I går hade jag det kanske tvivelaktiga nöjet att besöka huvudstaden. För att nöjet skulle bli något mindre tvivelaktigt begav jag mig till Sibyllans kaffe- och te-handel för att köpa lite, ja vad då? Jo, kaffe och te så klart. När jag hade köpt "vanligt" kaffe och te flög fan i mig, och jag gick loss på världens dyraste kaffe, Jamaica Blue Moutain. Detta kaffe är också det godaste kaffe jag någonsin druckit, tveklöst, men är det verkligen värt 800 kronor kilot? Nej, det är det inte. Men å andra sidan, får jag ut 10 koppar av ett hekot blir det i alla fall inte mer än 8 kronor koppen. Och vad kostar ett bra rödvin till en fredagsmiddag? Knappast mindre i alla fall.

På väg hem från dagens tempelmöte hade jag sällskap med en annan tempelbroder. Vi kom att prata om espresso, och vi båda ondgjorde oss över otyget att servera dubbel espresso. I Italien finns det inget som heter dubbel espresso. En espresso är en enkel espresso, punkt slut. Och inte kan man göra en kaffe latte i Sverige heller. Men sen slog det mig, hur snobbig får man bli i sitt italien-wanna-be-tänkande? Vad är det för fel på att försvenska den italienska kaffekulturen? Om svenskar vill ha en dubbel espresso, vad är det för fel på det? Tänkte vi.Sen tänke vi så här. När vi köper en espresso är det inte en-liten-kopp-kaffe-som-är-gjord-under-högt-tryck vi köper. Vi köper en bit av Italien. Min tempelbroder för att han varit där och har fina minnen som han återkallar med en kopp espresso, och jag för att jag vill åka dit och uppleva mer på plats. Och när man köper en bit av Italien duger det inte med en dubbel espresso, för det är inte en bit av Italien.För övrigt tror jag att en dubbel espresso har uppfunnits i Sverige för att pris- och lönsamhetsmodellen för kaffe fungerar inte på en enkel espresso. Man måste ta i runda slängar runt tjugo spänn för en kopp kaffe för att få det att gå runt, men ingen jävel vill betala tjugo spänn för 3 cl kaffe, när man kan få en stor mugg med påtår för samma pris. Det har seriösa espressobarer i Sverige löst genom att prissätta en enkel espresso till 10 spänn, och i stället ta svinaktigt betalt för latteblask, som varenda människa ska ha. Så tack alla latteblaskande svenskar för att ni möjliggör för mig att köpa en enkel espresso för 10 spänn.

Förutom att jag lämnade hunden på dagis i morse har jag inte sett mycket av henne. Jag kom hem för en liten stund sedan, och då sov i stort sett alla. Men Ia vaknade till och verkade väldigt glad att jag kom hem. Det är sånt man ska ha hund till. När man är ute för länge på kvällarna och det enda man kan vänta sig när man kommer hem är "varför kom du inte hem tidigare?", så ska man ha hund som blir jätteglad när man kommer.Jag minns för väldigt många år sedan då Skansen skulle sälja sina elefanter. Det var ju en hel del skriverier om det i tidningarna då. Jag minns ett reportage om elefanterna och elefantskötaren. Han som var ansvarig för elefanterna berättade hur sorgligt det var att de skulle säljas. Ibland brukade han sova hos elefanterna i stället för att sova hemma i sin säng. Meningen var nog att det skulle låta lite konstigt, och det tyckte jag att det gjorde också. Men nu när man har en gosehund hemma har jag inte alls svårt att förstå hur man kan känna sådan kärlek till sina djur så man vill sova hos dem. Ibland när Ia gått och somnat i soffan på kvällen brukar jag lägga mig hos henne en stund och mysa innan jag flyttar henne till hennes sovhage. Så förmodligen är jag lika konstig som elefantskötaren. Men det är smällar man får ta.

