Idag när vi var och handlade fick vi se, framför oss och i en annan kassa, en kvinna som både frun och jag var helt övertygade om kommer gå in i väggen om några år. Vi kan ha fel, men det kändes väldigt uppenbart för oss bägge två. Lite svårt att sätta fingret riktigt på vad som gjorde att vi trodde det, men det vi såg var en dam i 30-årsåldern som storhandlade. Hon hade ingen bil, det syntes eftersom hon packade maten i en stor ryggsäck. Barnet i barnvagnen skrek, och hon log och såg inte alls stressad ut. Däremot hade hon ett jävla tempo på att packa upp mat, packa ner mat, ta hand om skrikande barn och betala i kassan. En riktig jag-kan-minsann-klara-mig-själv-kvinna. Vi har en bekant som var likadan, och hon smällde in i väggen så väggen nästan rasade. Och beteendet kändes så väl igen. Men vi valde att inte gå fram till henne och säga: -Om inte du lugnar ner dig snart kommer du gå in i väggen om en tre fyra år. Klokt?

Igår var det fest, så idag har varit en dagen-efterdag. En bra dag med andra ord. En dag full med minnen från en mycket lyckad fest igår. Och en hel del hundande. I morse efter frukost gick Ia och jag en lång promenad, och vi mötte inte en enda hund. Är det bara vi i hela byn som är ute och går med hunden?  Hemkommen från promenaden började jag röja köket, som efter gårdagens bakorgie såg förjävligt ut. Fru och vissa barn var ute på jack-expotition, och kom så småningom hem med ett antal jackor. Medan jag skördade äpplen övade fru och hund ute i trädgården.

Strax före middag var det dags för nästa promenad, och efter middagen ytterligare en. Nu på kvällen har vi försökt reda ut tovorna på Ias mage. Där har hon tovor. Stora och många. Väldigt stora, och väldigt många. En del har vi lyckats reda ut, men man kan säga att veckan är räddad. I de fall vi inte visste vad vi skulle göra kan vi alltid fylla tiden med magkamning. Nu finns det nybakt bröd i köket, frun gör te och sen blir det te och smörgås på sängen. (Hannah, vi borstar tänderna efteråt i dag också.)