Idag har jag både lämnat och hämtat på dagis. Men något speciellt därifrån har jag inte fått höra. Mer än att dom klippt Ias klor. Det är annars något som vi ska kunna klara av själva, men jag vet inte riktigt varför dom gjorde det. Det kanske behövdes.På kvällen har det varit hundkurs, men eftersom frun är på tjänsteresa och jag var ute och sjöng, var det de hemmavarande barnen som fick det stora ansvaret att delta på kursen. Riktigt vad som kom ut av kursen har jag inte riktigt lyckats förstå, men det ska väl visa sig. Läxa till nästa gång hade dom med sig hem i alla fall. På senare tid har Ia blivit ganska så förbannad om hon ligger och sover i soffan och man försöker flytta henne till sin sovplats. Hon morrar och försöker bita mig i armen eller handen. Jag har tidigare inte gjort så mycket åt det mer än trotsat hennes försök och burit henne ändå. När man lyft upp henne och burit henne en liten bit brukar hon sluta med sina dumheter. Idag provade jag ett annat sätt. På klippkursen fick jag se hur uppfödare och annat kunnigt folk talar till sina hundar som dummar sig. Dom morrar och biter i örat, precis som hundar gör mot varandra. Och se på fan om inte det fungerade idag. När jag morrat åt henne och bitit henne i örat för att hon försökte bita mig, slutade hon, och lät sig snällt lyftas från soffan till sin säng. Det fungerade. Otroligt.

Nu har jag varit ute och sjungit. Det gick väl sisådär, men med tanke vad dom betalade fick dom i alla fall valuta för pengarna. Följande visor blev det.- En liten konstnär- Fredmans Epistel nr 23, Ach du min moder- Vårkänning- På kryss med Monsunen- Balladen om Ernst Georg Johansson från Uddevalla.- Var blev ni av?- Visa- Fredmans Epistel nr 5, Käre bröder så låtom oss supa i frid.

När jag skulle lämna Ia på dagis i morse mötte jag en hundägare på väg ut från dagis. Ia vill naturligtvis fram och hälsa, och hundägaren ville väl också hälsa. Men jag håller lite emot Ia för att hon inte ska hoppa upp på den andra hundägarens fina päls. -Det är ingen fara, säger hon, och jag säger att jag tänker på hennes päls. Då säger hon, ingen fara, du har ju ingen jakthund. Och då börjar jag liksom förstå vad jag ser. Det är alltså en hundägande dam som är så fin att hon måste ha en päls av mink, sobel, räv eller vad det nu kan vara. Jag är ju på intet sätt en militant vegan som värnar om allt levande, men pälsar har jag lite svårt för. Det är nästan så jag önskar att jag hade haft en jakthund som kunde ställt kärringen medan jag gick och hämtade yxan i bilen så jag kunde..... näe förlåt, jag bara skojade. Men jag har faktiskt lite svårt för människor som bär päls. Och jag tycker det känns lite avigt att föda upp djur som man sedan avlivar bara för att komma åt deras päls. Å andra sidan, vad kommer min skinnjacka ifrån? Och föder vi inte upp grisar för att avliva och sedan äta upp. Vad är OK, och varför är det det? Finns det någon konsekvens i mitt tyckande? Svåra frågor. Något som är lättare är vad jag tycker om människor som bär päls. Jag ska givetvis inte dra alla pälsägare över en kam, men alla pälsägare jag hittills träffat passar i alla fall in på min schablon. En pälsägare är en fåfäng människa som vill visa att hon har mycket pengar, så mycket pengar att hon har råd att bära päls. Och att hon skulle vara hundägare är ytterst förvånande.