Appropå Fru Fundersams inlägg om hennes dörr, har jag en liten annan syn på det hela. Jag vill på intet sätt säga att det finns rätt eller fel i frågan, utan helt enkelt bara ge min version på dörren.Följande solskenshistoria utspelades en gång för hundra år sedan i en betongförort till en storstad. En av mina klasskamrater (vi gick väl i tvåan) skulle flytta denna dag. Jag, denne klasskamrat och ytterligare några klasskamrater från samma gård var hemma hos en av de som inte skulle flytta. Plötsligt hade det blivit dags för avskedskalas, som denne klasskamrats mamma (som alltså inte skulle flytta) hade ordnat. Problemet var bara att jag vanligtvis inte ingick i "gänget", även om vi gick i samma klass och även om vi lekte tillsammans ibland. Men min mamma arbetade och umgicks inte med de andra klasskamraternas mammor (som var hemma), så jag hörde inte till. Skulle det visa sig. För när det drog ihop sig till kalas bad hon mig gå, eftersom det inte var förberett för mig också. Så det vara bara att klä på sig och lufsa ut på gården igen. Jävla kärring!!!!! Detta satte djupa spår hos mig, och jag lovade mig själv att ALLA alltid skulle vara välkomna hem till mig, what so ever. Jag har under mina barns uppväxt varit ytterst angelägen att deras kompisar ska känna sig välkomna hem till oss, och det gäller även mina bekanta. Våran dörr står ALLTID öppen.

Solen skiner och det är precis lagom kallt för en lagottopromenad, och vad gör man? Sitter på jobbet och är irriterad över att solen reflekterar sig i datorskärmen.Om man är ute och springer en halvmil eller så, brukar man efter en stund komma in i andra andningen, och så kan man springa hur långt som helst, nästan. Jag har på sista tiden, när jag är ute och går ensam med Ia, märkt samma sak. Efter en liten stund kommer man in i andra andningen och kan hålla på hur länge som helst. Fast det är nog inte riktigt samma sorts "andra andning", men man känner att man kan gå hur långt som helst och har ingen lust alls att vända hemåt. Märkligt. Och säkert nyttigt också.

Idag verkar "sviterna" från utställningen ha gått över för Ias del. Lika pigg och glad som vanligt. Vi var hemma hos mina föräldrar idag och spes en semla. Det är illa nog när man är hemma, men kommer man bort blir det rent förjävligt. Något fikavett har ju inte den hunden för fem öre. Ligga ner och gnaga på ett ben, eller ligga under bordet och snusa på alla mysiga fötter när vi ska fika? Inte Ia inte. Glöm det. Jag är just hemkommen från kvällspromenaden och på den provade jag något nytt, som jag troligen har läst om någonstans. Ia ska gå intill mig, och så ändrar jag tempo och så förväntas hon vara observant och göra detsamma. Det fungerade sisådär kan jag säga. Först gick det väldigt bra, men när jag försökte nästa gång gick det inte lika bra. Men jag tror det är en bra övning, för det har jag nogt läst någonstans att det är. Idag, efter avslutad pencilinkur mot urinvägsinfektionen, fick Ia frossa i Dofilus. Det tyckte hon, konstigt nog, var ganska gott.

Jag har nog bloggat lite ohälsosamt mycket senaste halvåret. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att försöka logga in på datorn på jobbet med min bloggalias och dess lösenord. Det har inte gått någe bra.

Jag vet inte riktigt vad som for i mig vid frukosten i morse. Det är ju inte då min kreativitet står på topp, men jag läste en rubrik i morgontidningen (baksidan på DN-kultur), missförstod den, och vips hade jag fått en idé till tre teaterpjäser. Man kan ju roa sig med att diskutera om det är formen eller innehållet som är viktigtast, men om vi struntar i det och accepterar att det kan vara både och, olika gånger, så har jag följande idé. Två pjäser, två monologer, som fungerar var för sig. Men om dom spelas samtidigt på samma scen blir det en dialog, som får helt annan innebörd. En intressant form, så nu gäller det bara att något nappar på den och ger den ett innehåll, för så långt sträckte sig inte min kreativitet en måndagsmorgon.