor till Ia. Men mamman kom med "fel" person och var så långhårig så vi kände inte alls igen henne, och mormor har vi aldrig träffat. Uppenbarligen tyckte dessa båda "äldre" damer att valpar bara är besvärliga, även om de tillhör släkten. Däremot blev inte vi utskällda av mammas och mormors ägare. Tvärt om. Förutom att vi har fått lära oss klippa en lagotto idag, har vi fått träffa en massa mysiga hundar och deras lika trevliga ägare, och vi har pratat lagotto och lagotto och lagotto. Vad mer kan man begära av en lördag? (Skulle väl vara lite Vespa och espresso då.)Lärt oss klippa förresten? Jag vet inte det ja. Visserligen var det först en teoretisk genomgång och sen fick vi klippa vår hund (ja inte jag, men fru och yngsta dottern fick klippa), men det var ju under överinseende av en som kan. Frågan är hur bra det går nästa gång, och hur mycket man kommer ihåg. (Men därmed absolut ingen skugga över vår lärare. Allt kändes så naturligt när hon sa det, men att komma ihåg är ju en svår sak.) Men som ni ser av bilderna nedan blev resultatet mycket fint. Vi får väl titta på bilderna nästa gång vi ska klippa. På kvällspromenaden träffade vi på Ias lagottokompis Gino, så vi gick promenaden tillsammans. Det är så roligt att se två lagottisar som gillar varandra, leka tillsammans. Så i och med den avrundningen på dagen har väl Ia träffat likasinnade så det räcker. För idag i alla fall.

Nedan kan resultatet från dagens klippkurs beskådas.

Det berättas från dagis att Ia är en sällskapssjuk hund. På dagis vill hon inte vara ensam, så när hon ligger och vilar ligger på med huvudet på rumpan på en labbe. MEN VARFÖR SER VI INTE SÅDANA TENDENSER HEMMA???? Fortfarande har Ia inte på allvar insett att hon ska ligga i soffan mellan oss och mysa på kvällarna när vi ser på TV.Kvällen har ägnats åt att försöka reda ut de sista tovorna i pälsen inför morgondagens klippkurs. Inte det lättaste, men nu är det nog gjort.

Det är då själva fan. Jag hinner inte tänka. Veckan har varit för jävlig. I måndags kväll började en facklig kurs. Den fick jag hoppa över, för jag hade sista träffen med studiecirkeln. I tisdags morse åkte jag iväg på kursen, men var tvungen att lämna den vid middagstid för att åka på Mästarråd (styrelsemöte inom ordenssällskapet). Fortsättning av kursen på onsdag, och onsdag kväll gick åt att öva inför nästa måndag då jag ska ut och sjunga. Torsdagskvällen gick åt att köpa sax och öva gitarr. Idag fredag var det fredagsmiddag och sen Så ska det låta. Sedan måste jag skriva ett slutord till verksamhetsberättelsen för den förening jag är ordförande i. I morgon är det klippkurs hela dagen och jag har varit tvungen att laga middagen till i morgon redan idag, annars blir den klar lagom till kvällsmaten om jag ska börja när vi kommer hem i morgon. På kvällen måste jag öva gitarr. På söndag är det kyndelsmässohögtid i ordenssällskapet klockan 14.00 och klockan 17.00 är det årsmöte i nykterhetsföreningen. På måndag ska jag ut och sjunga och frun är inte hemma. På tisdag är det dels ordensmöte, vilket jag måste strunta i för nykterhetsföreningen kommer hem till mig för att vi ska tävla i den årligen återkommande tävligen Musikleken. Dessutom förväntar sig min arbetsgivare att jag utför minst ett heltidsjobb. När fan ska jag blogga?

På lördag ska vi ju på klippkurs, och inför den är det bra om man har riktiga saxar. Det finns en väldigt bra affär för saxar på andra sidan staden, så dit ställde vi kosan efter jobb och dagis. Ia var ju tvungen att följa med så vi skulle kunna pröva om saxarna passade. Näe så var det inte, men det var ingen hemma så vi kunde inte lämna henne ensam. Nåväl efter två timmars bilåkande och saxköpande var vi hemma, och gissa vem som då hade spring i benen. Inför klippkursen var vi också tvungn att schamponera hundpälsen, men det gick inte att göra utan att hunden själv var närvarande. Och det gick åt en hel del brottande innan hon var duschad. Men nu är hennes päls ren och fin och fluffig. När vi sedan rett ut tovorna i hennes päls ser hon ut som en förvuxen bichon frikasé.Jag har fortsatt övningarna med att lära henne att kramas på kommando. Och hon har ett flertal gånger försökt sitta i mitt knä, men hela tiden ramlat ur. På det hela taget en ganska lyckad kväll alltså.