En dag som gjord för att umgås med hunden. Frun gick morgonpromenaden medan jag gjorde morgonfika. Sedan åkte vi iväg för att uträtta några ärenden och på vägen hem passerade vi en liten skog där vi la två spår till Ia. Sedan hem och dricka lite espresso, och sedan en promenad tillbaka till skogen, och så fick Ia spåra. Det första spåret gick väl sådär, hon tappade bort sig några gånger, men med linan halades hon tillbaka, och så småningom hittade hon i mål. Till det andra spåret sa jag åt frun (som är spårförare) att hålla kortare lina, så att hon inte kan dra iväg för långt från spåret. Men det behövdes inte, det spåret gick klockrent, nästan. Bägge dessa spår var betydligt längre än de vi lagt tidigare, vilket jag tror var bra, för då han hon liksom lugna ner sig medan hon spårade. Tidigare har hon ju varit så ivrig, så hon har tappat koncentrationen. Nästa gång ska vi prova med ett ännu längre spår, så får vi se hur det går. Hemkomna från spårandet fortsatte jag träna Ia att stänga köksluckor. Och stora framsteg gjordes. Nu har jag nästan betingat ordet stänga och om luckan bara är lite öppen stänger hon den innan hon för belöningen. Efter att ha spårat och stängt köksluckor var hon alldeles slut, och har sovit hela eftermiddagen.Efter middagen åkte vi hem till svärmor, för jag skulle titta på hennes högtalarkabel. Hemma hos henne har Ia bara varit en gång, på julafton, men svärmor har hon träffat ofta. Därför var det extra spännande att se om Ia skulle välja rätt radhusingång . Och det skulle hon. Hon gick rakt in. Hundar har ett osvikligt både lukt-sinne och –minne. (Att Ia var inne på varenda radhusingång före svärmors, hör ju inte hit). När vi ändå var där tog vi kvällspromenaden på ängarna utanför svärmor, och Ia fick springa i lina. Det var kanoners kanon för en liten hund. Hemkomna var det dags för lite te och scones, och gissa vem som travade runt soffbordet och i soffan medan vi spes te och scones med jordgubbssylt och vispgrädde.