Ikväll har jag haft den stora äran att lyssna på ett föredrag av Lennart Kollberg, regissör vid Riksteatern under 30 år, och en av drivkrafterna bakom pionjärteatern, som spelade på institutioner som fängelser, mentalsjukhus och liknande inrättningar. Han berättade bl a om hur man väljer pjäser efter ändamålet. Han berättade att han hade satt upp I väntan på Godot för att turnera på landets fängelser med. Han berättade att varje föreställning följdes av en diskussion kring pjäsen. Och han hade aldrig mött en publik så som väl kunde förstå budskapet i den pjäsen, som just de som satt på kåken. Pjäsen handlade ju om dem. Alla litteraturvetares försök att tolka pjäsen som ett uttryck för livets meningslöshet föll liksom platt till marken när alla kåkfarare som såg pjäsen direkt kände igen sig. Lennart berättade också att man satt upp Jeppe på Berget på mentalsjukhus. Medicinalstyrelsen hade först sagt blankt nej till det, eftersom pjäsen handlar om Jeppe som är alkoholist, och många på mentalsjukhusen var också alkoholister. Men återigen, det visade sig vara en pjäs som berörde dem och det blev en succé. Att spela en pjäs som inte berör publiken är ju tämligen meningslöst. Ett oerhört intressant föredrag, där vi också fick lära oss vilken fantastisk företeelse Riksteatern är. Ett genialiskt sätt att sprida kultur ut i landet. Som i och med den nya regeringen fått minskade anslag. Jag blir så trött.

Idag har det bedrivits så kallad ringträning. Det betyder att frun har gått runt med Ia i utställningskoppel och försökt få henne att bete sig som vi tror att hon borde bete sig på lördag. Gå och springa i en cirkel, stå still och se söt ut, gå i en triangel och vad det nu mer kan vara. (JAg har inte varit hemma så jag har inte sett). Det gick väl sådär på en skala. Det går väl åt helvete på lördag.Som jag skrev om i lördags var vi på promenad på ett nytt ställe och Ia drog mer än lovligt. Det är inte bara jobbigt i sig, att dessutom umgås med den man har med sig på promenaden (förutom hunden) är näst intill omöjligt. Men när jag var ute och gick kvällspromenaden med Ia igår drog hon självklart inte alls, eftersom vi gick i hemmakvarteren. Men när det är dags att vända av hemåt kände jag att såhär skulle jag kunna gå hur länge som helst. Det är en helt underbar känsla att promenera med en hund. Som inte drar. Jag tror jag ska lära henne att inte dra på nya platser heller.

Såg just att det kommit med bilder på hunden i inlägget om hudkrämer. Det var INTE meningen. Jag måste ha sluntit med musen. Nu är det korrigerat.

Ja, det kanske inte var riktigt så det stod på skylten. Men det var så jag tänkte. När jag gick från jobbet nu i eftermiddags fick jag dock se en reklamskylt med texten Hudvårdsprodukter från Döda Havet. Det kanske är bra, men i mina öron lät det jävligt makabert, så jag köpte inget.

Nu har vi äntligen fått höra att Alma lever. Då känne det genast lite bättre. Nu kanske man kan börja blogga igen.